7 månaden med försök.. Fler?
Anonym (blomman) skrev 2013-05-29 09:56:45 följande:
Hade aldrig trott att det skulle vara så svårt att få ett plus som det verkligen är.Igår bröt jag ihop totalt efter att sambon sa att han var trött på att prata om det. Han är inte alls orolig eller nojjig över det utan han tänker positivt. Så jag började storgråta och kände mig bara så hopplös och otillräcklig. Tänk om jag inte kan ge honom några barn, tänk om det är något fel på mig. Allt negativt bara flög runt i skallen på mig. Å sen fick jag ångest över att jag tänker negativt. Vill inte sätta press på sambon eller skrämma honom.
Men jag behövde kanske bara släppa allt, låta tårarna spruta å ta nya tag. Försöka sluta tänka på det. Men det är så svårt. Jag ser bäbisar och gravidmagar överallt!!
Hur går det för er andra? Känner ni igen den här hopplösheten? Hur tar ni det när det blir minus på stickan varje månad? Hur hanterar ni det, å hur hanterar er kille det?
Jag har SLUTAT bli så tokbesviken som jag blev i höstas när mensen kommer. Orkar inte bli så ledsen varje månad. När vi fått missfall (2 st, tidiga) har jag däremot varit mycket ledsnare än honom. Det var ju liksom jag som tvingades bli påmind varje gång jag gick på toaletten, och jag som låg vaken och hade skitont i magen, och jag som fick ringa gyn och fixa vul och sånt...
Men blir inte tokbesviken varje månad längre. Däremot kan jag märka att jag är allmänt känsligare för pikar från omgivningen om att det är dags för barn, eller bli ledsen när andra blir gravida eller lägger upp bebisbilder på facebook. Känner mig nedstämd ibland när jag träffat småbarn och tänker att det aldrig någonsin kommer bli vår tur.
Försöker fokusera på annat. Det är nog det enda som hjälper. Att göra roliga saker och dricka vin och äta brie-ost när mensen kommer ;)
