God morgon på er!
Hur går det för alla? Rajsiin, hoppas du orkar stå ut, du peppade mig när jag misströstade, nu får jag göra det för dig! När det väl sätter igång så hoppas jag att det går fort så du slipper en långdragen förlossning utöver att du då gått över tiden också...
En snabb liten förlossningsberättelse kommer här, och då är det ca- tider hi hi.
Kvällen mot torsdag 30/5 startade vad jag trodde var förvärkar. Pendlade allt från att vara 7 minuter mellan till 30 minuter men de flesta var ungefär var 20:e minut. På morgonen avtog de något och de kändes "bara" som mensvärk. Jag och maken var och veckohandlade, gällde att passa på när jag visste jag skulle orka. Väl hemma igen vid 16- tiden satte värkarna igång igen, men fortfarande bara ungefär var 20:e minut. Kvällen och natten kom, maken beslutade sig för att sova i gästrummet för att ev. kunna/orka jobba på fredagen.
Natten var enormt jobbig men morgonen kom. Värkarna fortsatte med ca 20 minuters mellanrum och vid 14:30 ringde jag förlossningen för att fråga om det krävdes värkstimulerande eller liknande (läste info på 1177 om detta) då det gått mer än 24 timmar. Fick som svar att latensfasen kan pågå i flera dagar. Tack för den var min reaktion... Rekommendation om att ta 2 Alvedon var 6:e timme fick jag också... Vid 17- tiden TROR jag slemproppen gick, och värkarna blev vad jag kommer ihåg starkare och mer intensiva, ändrades också till ungefär var 9:e minut nu istället.
Kvällen kom och jag gick och la mig. Vid 00:30 gick jag på toaletten och det kom blod, i lite lätt panik, ingen stor dock eftersom det inte var utökad smärta, ringde jag återigen till förlossningen och blev ombedd om att sätta i en binda för att kunna uppskatta mängden blod och återkomma efter ca 1 timme. Sagt och gjort, i med en binda och försökte vila mellan värkarna, som nu hade ökat till att komma ungefär efter ca 4 1/2 minut nu istället. Ringde tillbaka till förlossningen efter ca 75 minuter och sa: Nu fixar jag inte smärtan längre, låt mig komma in! Barnmorskan sa tack och lov ok, och jag började så klart, planerare och kontrollfreak som jag är, fråga om hon trodde bebisen skulle komma eller om vi skulle behöva åka hem. Stackarn svarade så klart det enda hon kunde, vi vet inte förrän du är här. Vi tog alltså med babyskyddet och maken fick snällt inse att får vi åka hem igen får han släpa med det också 
Taxi beställdes och anlände till porten 02:15, två värkar på vägen ner från vår lägenhetsdörr till porten, en på vägen till förlossningen och en precis när jag klivit ur taxin 02:26. Ringde efter personal som skulle komma ner och möta oss, hann avverka en värk till innan det var dags att försöka ta sig till hissen upp till fl. I hissen körde vi på en till och då det var väldigt fullt på fl blev vi hänvisade till "fikarummet" i några minuter och där kom värkarna ännu tätare, avverkade 2st innan vi fick rummet, och då hade jag fått ett gåbord som räddade promenaden till sängen, eftersom det kom en värk under tiden också. BM var underbara och såg hur påverkad jag var av smärtan och stöttade mig så gott de kunde de få steg det var till rummet.
Väl på rummet bad de om ett urinprov, jag fick ur mig: Inga problem, kissa har jag gjort stup i ett de senaste månaderna, och begav mig till toaletten. Resultatet: NADA!!! fick inte ur mig en enda droppe!
Ingen fara sa min BM, vi kan ta det senare, men nu sätter vi CTG och undersöker dig.
Nu kom chocken! Undersökningen i sig var ju helt smärtfri, men när hon tittar på mig och säger: Oj, här var ett litet huvud och inget fostervatten. Det är inte konstigt du har ont, du är ju helt ÖPPEN! Då trodde jag inte mina öron! Det jag fick ur mig var: har jag gjort allt arbete hemma?????
Nu blev det väldans fart på BM och undersköterskan, det bäddades, lustgasen åkte fram eftersom det var det enda jag kunde få som smärtlindring. Efter några minuter kom den BM jag talat med i telefon de två sista gångerna och den samma som mötte oss när vi anlände, in i rummet och bara tittade på mig och sa: Du är sanslös, jag har hört att du är helt öppen vännen, inte konstigt att du har ont! Och då jag försöker vara så avslappnad som möjligt mellan värkarna svarar jag: Nej, jag har förstått det nu men du kunde ju inte veta i telefon att jag var det heller hi hi. båda BM skrattade och sa att det var trevligt att jag ändå kunde skämta trots smärtan osv.
Vi kom till rummet vid 02.40, 03.46 kom Saga till världen efter 3 krystvärkar (enl. journalen, i mina ögon var det fler ha ha). 3240 g "tung" och 49cm "lång". Fick sys med ca 5 stygn på en liten liten bristning.
Med facit i hand var det en förlossning jag på något sätt drömde om, att slippa vara på fl i flera timmar, vanka av och an, inte veta något osv var jätteskönt! Däremot hade jag nästan sett fram emot att testa akupunktur för smärtan men det hanns så klart inte med.
När gick vattnet undrar ni kanske? Det undrar vi fortfarande!!!! BM ville så klart veta eftersom det påverkar hur länge vi skulle vara kvar på BB, men jag har INGEN aning! Trosskyddet jag satte i på morgonen var det jag bytte ut mot binda på natten och då var den torr utöver det lilla blodblandade som hamnade där. Torrt i sängen var det också så vi kom fram till att vattnet måste gått ihop med slemproppen och sen bara runnit de gånger jag varit på toaletten.
Sedan i måndags eftermiddag är vi hemma och försöker lära känna lillan som sover, skiter och äter, dygnet runt ha ha! Fick OK på BB igår att hon mår som hon ska och nu tillhör vi BVC istället. Amningen får vi kämpa lite med då brösten är ENORMA och stenhårda men med en envis morsa som Saga har så får vi till det till slut. Dränkte dock mitt täcke i natt då jag tydligen läckte som ett såll så sedan dess är de "bara" enorma men inte lika spända tack och lov.
Det jag funderar på är om alla får babyblues... Jag har inte känt mig nere eller extra känslig utan endas ENORMT tacksam över vårt underverk, mirakel, som vi äntligen fått träffa.
Det blev inte så kort ändå, ber om ursäkt för detta! men nu vet ni lite mer i alla fall!
Håll mig/oss uppdaterade, nu vill Saga har fler "cyber- vänner"!
Kramar till er alla!
