Behöver egentid!!! Trivs inte i förhållandet...

Är i samma situation jag med. Har ett stressigt jobb,2 småttingar hemma + att sambon börjat jobba nu. Är av en liten ensamvarg och känner mig själv väldigt bra och vet vad jag vill ha. Tid för mig själv är otroligt viktigt,speciellt nu när man är uppe i varv efter jobbet. Fullt ös på jobbet 5 dagar i veckan och fullt ös hemma från alla håll och kanter. Nu på min semester så har det varit att vara hemma med barnen eftersom sambon jobbar. Visst,jag är hemma på semester och inte behöver jobba men jag känner att jag skulle vilja vara ledig en vecka utan ansvar för att kunna återhämta mig,men det går inte. Det jobbiga är att jag vet att jag behöver,måste ha det för att kunna återhämta mig, vilket i sin tur gör att jag blir grining när det inte går att lösa. Har förklarat att det är det enda jag vill ha,inget mer,men det krockar med hennes jobb. Vilket i sin tur gör att jag blir irriterad. 

Många säger att jag har tid på kvällen för egen tid,men så funkar inte jag. För det första så är jag så trött på kvällen eftersom det är fullt ös på dagarna,så jag orkar inte göra nåt på kvällen.Sen så ska det ske på mina villkor med min tid som jag vill ha. Vill inte att nån annan ska bestämma när jag ska spendera min tid. Sen kan jag inte njuta av egen tid om jag är trött. Får inget ut utav det så att säga. 

Men det är väl såhär när man har småttingar,det vet jag. All tid går till dom små rackarna men det blir lite jobbigt när man är omringad av måsten hela tiden och man ska anpassa sig till allt och alla både på jobbet och hemma. Känner att det finns inte tid att andas riktigt. 

Är inte egentid en mänsklig rättighet?! :O

Här ligger jag nerbäddad i soffan i gubbens täcke och knaprar på lite choklad medan han är hos sin mor med vår lille kille.. Detta är ju livet!! Så får han nästa lördag ;)

Varför gifter man sig om man behöver så himla mycket egentid? Man kan väl bli färdig med egentiden och sedan ingå ett äktenskap... 

Nu är jag förvisso bara en 17årig tjej, men jag är nu det där fruntimret som hatar min sambos egentid.... Han blir 20 i höst och har en dotter på 1,5 år som han oftast har på helger. Ibland går det 2-3 veckor mellan helgerna men ibland är det 2-4 helger i rad plus veckodagar också. Det blir alltså knappt någon tid med varandra.
Vi är båda trötta under veckorna efter skolan = han vill vara ifred när jag vill gosa en stund. Sedan är vi trötta när dottern är hos oss på helgerna = han vill vara ännu mer ifred. 
Sexlivet blir lidande, bråk uppstår och vi går ibland varandra fruktansvärt mycket på nerverna! 

Så här kommer ett litet tips från någon som känner igen sig, fast är på andra sidan av konflikten. 
För min del hade det kännts 1000 gånger bättre om man hade haft 1-3 dagar i veckan man bestämt att "idag får jag göra precis vad jag vill själv!" enligt rimliga villkor(alltså inte supa sig stupfull varenda gång tex! :)). 
Sedan kan man också bestämma tex att "på söndag kan vi hitta på något gemensamt!" som tex bio med barnet/barnen eller en promenad i parken så att hon inte känner sig åsidosatt. 
Såklart kan man väl skräddarsy schemat lite om man är sjuk/jobbar natt/supertrött osv!

Tyvärr är just min sambo j*vligt envis och ändrar sig efter humör pga sin ADD så jag har inte kunnat slå igenom detta. Men ni som faktiskt söker lite hjälp för att förbättra erat förhållande kanske är lite mer mottagliga? :)

Hoppas detta var till någon hjälp! Av erfarenhet kan jag gissa mig till att era partners vill ha lite schemalagt :)

