Vi som är överviktiga & gravida.

Hej, första inlägget här, så hej hej allihop!

Jag har BMI 45 och blev gravid efter 8 månader, är i tionde veckan nu, ta i trä. Förra året hade jag BMI 42 och blev gravid på andra försöket, men tyvärr fick jag missfall. Jag är 40 dessutom, så jag har väl relativt lätt att bli gravid, under omständigheterna. 

Jag har använt progesteronkräm inför andra graviditeten för att min menscykel blev väldigt lång (40-47 dagar) efter det sena missfallet, krämen ordnade upp mensen mer eller mindre på en gång, och då blev jag också gravid. 

Hur har era familjer (mammor och pappor) reagerat på er graviditet? Min mamma är tyvärr inte alls speciellt positiv, pratar bara om mina "höga risker", trots att hon vet om att jag har lågt blodtryck, fick bra resultat på glukosbelastningen och järnvärden/Hb förra året och äter jättebra när jag är gravid (går ner just nu). Om jag mår illa och är yr så är det för att jag inte motionerar tillräckligt, enligt henne?? För ingen smal person har nånsin mått illa under första trimestern. Och alla som är smala går och gympar när de mår illa och är yra. Ångrar att jag sa något till henne innan vecka 13. Hon är hittills den enda som vet, så det var ett riktigt dåligt val. 

Jag beklagar verkligen er förlust, så fruktansvärt. 

Men gratulerar till nya graviditeten! Mitt bf är ganska exakt en månad tidigare. :)

Tack så mycket! 

Gratulerar! Vad skönt att höra. När är nästa möte med bm?

Nu har jag varit på både NIPT och inskrivning, det gick över förväntan. Vi vet ju inte svaret på NIPT förrän om ca 10 dagar, men ultraljudet såg fint ut, allt var normalt och den viftade på foten och sådär. 

BM var mycket effektiv och jag fick knappt en syl i vädret. Definitivt ingen jag skulle gå till om jag känner mig ledsen under graviditeten, för hon var liksom inte den typen som lyssnar, men hon var inte jobbig angående min vikt. Hon bara sa att jag kommer att få träffa narkosläkaren före förlossning för att kolla möjligheterna att sticka i ryggen, och det visste jag redan. Dessutom verkade hon ha koll, det är så jobbigt när de är förvirrade. 

Proverna gick väl både lite si och så - jag hade tyvärr lite högt blodtryck redan nu, så det kändes inte så kul, och dessutom blev jag förvånad för det har alltid varit lågt förr. Så vi ska ta om det snart, och sen måste jag kanske gå på specialistmödravården om det är högt då med. Jag hade "lite väl bra" järnvärde på 136 och dessutom ketoner i urinen, båda tecken på uttorkning. Så jag fick stränga tillsägelser att dricka mycket mer. Annars var kissprovet normalt, inget socker och inget protein. Hon ville göra tidig glukosbelastning eftersom jag är överviktig, men det tackade jag nej till, då mitt sockervärde var helt normalt så sent som juni förra året, och det var helt okej för hennes del. Tidig glukosbelastning är ju inte för graviddiabetes utan för att se om man har "vanlig" diabetes. 

Så på det hela taget var jag nöjd med mötet, synd bara att jag har högt blodtryck. Någon som har erfarenhet av högt blodtryck redan tidigt? Vad gör de åt det och hur många extra kontroller går man på? 

Men åh, vad synd att du tänker så om dig själv! Din graviditet är lika mycket värd som en normalviktig persons, och du är inte sämre än någon annan eller mindre värd att få stanna och andas om du är andfådd och har ont! Du är ingen dålig mamma för att du har extra vikt! Ge dig själv en chans och var lite schysst mot dig själv. Det är ju ett jättejobb att skapa en människa inuti sig, spelar ingen roll hur mycket man väger egentligen för tröttheten är densamma, men klart att det är ett slitgöra att dessutom bära på extrakilon! Se det som att du gör ett jättebra jobb som går ut och går istället, oavsett hur mycket du flåsar! Testa att cykla, det kan kännas bättre när man har foglossning än att gå, enligt min svägerska, hon tyckte att det var avlastande. Jag har inte foglossning så jag har inte testat själv. Försök att tänka lite snällare tankar, jag är övertygad om att ingen tänker något så taskigt om dig som du tänker om dig själv! De flesta reflekterar nog inte så mycket överhuvudtaget över folk de ser på gatan, jag tror att du bara inbillar dig. 

