Vi som är överviktiga & gravida.

BF+7 kom hon äntligen! :D igår kl.18.51

3980g och 53cm lång, stor men inte så stor som dom trodde på ultraljuden

Gick jävligt fort på slutet av förlossningen! Öppnade mig 6cm på 2 timmar och fick krystvärkar väldigt snabbt men dom trodde mig inte först ^^ satt på pilatesboll när de började och hoppade sen upp på sängen och började krysta, dom kunde inte göra nåt annat än att låta mig och klart som fan att huvudet var på väg ut redan, 8min krystande så var hon ute!

Fick total panik av smärtan, tortyr, hann inte få epidural så fick ha lustgasen hela vägen

Sprack inget, men Förlorade 1,33L blod och fick mediciner och livmodermassage, tog ett tag innan de slutade blöda, fått göra en jävla massa extrakontroller, pulsen är hög (blodtrycket bra) varm och lite skakis, men blöder jättelite nu som tur de

Bebis mådde bra, men har nu fått lite högre andningsfrekvens, då hon bajsade i vattnet och troligen svalde en del så ska hon nu få göra några infektionsprover :( ammar på bra annars, sover och har pigga vaken perioder då och då

Hoppas verkligen inte hon har infektion! Men bättre att vara på säkra sidan och göra många kontroller och stanna extra isf

Väntar på att hon och pappan ska komma tillbaka från blodprovet nu, jag klarar inte av att vara med på de just nu :/

Inte mycket aktivitet här inne? Är i vecka 37 och kommer antagligen att bli igångsatt efter nyår eftersom bebisen förväntas bli stor. Beror på hur cervix ser ut då, vägrar sättas igång i förtid om jag inte är öppen. Så då får jag väl komma tillbaka en gång i veckan och kolla tills det blir akut och han bara måste ut. 

Det är så himla tråkigt att ingenting kan vara bara normalt och vanligt med den här graviditeten. Har inte haft en enda vecka då jag inte oroat mig för nånting - först var det missfall, sen var det NIPT som krånglade, sen var det blodtrycket, sen var det foglossning, sen var det ketoner, sen nu på senaste tiden har de börjat klaga på att jag inte gått upp något alls och så har jag en ENORM sf-kurva på 42. Att jag är överviktig nämns vid vartenda tillfälle jag har kontakt med vården och det börjar bli tröttsamt att det alltid ska bankas in att det är en risk. JAG VET. Samtidigt som jag alltså får skit för att jag inte gått upp alls. Herregud, det kräver verkligen en ängels tålamod att vara överviktig och gravid..

Tycker man kanske kunde fokusera på att bebisen verkar må jättebra och att jag trots lite högt blodtryck inte alls mår dåligt och inte har havandeskapsförgiftning. Har ätit jättebra hela graviditeten, varit så aktiv jag kunnat och skulle verkligen önska mig lite backning för att jag gjort det bästa av situationen istället för fullt fokus på mina risker. Förlossningen KAN ju faktiskt fortfarande gå jättebra, men det känns som om jag måste hitta all pepp inuti mig själv, och jag börjar bli väldigt trött på det. Min barnmorska beter sig som att det är jag som är väldigt negativ och måste ändra mitt sätt att tänka, medan jag tycker att jag reagerar rätt normalt på att hela tiden bombarderas med risker och påpekanden om min vikt!? Det är ju inte direkt som att någon hittills sagt att det här kommer att gå jättebra, det här kommer att ordna sig.

Nu senast sa hon att jag "måste ha lite distans till min kropp och lära mig älska mig själv" när jag sa typ "hjälp" (och skrattade lite!) om min sf-kurva. Det är ju verkligen bara hennes tolkning att jag skulle hata min kropp för att jag säger "hjälp" om en sf-kurva som är högre än en fullgången graviditet. Snacka om att projicera, och inte så kul att bli utsatt för direkt. Tvärtom mot vad hon tror så är jag rätt nöjd med min kropp som lyckats bära den här ungen trots foglossning sen vecka 12. Jag tycker att vi jobbat bra, jag och kroppen. Att barnet är stort är ju osis, men det beror iaf inte på något jag gjort fel under graviditeten. 

Nej vad ledsen jag blir att läsa det Tuuli

Min bästis hade också ett enormt SF-mått och i slutänden ca 8 liter fostervatten, men allt gick jättebra. Det är så trist att de har den attityden. Det blir ju lite som att inget du gör duger.

Jag tycker att du har varit duperduktig! Heja dig!

För mig blir det v.32 imorgon. Vikten som långsamt ökat förut har börjat skutta iväg nu, för att sedan hoppa ner igen, så jag misstänker att jag börjat samla vätska. Sen har det blivit lite mycket kakor och godis då november/december är mycket födelsedagar för oss, och så blir det jul nu... jaja, det blir vad det blir.

Väntar ännu på min kallelse till anestesiläkaren som ska avgöra om de vågar låta mig föda på hemmasjukhuset, det är en stress att bara vänta på den men inget jag kan göra något åt.

hoppar in här. hade inskrivning igår i v 9 och vågen visade 102 kg till mina 170 cm. ska verkligen försöka att inte gå upp i vikt. är så jäkla orolig!!! med mina andra två vägde jag första 65kg gick upp till 108kg andra dottern 80 vid inskrivning och 110 vid förlossningen.

funderar helt ärligt att göra nån form av viktväktarna.. eller vad ska jag göra för att inte gå upp?

Räkna kalorier (med tex lifesum) så att du håller dig på 2000 kcal om dagen. Går du upp ändå kan du inte göra något åt det ?

Frågetecknet skulle vara ett hjärta ^^

Jag räknar nämligen också, väger 96 till mina 176 cm och vet att den bm jag blivit tilldelad är rätt hård med överviktiga och viktuppgång vid graviditet. Det här är dock min tredje graviditet och med mina problem med vikt och tankar däromkring så tänker jag be henne fara och flyga om hon börjar predika om något jag redan är mycket väl medveten om. Däremot tycker jag att jag gott kan hålla koll på kalorierna. Så att man iaf kan styra vad man går upp i fett.