Jag har varit hemma alldeles själv några dagar nu och verkligen inte gjort någonting. Sovit, läst, sett på tv. Och gud vad skönt det varit. Kan tro att man verkligen behöver det, tror vi är slutkörda ner i botten.
Tack för "peppet"!!
Ibland funderar jag på om man borde uppsöka en terapeut av något slag. Skulle vilja hitta någon som inte låter mig älta utan lär mig att tänka positivt!
Hej. Kanske inte borde gnälla här, men vill stanna i denna tråd då det känns som att jag snart är tillbaka.
Har inga dom helst symptom, och känner mig inte längre gravid. Är rädd att det avstannat igen, precis som i våras.
Nästan 2 veckor kvar till vul. Hur ska man stå ut?? Jag vill må illa! (lite iallafall)
Usch jag kan inte vara glad alls... Känns som att jag bara väntar på att få ma bekräftat igen så vi kan börja om. Usch.
Ja jag var orolig hela tiden för det kändes inte bra. Men såg ett hjärta i 5+3. Sen 1 1/2 vecka efter så kände jag att nåt va fel så då gjorde jag ett nytt. Då hade det dött bara någon dag efter första vul.
Nu känner jag ingenting igen och är livrädd.
Finns det ingen privat i närheten av dig då? Här kostar det 300 och ingår i högkostnadsskyddet.
Jag kände inget speciella känningar med dottern heller förrän vi började känna sparkar. Mådde aldrig illa, inga foglossningar. Mådde toppen! Så man behöver inte må dåligt för att det ska gå bra.
Jag tycker du ska prova att ringa runt. Någon kanske tar emot dig trots allt!
Du har inget att förlora på att pröva...
Tycker det är jobbigt att det kan bli missfall utan att man ens vet det. Då är det ju "bättre 'det blöder...
Precis. Vissa går ju många veckor ovetandes om ma. Jag blödde inte eller hade ont. Var det att symtomen försvann... tjatade till mig en tid.
Har inte tagit något nytt gravtest sen förra veckan men mensen har inte kommit än..Bim är idag det brukar komma igång på kvällen så vi får se.Eftersom jag inte vet alls nu så hoppas jag såklart jag sådär plötsligt är gravid ändå men magkänslan säger mig att det inte är så.Denna lycka ska vi uppenbarligen inte få vara med om igen.Alla andra lyckas och jag får leva i sorg:( Kommer dessutom må skit av pergokuren som blir på dag 5. Är såå tacksam över min fina son i alla fall och senaste veckan har jag fokuserat mer på min kost vikten,lekt med sonen och varit glad och närvarande mamma.Ett digitalt har jag men vill inte se den där texten inte gravid så kommer inte mensen väntar jag nog med det hellre.
M och M: Förstår din oro men du måste försöka lugna dig och inte tänka negativt nu.Det kan nog snarare bara förvärra och kanske något går på tok för det.
Med sonen hade jag bara lite illamående i början och sen mens men inga andra gravidsymptom alls.trodde inte heller riktigt på att jag var gravid för kände inga tecken förrän v5 6 då illamåendet och fruktansvärda tröttheten slog till.Sluta oroa dig nu,det kommer gå bra!:)
Ska nog sluta läsa/tänka så mycket nu. Bara fokusera på det vi faktiskt vet här och nu.
Ja, det är tungt. Minus idag. Vet verkligen inte vad jag ska göra. Känns så onödigt att ha lagt 1 år på ivf. Hade redan innan på länn att något gör att det inte fäster, att kanske jag fick en skada vid förlossnigen (som gick extremt fort) tex. Då får jg höra "vad skulle det vara" men jag är ju inte experten. Har hört om hysteroskopi (titthålsop i livmodern) men det blir nog utomlands med egen betalning i så fall. Eller ska man satsa på ivf (oxå utomlands) direkt. Men är det något som gör det svårt att fästa så går det väl inte heller.
Liten till, jag känner till Aten-tråden. Där handlar det mest om att man har problem med immunförsvaret. De brukar bli ordinerade kortison, det var därför jag tog det denna gång.
Svårt att orka vidare nu.
Jag tar en paus härifrån nu. Måste försöka fokusera på mitt och tänka positivt. Ni finns i mina tankar. Lycka till alla!
Hej allihopa! Den senaste månaden har jag haft en familjelivspaus. Blev så stressad av att alltid vara den som blev sist kvar. Förra fredagen gjorde vi dock vårt frysförsök och jag fick tillbaka ett fem dagars embryo. Jag har nu fått det underbara beskedet att jag är gravid. Jag kände ganska tidigt att något var annorlunda den här gången. Nu hoppas jag att alla ni andra lyckas. Det finns alltid hopp, även när det känns som mörkast. Kram!
Grattis, vad glad jag blir!!! 
ÄNTLIGEN!!!! Efter 1,5 år av försök fick jag äntligen se detta idag!!!
Ja blir lite fel. Är som att tycka att någon som varit med om krig aldrig får tycka att en granne är jobbig eller att en som haft cancer inte för tycka att en förkylning är jobbig, då man liksom varit med om värre... Alla lever i sitt här och nu, än fast man bär med sig alla sina upplevelser i bagaget.
Tror aldrig, eller vet, att någon som varit här inne i detta forum eller i sitsen som ofrivilligt barnlös någonsin kommer glömma den smärtan, uppgivenheten, längtan, förtvivlan, utanförskapet, sorgen osv.