Du vet varför du är andfådd, det är ju huvudsaken? Folk gör allt möjligt på gatan som man inte nödvändigtvis alltid fattar. Titta på mobilen eller prata med ditt barn eller nåt om det känns bättre när du måste stanna till. Jag stannar också till ibland när jag går, och jag har inte ens foglossning! Jag tänker att folk kan skita i varför jag står stilla tjugo sekunder, och det gör de förmodligen också. 

Grattis! Både till ert barn och till en problemfri graviditet. 

Jag måste påminna alla om att utöver att byta barnmorska om man blir respektlöst eller oprofessionellt behandlad så kan man alltid tacka nej till t.ex att prata med en dietist eller prata med en läkare om sin vikt, om man tycker att det inte är till någon nytta. All vård är frivillig!

Jag gjorde glukosbelastning i vecka 10 förra graviditeten (sommaren 2015) för att se om jag redan hade diabetes eller prediabetes, och mina sockervärden var då helt normala. I år tackade jag nej till tidig glukosbelastning, dels för att jag tror inte det hunnit hända något där på ett år - jag väger ungefär lika och äter ungefär lika - och dels har jag IBS och fick skov i en vecka av sockerlösningen. Det kändes helt enkelt inte värt det. Kommer däremot att göra glukosbelastning när alla andra gör den i vecka 28. Bm sa bara okej till det, inget tjafs. 

Bor man i en småstad finns det förmodligen inte så stora valmöjligheter vad gäller mvc och barnmorskor, men jag skulle annars tipsa om att gå privat. Jag bytte från mitt närområdes mvc till Mama Mia, och det var stor skillnad. Nu är kanske den största skillnaden mellan enskilda barnmorskor iofs, oavsett privat eller landsting, men de har t.ex inte samma riktlinjer vad gäller att fokusera på vikten. Privat har jag fått exakt samma kostråd som alla andra gravida. Sen följer de så klart upp tester som kommer tillbaka onormala och sätter in mer kontroller efter enskilda behov, det är ju självklart. Landstinget verkar inte alls fatta att det är betydligt viktigare att bygga upp en överviktig persons självförtroende till sin egen förmåga att bära och föda fram ett barn än att informera om varför man blir tjock.

Att bära och föda barn är en skitstor grej i livet och det kräver mycket av en. Att gå ner 20-50 kg eller mer i vikt är en skitstor grej och kräver mycket av en också (de allra flesta klarar inte det utan gastric bypass, som i sig innebär hälsorisker) - man kan omöjligt göra båda samtidigt, varken mentalt eller fysiskt är det möjligt. De kanske skulle försöka tänka lite mer på psykologin bakom övervikt och mindre på kostcirkeln, bara ett förslag alltså.. I deras huvud är det väl ungefär så här: "all vikt som överviktiga gravida går ner eller jämviktar är jättemycket bättre än att gå upp helt ohämmat, nu ska jag försöka förmedla det", men det kommer ut så här: "Ja, och oavsett om du jämviktar eller går ner 5 kilo under graviditeten så kommer du att vara DÖDLIGT FET vid förlossningen och barnet kommer att födas på tvären med gomspalt, ryggmärgsbråck och väga 17 kilo och själv kommer du förmodligen att dö, eller så dör ni båda två. Så ät överhuvudtaget ingenting mer än broccoli och multivitamin. Inte för att det kommer att göra nån egentlig skillnad, eftersom du ändå kommer att vara DÖDLIGT FET vid födseln, men vi gillar att du försöker." 

Information om risker är bara konstruktivt om man ser en möjlighet att minska eller helst utplåna riskerna. Annars är det bara sadistiskt att informera, jag kan inte se det på något annat sätt. Även om jag skulle gå ner 15 kilo så är jag ändå fet i riskgrupp 3. Med andra ord kan jag inte förändra mitt riskläge under graviditeten, oavsett hur nyttigt jag äter och hur mycket jag motionerar - det hade varit exakt samma sak att säga "ät grönsaker, inte glass, och motionera" (som man säger till alla) istället för att säga "risk, risk och den här risken också" och jag hade dessutom mått mycket bättre och känt mig mycket mer stärkt i mitt självförtroende att det här kommer att gå bra - och därmed fortsatt skärpt mig med maten och motionen. Piska funkar inte. På det kunde läkaren inte svara nånting. Hon såg ut som om någon hade trampat på henne - exakt så som jag kände mig alltså. 

