Hej!
Detta är en tråd för oss som blivit gravida efter IVF på RMC i Malmö. Här kan vi följas åt under våra graviditeter och stötta och glädjas med varandra.
Hoppas vi blir många som samlas här!
Själv blev jag gravid på 3:e försöket med IVF och har BF 17/6 2013.
Håller med dig Karin13! Man känner efter hela tiden. Gå på ul om du känner dig orolig. 1000 kr är billigt för att må bra!
Karin13: jag var också jätte nervös inför rul. Har egentligen inte känt riktiga sparkar förrän nu. Min moderkaka ligger i framvägg och det kan göra att man känner sparkarna senare. Kanske är det så för dig med.
Även jag skulle vilja ha bevis dagligen över att allt är ok, har en konstant oro över att något är fel.
Imorgon är det dags för KUB och det är jag nervös över. Mannen är tack och lov lugnare än jag och håller mig nere på jorden.
Med vårt första barn kände jag inte sparkar förrän v21. Moderkakan var i vägen, så Karin du är helt normal! Jag har haft både mf och ma, då försvann alla graviditetssymptom som på ett trollslag och magen blåste upp som en ballong för att samla vätska för att få ut allt. Den här gången har jag en rejäl kula, men är inte ballongstor och uppsvälld och därför fast övertygad om att jag ännu är gravid. När det gäller oro, kan man aldrig ge några råd tycker jag. Jag gick helt bekymmerslös igenom minförsta graviditet. Sen kom två missfall och oron sen dess är mycket mer påtaglig. Speciellt för min man som inte pratar om barnen förrän efter ul. Så på torsdag är det dags. Jag änner mig rädd för att något ska vara fel och har drömt mardrömmar att jag förlorat den ene. Men ändå är jag lugnare än jag trodde och tror trots allt att det ska gå bra. Resten är mer en mental förberedelse om det nu inte är så. Men alla har rätt till sin oro, bli lyssnade på och göra det man kan för att lugna. Är 1000 kronor och ultraljud svaret så är det värt det. Alla gånger!
Tack snälla ni! I morse när jag satt på bussen på väg till jobbet började jag oroa mig igen och kunde inte alls sova som jag brukar. Sedan startar man telefonen och läser vad ni skrivit och det känns genast lite bättre.
Men när man är i v.12 har missfallsrisken gått ner så pass mycket att man kan slappna av. Eller jag kan nog det iallafall. Men eftersom jag inte har ett enda symptom förutom lite magont så är jag orolig för ma.
Jag vill gå in i andra trimestern och VETA att jag fortfarande är gravid med ett välmående barn.
Då går jag in i den säkra perioden med vetskapen om att jag faktiskt är gravid.
Självklart kan saker hända i både andra och tredje trimestern men majoriteten händer innan vecka 12 och jag klarar mig nog fram till rul iallafall.
Då och då känner jag lite magont. Jag antar det är livmodern som växer men det känns inte som mensvärk.
Förutom det känner jag verkligen ingenting alls. Jag antar att inte livmodern växer om det är något fel på barnet?
Längre fram kan jag känna mig lugnare när jag känner sparkar och ser att magen växer ordentligt. Men nu i början har man bara symptomen att gå efter och jag har ju inga... :-\
Maybe, jag respekterar all oro!
Kan lugna dig med att jag hade en vecka av trötthet med min tjej. That's it!
Jag mådde dåligt av korvkioskos också. Det är helt ok att må bra och ändå vara gravid! :)
Kram!
Maybe - vad skönt att din sambo är med dig! Jag har oxå varit jätteorolig för missfall och har känt att min sambo har viftat bort det lite när vi har pratat om det (och han är annars väldigt inlyssnande och bra att prata med om allt). Men vi har pratat, pratat, pratat (eller det är väl mest jag som har tjatat kanske... 
) och jag tror att det är svårt för dem att förstå vår oro eftersom de inte känner av den minsta lilla förändringen som händer (eller inte händer) i kroppen. Jag vet att min sambo har uttryckt någon gång att "jag såg ju att fostret såg ut som det skulle vid VUL och det räcker för mig till nästa gång vi får se den lill*". Jag hade många gånger önskat att jag kunde slappna av, vara trygg i det och känna samma sak, men säg det till en nojig och orolig hjärna... Vi var på NUPP-test (eller om det var KUB, har inte riktigt förstått skillnaden...) i slutet av v. 12 och för mig hjälpte det jättemycket att se hur hjärtat pickade och den lill* sprattlade omkring därinne.
Min make är mer orolig än vad jag är. Känner mig inte så orolig för tillfället, även om jag tycker det är extremt jobbigt med folk som pratar om missfall hela tiden. Folk tycker kanske jag är konstig men jag vill kunna njuta av att vara gravid (förvisso inte speciellt njutningsbart). Jag vet riskerna, jag vet att det kan hända mig, men vill inte tänka på det alldeles för mycket.
Vi har varit på ul 2 gånger och sett en frisk och kry bebis och jag hoppas så att allt går vägen.