Jag har väldigt mycket tankar kring ensamtid som ämne. För det första tycker jag ensamtid används fel, som uttryck. Används som på nåt sätt för ofta. Självklart ska man kunna bestämma över sin egen tid men i mina ögon till en viss gräns när man är t.ex gifta om man inte från dag ett har haft en överenskommelse att det är grundläggande förhållandet att vara ifred. Har man barn är dessutom ensamtid en helt annan sak. Då kanske det kan handla om att en hänger tvätten, medan den andra får skruva i bilen. En plockar ur diskmaskinen medan den andra far iväg och handlar mjölk. För sånt gör ni väl utan varandras sällskap? Sen finns det kvalitetstid. Både i ensamhet och i sällskap. Att man kanske får boka in ensamtid. "På torsdag Vill jag se fotboll och äta chips, är det okej?" En del män tenderar att vara för stolta för att "be om lov" men det är en schysst grej som kan underlätta för din flickvän att förstå vad du vill!

Jag är en sån som har svårt för "ensamtid" och i fel förhållande anses jag troligtvis som väldigt klängig. Jag har erfarenhet av den typen av relation, men numera även av en relation där jag lever med en man som inte blir provocerad av det personlighetsdraget. Han säger till mig när han vill boka in nåt, i frågande ton, han säger ibland att han får dåligt samvete och jag skrattar och säger Snälla nån, ät chips i soffan och njut av det! Hade han kallt räknat med det kanske jag hade tagit det annorlunda. Men i och med att han informerar, kollar läget, ser till att det är ok, så är jag nöjd och glad även om jag själv inte är så mycket för ensamtid.

Det jag vill säga är att var inte rädd för att kompromissa. Om du vill ha ensamtid och inte hon så har det inget med att någon utav er har rätt eller fel. Bara att ni kanske behöver hitta ett verktyg för att få det att funka. Kommunikationen kring det alltså. Testa fråga snällt. Med lite humor. Det kommer man långt på ibland.

Tror detta beror på vilken personlighetstyp man är, introvert eller extrovert. Förenklat får en introvert energin i egentid, tystnad och ensamhet medan det motsatta gäller för extroverta.

Har först i åldern 30+ kommit underfund med att jag är introvert och valt fel yrke, extremt socialt. En dag då jag får jobba och prata med minst antal människor känner jag mig som mest harmonisk och glad. Helt fel yrkesval. Det är skillnad på att vara social och utåtriktad=extrovert.

Älskar egentid men är inte gift och har inte barn.

Sjukt gammal tråd men alltid hjälper det nån..

Jag vill poängtera att man kan vara olika i ett förhållande och att bådas sidor måste respekteras. 

Om ena partnern anser att egentid är onödig medan den andre är sådan att han/hon behöver egentid (jag tänker främst på tid när man är för sig själv, dvs på det vis man annars aldrig är när barn är med i bilden) för att ladda batterierna så måste man helt enkelt ordna efter detta.

Jag kan inte leva utan att vara ensam med jämna mellanrum. Jag skulle inte kunna leva med en extrovert partner som anser att ensamhet är onödigt och till och med jobbigt.

Det bästa är kanske om båda parter funkar på samma vis, dvs man kan förstå varandras behov av tystnad, ensamhet och lugn.

Tycker också egentiden är oerhört viktig, men hos oss är det inga problem. Är kvällsmänniska, så när barnen är lagda kan jag gå ut i garaget och pyssla med mina hobbies en timme eller 2, och ibland har jag en hel kväll, om jag har något viktigt som måste bli klart.

Frugan har mindre behov än mig, men givetvis får hon också den tid hon behöver.

Bara för att man har en familj så betyder det inte att man ägnar 100% av sin tid åt den, går alldeles utmärkt att fördela tiden.

För oss gör det att man får tid att varva ner, och man kan lättare hantera de konflikter och stressiga situationer som uppstår i en familj med flera barn.

Länge sedan TS var aktiv i denna tråd, men ett enkelt tips för andra i samma sits är helt enkelt motion.
Vem kan neka en att sticka till gymmet, ut på en löprunda, eller vad man nu föredrar ibland?
Det har varit en ventil för mig iaf. Plus att motion bränner en massa negativ energi & stress.

