Skitdåligt minne! På riktigt! 30 år

Jag kan ha svårt att släppa saker och lägger ganska ofta energi på fel saker. Jag kan irritera mig på min svärmor i flera dagar, jag kan bli bitter över att jag måste pendla så långt till mitt arbete. Kanske är det något som påverkar. Eller ja, det är klart att det gör det. Men jag tycker inte att det förklarar mitt dåliga minne bakåt. Jag tycker aldrig jag minns saker, inte förut heller även om det blivit så mycket sämre nu. Jag är inne på din linje Khaleesi, med hjärnskada haha. Låter roligt men det kanske är nåt sånt. Känns inte som att alla är som det ska. tycker inte jag hänger med eller orkar fokusera på det minsta som är tråkigt.

Jag har det likadant. Har ADD och lider av ångest och depression och jag tror det förklarar mycket. 

Runt 30 års ålder var jag själv som du beskriver ts, när det kom till minnet. Självklart blev jag orolig över situationen, sökte läkarvård mm, men läkaren sa bara att jag hade på tok för tufft arbete, jobbade för mycket, och att detta var orsaken. 1,5 år senare, kollapsade jag TOTALT av utbrändhet; blev sängliggande och i behov av vård i 3mnd, kunde inte ens äta själv, kroppen orkade inte mera....ska tillägga att jag var i mycket bra fysisk form när detta inträffade. Full av energi, kände att jag mestrade allt....
Jag var därför inte enig med läkaren om att jag jobbade för mycket eller var stressad, för själv ansåg jag att jag hade full koll på läget :)

Så ts, kan stress vara en orsak till din glömska tror du?

jag har varit lite inne på ADD. Jag är aldrig hyper eller så ADHD tror jag inte. Det här med uppmärksamhet däremot, ja kanske. men det stämmer ändå inte. Jag har klarat mig bra i skolan och har kunnat koncentrera mig och det har gått rätt lätt. Om man inte kan "få det" som vuxen förstås. Det känns som att man borde ha haft problematiken en längre tid än att man bara får det som 30åring, eller är det nån som vet? Jag har ju ett väldigt välfungerande liv med man och barn, jobb och fritidsintressen, vänner och familj. Men när jag ältar kan jag få ångest och liksom tänka mig trött. jag får dock inga panikattacker utan en ångest som jag kan hantera så att säga.

Här är en till med väldigt dåligt minne. Har haft problem i många år och det blir bara värre. Och när jag pratar så kan jag tappa ord, kommer inte på vilket ord det var jag skulle säga. Tex om jag ska be min son att lägga sina smutsiga strumpor i tvättkorgen och jag glömmer att tvättkorg heter tvättkorg så säger jag istället "kan du lägga dina strumpor i den dära där smutstvätten är".
I skolan fick jag plugga länge för att komma ihåg saker til proven, men kort efter proven så försvann all information ur mitt minne. Tex fick jag högsta betyg i historia och jag kan nu inget om historia, har glömt allt.
Från min barndom minns jag lite men inte så jättemycket.
På jobbet glömmer jag ofta saker, det är pinsamt.

Jag har fått veta i vintras att jag har fibromyalgi och tydligen är det vanligt att tappa ord och glömma saker då, så antar att det beror på fibron för mig.

"Välkommen" till klubben.. Jag är nyss fyllda 19 år och har inget minne av något typ.. Haft dåligt minne sedan 15 års åldern. Även för mig så tror läkarna att det är "inbillning" typ. Har också klarat minnestest m.m.
Inte ett dugg kul :(
Minns inte änns hur det var i början på mitt och min sambos förhållande (vart ihop i 1,5 år..)..
Verkligen kul.. :/

Många har ju skrivit stress och neuropsykiatriska funktionshinder vilka båda är mycket troliga förklaringar. I mitt fall (jag har ett npf) så har jag absolut noll och inget närminne överhuvudtaget, jag måste skriva ner allt folk säger till mig på jobbet för att jag ska komma ihåg saker, och så länge jag gör det kommer jag ihåg, även om jag sen tappar bort lapparna...Om jag dessutom är stressad kommer jag knappt ihåg var jag är eller vart jag är på väg...

Om inte läkarna tar dig på allvar skulle jag försöka ta kontakt med en terapeut eller psykolog istället...

Vilken lättnad jag känner efter att hittat denna tråd TS! Är 30 år och har haft dåligt minne så länge jag kan minnas.. Känner igen mig i det ni andra skriver och speciellt det "En till" tar upp angående skoltiden. Pluggade som en galning till proven men kort efteråt var allt bortglömt. Kommer inte ihåg någonting alls från min gymnasietid..

Jobbigast blir ändå hemma när jag pratar med min man. Vissa saker fastnar helt enkelt inte och någon timme senare kan jag fråga samma sak igen. Försöker tänka på det vi pratat om men det faller oftast i glömska iallafall. Får dåligt samvete eftersom han säkert tror att jag inte lyssnar eller har tankarna på annat håll, även om jag då och då påpekar att jag har väldigt dåligt minne.

Hade ett dödsfall i familjen för 12 år sedan men minns inte mycket av min barndom generellt så det kan inte vara detta som ställt till det eftersom jag alltid haft problem. Märkligt att man ska stå på ett ben hos doktorn.. det är väl inte där minnet sitter?