Som vuxen ser jag åldern av mindre betydelse än någonsin vad det gäller mig och mina syskon.
När min äldsta syster, som är 13 år äldre mig, flyttade hemifrån och så småningom fick barn, så bodde jag mer eller mindre varenda helg och ledighet hos dom för att hjälpa till med både barn och hundar (hon har kennel). Så där hade vi väldigt mycket glädje av varandra, trots, eller kanske ska man säga tack vare åldersskillnaden.
Systern som är fem år äldre var den som jag umgicks mest med under hela uppväxten, ända fram tills hon flyttade 65 mil bort pga kärleken och kontakten av naturliga själ blev mer sporadisk. Vad det gäller yngsta systern, hon som är tre år äldre, hade jag aldrig något gemensamt med under uppväxten, förutom lärarna. Nu i vuxen ålder är det väl henne jag har mest kontakt med, men det beror mer på att hon bor kvar i de trakter där vi växte upp och att vi ses när jag är och hälsar på mamma. De två andra systrarna har flyttat till andra delar av landet så dom ser man inte lika ofta.
Nu har ingen av systrarna någon vidare bra kontakt med någon av de andra. Jag antar att jag är den som har bäst med samtliga. Orsaken till det är inte åldersbetingat utan handlar om något helt annat.
Jag tror inte att åldersskillnaden ide flesta fall spelar någon större roll i vuxen ålder, utan då handlar det mer om hur man är som person (-er) och hur familjekär man är. Är man inte så familjekär är det ju inte konstigt (eller om någon av syskonen inte är det) kanske att man inte har så mycket gemensamt då. Men är man familjekär och man är en familj där man umgås mycket med varandra så blir det helt annorlunda.
På samma sätt så tror jag inte att barn som kommer tätt automatiskt alltid får en massa glädje av varandra eller att de automatiskt blir jättebra kompisar även som vuxna. Det handlar så mycket även om de individuella personligheterna. Men det är vad jag tror, vill säga 