Jag kommer aldrig mer att diskutera min vikt med vården såvida det inte är på mitt eget initiativ och på mina villkor. Jag kommer aldrig mer att gå med på att lyssna på en risklektion. Inte för att jag inte vågar höra sanningen om min övervikt, utan för att det har ingen positiv effekt, bara negativ. Att tala om att gropen är väääldigt djup har aldrig motiverat någon att ta sig ur en grop. 

Roligt att det var peppande! Kul att höra. 

Alltså det här "kvinnor har fött barn i alla tider" är inget argument, förr dog kvinnor i barnsäng hela tiden (och i utvecklingsländer gör de det fortfarande)! Visserligen helt annorlunda idag med vår moderna vård men det finns ju risker nu också. Att vifta bort ens oro är ju jättekonstigt beteende, men så var min förra BM också, man fick aldrig säga något negativt. Jag oroade mig t.ex jättemycket för missat missfall, vilket hon viftade bort som "väldigt ovanligt". Sen fick jag missat missfall som upptäcktes i vecka 17.. Även om något är relativt ovanligt så kan det ju hända, och man måste få prata om sin oro, man ska inte behöva känna sig dum och överkörd hos barnmorskan. 

Jag dricker inte heller mjölk, jag är laktosintolerant. Men jag tar kalcium-d-tabletter istället under graviditeten för säkerhets skull, går precis lika bra. Tar inte dem varje dag heller, bara när jag kommer ihåg, så det blir väl en gång i veckan typ. Jag har varit laktosintolerant i hela mitt liv, och min barnläkare var inte ett dugg bekymrad över det när jag inte drack mjölk alls. Åt inte glass, filmjölk etc. Jag är inte benskör så nånstans måste jag ju fått kalcium ifrån! Visserligen äter jag lite hårdost (inget laktos i lagrad ost) men knappast så mycket att det skulle täcka rekommendationerna. Ca 80 % av världens befolkning är laktosintolerant, så komjölk är knappast något kroppen verkligen behöver, varken under graviditet eller annars. Det de oroar sig mest för är nog D-vitaminet, men det får man ju av solen på sommaren ändå. 

Hah, min mage är ett B! Jag har fett över bröstkorgen som är nästan lika stort som magen. Det lär nog dröja innan det blir nån riktig gravidmage av det, lär också dröja innan jag tar nån bild. Känner mig mest fetare, även om jag gått ner i vikt sen jag blev gravid. Men det väsentliga är ju att fostret växer och mår bra, även om det såklart vore kul med en bollmage. 

Tyvärr fick jag foglossning redan i vecka 12, så att vara tjock är inga garantier. ;) Typ dan efter jag skrivit till nån annan här i tråden om att foglossning verkade så jobbigt så fick jag det själv. Osis. 

Jag är jätteglad, för jag har lyckats sänka mitt blodtryck själv med tio enheter på det övre trycket och fem på det lägre, på två veckor! Vid inskrivning var det 131/95 och då fick jag lite panik, jag har aldrig haft högt blodtryck innan, snarare tvärtom! Men jag har tagit tag i promenerandet och gått ca 45 minuter varje dag, samt ätit en tsk kanel varje morgon vilket tydligen ska sänka blodtrycket, så när jag var och testade två veckor senare vare det 121/90 och alltså inte högt längre utan precis på gränsen. Barnmorskan hade då redan glömt hur mycket högre det var för två veckor sen och fokuserade bara på att "jaa, det är ju verkligen på gränsen!" men jag var jättelycklig, haha. Alltså klart att 120/70 hade varit bättre men man kan inte begära mer på två veckor. Ska försöka sänka det ännu mer genom att promenera duktigt hela graviditeten. 

Fick äntligen svar på mitt NIPT igår kväll, efter två tester och en månads orolig väntan. Fostret har normala kromosomer (iaf har den ingen av de tre vanligaste trisomierna de testar för) och det är en pojke. :) Så nu ska jag äntligen slappna av lite och börja titta på babygrejer! Är i vecka 16 nu så det kan få vara dags.