Barnuppfostran!!

JAg behandlar mitt barn med respekt. Han är ett barn. Det innebär att han inte alltid kan skilja rätt från fel. Det är nämligen min uppgift som förälder att lära honom det. Och jag vill att han förstår skillnaden och frivilligt väljer att göra det som är rätt och bra. Jag vill inte att han ska göra saker för att han är rädd att straffas om han inte gör dem. 

Därför straffar jag inte mitt barn utan är noga med att konsekvensen har en direkt koppling till det inträffade. Att dra in lördagsgodiset för att barnet svor på tisdagen är sådant jag inte förstår. Inte barnet heller. 

Skämspall och skämshörn är också rätt vidriga saker. Barn lär sig av att tänka, använda huvudet och lyssna. De behöver hjälp med det. Att prata om varför saker blev som de blev hjälper barnet att tänka på och kring det man vill att h*n ska tänka på. Vad tror man att barnet tänker på när de sitter och skäms, känner sig orättvist behandlade och undanskuffade utan att förstå varför?   

Jag själv har sett dåliga exempel på barn som inte får nån konsekvens av sitt betende.

Tex vet jag barn som slåss helt oprovocerat och föräldrarna ger en tillsägelse eller skäller på barnet att såå f år du inte göra lilla vän,,för de gör ont bla bla . Bara det att de här barnen slutar inte att slåss så det kan ju inte vara så bra barnuppfostran eller? 

jag har inga egna barn men min mamma körde med konsekvenser om man inte gjorde som man blev tillsagd. hon är verkligen ingen diktator men om man inte slutade skrika i mataffären så satte hon sig på huk tittade på en och sa "om inte du slutar nu, så blir det inget barnprogram sen, det är jättejobbigt för alla här inne att du skriker". och då blev det heller inget barnprogram "nej Elin, det blir inget barnprogram för du skrek i affären trots att jag bad dig att inte göra det, och jag sa också då att det inte skulle bli något barnprogram".

en gång i affären dock så hade mamma tömt ut alla sina konsekvenser i sin arsenal men jag bara vägrade, så då lade hon sig på golvet och skrek ett par sekunder.....sen var jag tyst för jag tyckte det var såååå pinsamt =).

Nu har jag passerat de yngre trotsåldrarna och har en tonåring hemma. Nej, vi har aldrig straffat, speciellt inte när det gäller trotsbeteende (ofta vet inte barnet själv varför de gör så), konsekvenser har det blivit ibland. Några gånger har vi vänt när vi varit på väg och förklaringen har varit att det inte fungerade den här dagen.
Vi har tagit de konflikter som vi ansett nödvändiga, vi har blivit arga.

Resultat, en trygg tonåring som sköter sig utmärkt i skolan, kan uppföra sig perfekt, respektfull mot omgivningen, men är inte sen med att uttrycka sina åsikter, vågar stå upp för sig själv.    

Jag tror inte heller på straff, däremot på konsekvens. Och konsekvensen måste som sagt komma direkt, man kan som sagt inte ta bort godiset på lördagen för att barnet trotsade eller betedde sig illa i tisdags...

Sen tror jag också på att förstärka det som är bra, inte bara säga nej nej nej hela tiden. Ibland kan jag komma på mig själv med att inte ha sagt något positivt alls till min son på ett par dagar för det har bara varit tjafs och trots hela tiden. Så jag försöker att verkligen tänka på det!!