anemon1

Äldre 16 Apr 13:59

564 svar

Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Hej, har full förståelse, de drar så enormt med energi. Det är precis så som du säger, man är så invand och hjärntvättad att det tar tid att komma ur tankemönstren. Min främsta strategi är att ha så lite samarbete som bara möjligt. Och att arbeta (låta tiden ha son gång) i "avgiftningsprocessen", att inte dra igång allt adrenalin och försvar så fort han får minsta chans att "komma åt". Ofta är det tomma hot och markeringar, inte mer. Ett sätt att hålla mig i schack, trots separation och avståndstagande. Och han har alltid givetvis ett försvarstal som inte går av för hackor, hur barnsligt och felaktigt beteendet än varit, eller skuldprojicering som inte går att påverka. Som ristat i sten.

Jag kan bara säga att du gör så rätt i att lämna. Låt tiden ha sin gång. Styrkekram!

anemon1

Äldre 26 Apr 15:40

#126

Hej igen,

Vill bara meddela att vi hade ett väldigt bra litet möte på Blå porten i fredags (2,5 time bara försvann...), det är fantastiskt vad samtal kan vara förlösande och läkande. Speciellt om den man berättar för förstår vad allt handlar om. Jag gör gärna om det framöver om intresse finns igen.

Kram/Anemon1

anemon1

Äldre 14 May 17:55

#128

legolas skrev 2015-05-13 08:54:28 följande:

Hej!

Jag skulle väldigt gärna komma i kontakt med dig. Jag lever med en partner med liknande typ av personlighetsstörning. Jag har letat efter ljus och lykta efter råd om hur jag ska förhålla mig. Hur jag än beter mig så är det enligt min partner alltid mitt fel att han fallerar på alla möjliga punkter. Känns mycket, mycket hopplöst. Han går på medicin och till psykolog. Jag går i KBT för att försöka klara av den utmaning det innebär att leva med honom. Jag har två barn, sex och nio år och så har vi en gemensam liten på fyra månader. Jag går snart under.

Hej, känner med dig verkligen. Inboxa mig om du vill, och du kan väl komma på nästa "möte" (bor du i Stockholm?) när det nu blir också?. Varje gång jag hör den här historien som jag så väl känner igen, så tänker jag "förbered dig att lämna", det är tufft, men enda rätta vägen.

anemon1

Äldre 26 May 06:58

#130

Eternalsunshine skrev 2015-05-18 18:18:24 följande:

Jag vill gärna ses om det blir någon mer gång! Önskar SÅ att jag hade kunnat vara med! Flyttade ut för 1,5vecka sen och börjar så smått kunna andas igen. Men livrädd att jag ska trilla dit igen (hur kommer det sig att man får för sig att man vill något som man VET långsamt tar död på en?? Min terapeut sa idag att en grupp likt AA skulle vara perfekt för att minnas och bli påmind).

Han sa en annan intressant sak också. Det är få terapeuter som vill ta en narcissist i terapi (vilket i sig händer otroligt sällan, att de söker hjälp liksom ..) eftersom narcissisten även förvrider huvudet på terapeuten ... En liten tanke om hur skickliga de är... Stor kram alla!

Hej,
Det tycker jag du ska göra, bra att du tagit steget och har flyttat ut, då har du börjat bryta det destruktiva mönstret. Du behöver förmodligen "avgiftas" precis som du nämner, och kanske kan en väg vara att som jag gjorde, söka mig bort till en annan relation. Det var inte lätt, eftersom jag var så livädd att fastna hos en liknande person - men det gick bra. Det har varit mycket läkande att se hur en "normal" person/man fungerar i ett förhållande. Jag har haft möjlighet att jämföra och därmed successivt inse, att där borta (mitt ex) skulle jag aldrig vilja vara igen. Det är viktigt att inte ge narcissister möjlighet att "locka tillbaka", t ex tänk på att inte ge dem av dina känslor utan bara artigt och sakligt bemötande. "Känslorna" samlar de och använder för sina syften.

Ja, ingen vill ha att göra med en narcissist, de kan manipulera vem som helst, även en psykoterapeut.

Stor styrkekram//

anemon1

Äldre 26 May 09:10

#132

Anna227 skrev 2015-05-26 07:55:20 följande:

Grattis till att du flyttat ut!

Jag bröt en destruktiv relation för några år sedan och första tiden skrev jag mycket anteckningar, skrev ner minnen och händelser.

Det var både till hjälp då för att få det ur mig men även i efterhand. Saker jag skrev ner då som kändes "normala" ser jag när jag läser dem ex efter ett år att oj, hur kunde jag tycka att det där var normalt beteende??

Det har hjälpt mig att läka och förstå, gradvis.

Det låter jättebra, anteckna är aldrig fel. Man behöver hela tiden påminnas om vad som är ok och normalt och vad som är handlingar och ord från någon med en narcissistisk störning. Någon sa något i stil med "de kan gå över lik för att få dig att erkänna att du håller i en kniv i stället för en gaffel" jag tycker det stämmer, deras envishet i en diskussion hur ologiskt resonemanget än är så ser de dig bara som ett "föremål" att besegra, och utan medkänsla och med ett kränkt "barns" uthållighet i att få rätt, så lyckad de.

anemon1

Äldre 26 May 23:09

#134

PoL skrev 2015-05-26 20:59:04 följande:

Så väl uttryckt, precis så upplever jag mitt ex! Snart 9 år sen separationen o hans krigande har inte mattats av ännu...

Jag förstår dig, vi separerade på riktigt 2012, men faktiskt - senaste tiden efter allt tjafsande och mitt parerande kring hans galenskaper ständigt, så undrar jag ibland (när det är som jobbigast) vilket som är värst - att ha honom som man (och spela hans spel,dansa efter hans pipa =vara "sams"), eller att leva normalt, bryta upp och ha honom som ovän (trotsa och kritisera aldrig=fiende).

Givetvis är det rätta svaret att gå, bryta och rädda sig själv, men att ha exet som ovän är som att fightas med en vuxen 2-åring, inte hälsosamt i längden och otroligt slitsamt. "Silent treatment" när man måste sköta barn tillsammans är bara för mycket. 2-åringar är envisa, tröttsamma och omöjliga att diskutera med om självklara ting. Det positiva är att deras beteende förändras med åldern, men det sker ju inte i narcissternas värld - det blir snarare värre skulle jag säga.

Kram

anemon1

Äldre 5 Jun 19:14

#136

ann eva skrev 2015-06-04 11:26:55 följande:

Hej alla! Jag önskar att jag hittat denna tråd tidigare. Jag har varit tillsammans med en narcissist i 9 år.. Jag blev medvetandegjord om detta för ett år sedan då jag uppsökte en psykiater. . Jag undrar hur ni andra lyckas berätta för omgivningen om problemet? I synnerhet hans släktingar och vänner. De ser inte den person jag ser. När jag försökt berätta om det jag varit med om under alla år så tror de mig inte. Han är ju så trevlig. