Skitdåligt minne! På riktigt! 30 år

Nej givetvis kan man klara sig jättebra, jag menade verkligen inte så. Jag jobbar med ungdomar som har ADHD/ADD, Asperger mm. Det första man tänker på när man fått en sån diagnos är kanske inte att man har det lätt för sig, speciellt inte i skolan, det var så jag tänkte. Kanske har du klarat dig väldigt bra och fått rätt stöd eler har en mild variant? De jag jobbar med är vanliga ungdomar men har det skittufft pga sitt funktionshinder. Det krävs ganska mycket stöd för många. Har man mycket svåra problem med uppmärksamheten är det tufft att ens ta sig igenom högstadiet och att klara av att gå i en stor klass. Jag menar att jag borde märkt det tidigare snarare än att känt att jag klarat skolan ganska enkelt? Konstigt nog tycker jag inte att jag minns ett skit av vad jag lärt mig men jag har ju klarat mig bra utan att lägga ner särskilt mycket tid på studier, även på universitetet. jag känner mig inte speciellt lättstörd men jag jobbar mest med de som har ADHD. Fast ADD är ju en uppmärksamhetsstörning. 

Att ha ett rikt socialt liv kan man förstås ha men ofta leder ju såna här diagnoser till missförstånd med andra. Så har jag fått lära mig och det är det jag ser i vardagen med mina ungdomar. men jag kan ju ha helt fel. Jag känner dock inte igen mig i de jag jobbar med och hur de har det. Även med medicin har de jobbigt att orka med och klara skolan. Men det är klart att de här dignoserna ser olika ut för olika personer. Jag borde i vilket fall lära mig att sätta stopp för mitt ältande och mina grubblerier...

Jag fixade också skolan och problemen har blivit större och större med tiden. Ju mer jag själv måste kunna och ta ansvar för ju svårare blir det. 

Är 25 och fick diagnosen ganska nyligen fast med bättre kunskap hade jag kunnat få den redan när jag var barn trots att problemen inte var lika solklara då som nu.

 Och sen är det ju självklart så som du själv säger väldigt olika och dom som har större problematik får mer hjälp och märks ofta mer.

Min samtalskontakt sa en gång att kommunen frågat varför det mest är killar som behöver stöd och hjälp och att hon då svarade att tjejerna ofta inte märks innan dom är vuxna och drabbas av fler symptom och där med söker hjälp hos psyk. fast det egentligen är lika vanligt hos både tjejer och killar. 

Jag fick min diagnos i vuxen ålder, och gick skolan helt utan anpassning. Här är en till som jobbar med ungdomar med npf, så jag vet precis hur brett spektrat för den här typen av funktionshinder kan vara.

Som sagt, om jag vore du skulle jag försöka få tag i en terapeut eller liknande som kan hjälpa dig. Tyvärr har läkare ofta väldigt dålig kunskap om såna här problem...

Jag är 22 år och likadan, glömmer ofta mitt personnummer, när jag ska presentera mig glömmer jag mitt namn, har inget minne av alla utlandsresor, kommer inte ihåg tider och saker jag bestämt med folk..
Kan t.ex prata i telefonen och bli helt galen samtidigt för att jag inte hittar den..

Mina kompisar och familj är vana som tur är, de påminner mig om allt jämt..

Detta är riktigt jobbigt, och eftersom man är så ung så tar ingen en på allvar heller :/

Samma här. Jag kan minnas ngt litet fragment ibland men det mesta är som bortblåst. Rätt tomt...

Även jag är ganska disträ, glömmer ord i meningar, saker, viktiga ärenden, att handla... Jag glömmer mkt som tillhör vardagen. Försöker lära mig leva med det bara och säger till alla i omgivningen att jag är sån så de inte blir sura på mig om jag glömmer att vi ska ses ex, för det har hänt. Jag ber folk påminna mig kanske fem ggr om jag ska göra ngt viktigt, i en viss tidsföljd. Jag är evigt tacksam för påminnelsefunktionen i mobilen, den har räddat mig ur många pinsamma situationer! De ggr jag kommit ihåg att lägga in påminnelse, dvs...

Att inte komma ihåg vad prylar heter, är oxå en standard för mig. Eller människor. Jag kan glömma vad mina kompisar heter, familjemedlemmar...

Det blev i princip bättre när jag slutade amma men vet inte när jag kände mig helt återställd. Nu är sonen snart 4 och har inga minnesproblem längre i alla fall. Kan ju faktiskt vara nått bestående problem i ditt fall, men jag hoppas verkligen att det inte är så!

I det du skriver kan jag delvis känna igen mig, delen vad gäller historiska minnen från barndom, resor och tidigare förhållanden.

Jag har kommit på att jag har vad jag kallar för "foto-minne". Det är inte så att jag kommer ihåg saker bara jag tittar på kort utan mer att jag minns frysta sekvenser. Minna minnen är som ett foto.
Hur man minns saker är väldigt individuellt och jag tror att bäst för dig själv är att inte fokusera för mycket på "gamla minnen". Tänk istället på vilket sätt DU minns saker utan att fokusera på hur andra minns.
Jag fick göra så för min mamma tex är som en levande videokamera - minns allt helt flytande. Jag tyckte det var skitjobbigt ett tag till jag kom på mina"fotominnen".

Att du lätt glömmer saker just nu kan mycket väl vara hormonellt med tanke på ditt lilla barn.

MS?