Här är ÄNNU en!
Gud vad skönt att läsa om att andra också har det som jag.
MINA PROBLEM:
- Jag har alltid haft svårt att minnas. Mina kusiner kan berätta en massa roliga historier om mig men själv minns jag NADA av det. Mina studier i grundskolan/universitetet kommer jag inte ihåg, trots att jag gått igenom plugget med bra betyg (har visserligen alltid fått anstränga mig för att nöta in info men har haft lätt för mig på andra sätt, med språk exempelvis).
Jag är just klar med en femårig universitetsutbildning och är på mitt första kvalificerade jobb. Frågor inom yrket kommer upp titt som tätt på rasterna men jag har aldrig de kompetenta svaren - det är ett blurr i mitt huvud... jag gissar och i efterhand märker jag att jag sagt fel. Pinsamt. Jag försöker lära mig mer om minnesteknik, eftersom jag inte kommer ihåg artiklar jag läst eller så - men jag börjar inse att minnesteknik är bra för att öva upp minnet av vissa saker. Exempelvis telefonnummer eller Sveriges tio största sjöar. Det finns däremot inget sätt för mig att öva upp hur jag ska komma ihåg en hel berättelse med alla tusentals olika detaljer. Eller vad en vän berättar under en middag tillsammans.
- För mig flyter tid ihop och jag vet inte hur händelser förhåller sig till varandra. Jag kan känna igen en person men inte veta om vi setts, för att sen vagt erinra mig att det var en av de två cheferna på mitt nya jobb som jag träffat förgående dag.
- Jag upplever också detta med ord. När jag var liten ville jag bli författare. Numer finner jag det svårt att uttrycka mig - särskilt verbalt och fram för allt när det gäller att hålla föredrag där man ska hålla en röd tråd i huvudet. Jag har nu börjat läsa böcker igen och försöker göra mig medveten om orden som används, för att stimulera den sidan. Jag tror också att böcker är en bra mind fullness-syssla.
- Rutiner kan jag helt plötsligt glömma bort - och måste smyglyssna mig till en repetition eller få någon att upprepa hur man gör (jag själv låtsas som att jag "egentligen" ville fråga om något annat än det jag fick svar på... Jag får hela tiden rädda upp mina situationer och finner strategier för att dölja för andra vilket dåligt minne jag egentligen har).
- Namn glömmer jag lätt! Vänners pojk- eller flickvänner. Vänner som jag bara träffar ibland. Vänners vänner. JAG HITTAR BARA INTE NAMNEN i mitt huvud. Fan, vad mysko det kan vara. Jag kommer heller sällan ihåg under vilka förhållanden jag träffade mina vänner senast eller vad vi då pratade om (även om det bara var förra veckan). Vissa vet nog om hur jag är och har överseende. Andra har jag kanske fortfarande lyckats lura?!
- Jag har rest mycket vet mycket sällan var jag varit, varken i Sverige eller i vilka orter och städer i Sydamerika. När andra ber om resetips från mig som just varit utomlands i det landet de ska till, får jag tunghäfta.
MIN TEORI:
Jag gjorde tester för sköldkörtel-nivåer men läkaren har inte hört av sig så jag antar att det såg bra ut (?) Läkaren gjorde sig förvisso lustig över mig och var inte särskilt förtroendeingivande så jag vet inte om jag fått rätt resultat. Men min teori - som flera andra också varit inne på - är att jag har ADD. Jag kan iofs koncentrera mig så jag vet inte riktigt... men jag känner igen mig ändå på mkt så ngn släng har jag förmodligen.
acMin pappa hade ADHD som liten, min ena yngre bror har det och får medicin. Min mamma måste ha ADD - hon är förövrigt kusligt lik mig vad gäller minnet och uppfattning om tid och svårigheten med att återberätta saker... Hon är faktiskt värre (jag ser mig själv och den framtid jag går till mötes, herregud). Min andre yngre bror orkar inte koncentrera sig på läxor och min tredje jämnårige bror har en släng av Asberger/ADD, vilket alla som mött honom kan konstatera.
Med mitt inlägg vill jag tacka för att folk beskriver hur de har det i vardagen. Jag har själv svårt att sätta ord på och beskriva mitt ständigt förvirrade tillstånd. (Det är inte så ofta man får anledning till det men jag skulle gärna ha en diagnos, så jag kunde hänvisa till vad det är jag upplever...)
Mitt förra förhållande kraschade för övrigt - jag var pressad under mina studier på universitetet och hade svårt att umgås med mitt ex:s vänner eftersom mitt dåliga minne gjorde mig dålig på att dra historier och hålla mig ajour med vad som händer i världen. Jag blev socialt nervös. Min nya partner är mycket mer iakttagande, inkännande och förstående. Tillsammans har jag nu lärt känna och förstå mig själv bättre... Och jag blir accepterad för den jag är.Min partner som förstår mig bättre och vet mer om dessa problem kan se förbi min virrighet och uppfattar mig inte då som dryg och nonchalant :) Det finns mycket gott hos mig bortom dessa problem. Att ha problem med minnet gör också mycket att man lever i nuet :D
Vill avslutningsvis säga att jag också känner igen någon annans kommentar om att man varit mycket organiserad och kommit ihåg det mesta förut. Nu orkar min hjärna inte det trots att förutsättningarna idag är bättre (stressen jag levt under i skolan och fram till ungefär 1,5 år sedan (då mycket i mitt liv hände på en och samma gång) har släppt - idag lever jag ett harmoniskt liv. Kanske är någon med ADD mer lättstressad, varför man har svårare att komma ihåg saker under barndomen och senare i livet...
Ledsen för lång text, I went bananas. Ville redogöra för mig själv och samtidigt kanske pricka in något som någon annan kan ha glädje av.