I mitt nästa liv kommer jag att välja en dam som är betydligt mer självständig.
Jag har en klängig kvinna som vill ha hjälp med det mesta, och det är riktigt osexigt tycker jag. Det räcker fan med att jag curlar ungarna! ; )

Vore sjukt skönt om både hon och jag kunde åka iväg varsin vecka någon gång med vänner/brorsa/syrra, och den andra tog hand om ungarna och hemmet.
Det kommer inte att hända med nuvarande.

/Tom

Det där med att resa på varsitt håll är klockrent. Jag och min fru har helt olika syn på vad vi vill få ut på en resa, så vi åker med kompisar och vänner, fast varför sig.

Känns som extremt bortkastade pengar att en ska åka med på något bara för att och sen gå och ha tråkigt på hela resan.

Men ibland åker vi hela familjen också, det är ju mysigt det med, men för många är det otänkbart att inte åka tillsammans på allting.

Sen har jag ett jobb som gör att det inte är ovanligt att man är borta en vecka, och har även gjort utlandstjänst där man är borta flera månader.

Sånt stärker förhållandet som fan kan jag säga.

Vet par som i princip aldrig varit ifrån varandra en enda dag på 10 år, och där det blir kris ( för henne) om det skulle uppstå en situation där han måste vara borta. Han fick tex dagspendla 25 mil när han tillfälligt skulle jobba på annan ort i 2 veckor, hon fixade inte att vara själv med barnen...

Oj vad mkt igenkänning. Skönt att se att det finns fler som mig. Är uttalat introvert och nu när barn nr 2 snart är två år börjar jag krisa lite. Jag kan känna en panik över att jag aldrig någonsin mer kommer att komma ikapp mig själv. Har en fru som tvärtom mot mig inte vill vara ensam. Hon tycker att tid när vi sitter med varsin dator i soffan är egentid. Hon förstår inte alls hur det funkar för mig. Som ngn skrev, riktigt vila får jag bara när jag själv får välja tid och aktivitet. Och då vill jag inte bli störd av någon. Men frun "ska bara fråga nått" som jag upplever som ett krav och så är den egentiden förstörd.

Är såpass att jag överväger om jag orkar leva i en familj. Just nu känns barn halva tiden som enda sättet att överleva.

Jag har inte läst hela tråden men det jag och exet gjorde som faktiskt funkade rätt bra var att vi hade vissa dagar i veckan som var hans eller mina. Så som att på tisdagar var det inte jag som hämtade från dagis och hade ansvar för maten och kunde dessa dagar göra planer med vänner eller andra aktiviteter. Såklart berättade jag för honom och han för mig vad som var planerat men det var hur bra som helst. Då fick man sin egentid och hitta på sitt och kunde unna varandra det.

Sen tror jag det är bra att lämna bort barnen regelbundet också så man faktiskt planerar in att bara umgås som vuxna också. Glöm inte det!

Jag har en liten bebis på 2 månader som har inga att hjälpa till utan är det bara min härliga fru våra släktingar håller på kriga med varandra så inga att vända mig till  vi klarar av oss knappt fast ibland blir det kris och känns som aldrig ska jag klara av de uppgifterna som ska göras jag är på föräldraledighet  vet ej ännu hur ska vara efter jag tillbaka till jobbet!

ibland när ungarna är nattade så kan sambon titta på film eller serie och jag går och sätter mig och spelar någon timme eller så för kunna rensa skallen. funkar bra tycker jag. Bara för man älskar varandra och bor ihop så måste man inte tillbringa allt tid ihop när man är hemma. 

Sämsta anledningen att fortsätta vara i ett förhållande är "för barnens skull", det kommer verkligen inte gynna dom i framtiden av att ha föräldrar som bråkar. Och det du skriver om att du "känner ansvar för mamman" kan jag känna igen mig i, då mamman till mitt barn har diverse bokstavsdiagnoser, depression och dylikt, så det var en av anledningarna till att jag stannade så länge som jag gjorde, men jag mår hundra gånger bättre idag än vad jag gjorde när vi bodde ihop, visserligen känns det lite trist för barnets skull då idealet är att man ska vara i lag tills döden skiljer en åt, men att känna sig nere, arg och förtvivlad gynnar inte någon.

Ta steget min vän, varför skulle en andra chans vara bättre än den första chans man haft?
Det är mitt tips iallafall, och behöver du bolla kan du även skicka PM.