Behöver egentid!!! Trivs inte i förhållandet...

Jag har väldigt mycket tankar kring ensamtid som ämne. För det första tycker jag ensamtid används fel, som uttryck. Används som på nåt sätt för ofta. Självklart ska man kunna bestämma över sin egen tid men i mina ögon till en viss gräns när man är t.ex gifta om man inte från dag ett har haft en överenskommelse att det är grundläggande förhållandet att vara ifred. Har man barn är dessutom ensamtid en helt annan sak. Då kanske det kan handla om att en hänger tvätten, medan den andra får skruva i bilen. En plockar ur diskmaskinen medan den andra far iväg och handlar mjölk. För sånt gör ni väl utan varandras sällskap? Sen finns det kvalitetstid. Både i ensamhet och i sällskap. Att man kanske får boka in ensamtid. "På torsdag Vill jag se fotboll och äta chips, är det okej?" En del män tenderar att vara för stolta för att "be om lov" men det är en schysst grej som kan underlätta för din flickvän att förstå vad du vill!

Jag är en sån som har svårt för "ensamtid" och i fel förhållande anses jag troligtvis som väldigt klängig. Jag har erfarenhet av den typen av relation, men numera även av en relation där jag lever med en man som inte blir provocerad av det personlighetsdraget. Han säger till mig när han vill boka in nåt, i frågande ton, han säger ibland att han får dåligt samvete och jag skrattar och säger Snälla nån, ät chips i soffan och njut av det! Hade han kallt räknat med det kanske jag hade tagit det annorlunda. Men i och med att han informerar, kollar läget, ser till att det är ok, så är jag nöjd och glad även om jag själv inte är så mycket för ensamtid.

Det jag vill säga är att var inte rädd för att kompromissa. Om du vill ha ensamtid och inte hon så har det inget med att någon utav er har rätt eller fel. Bara att ni kanske behöver hitta ett verktyg för att få det att funka. Kommunikationen kring det alltså. Testa fråga snällt. Med lite humor. Det kommer man långt på ibland.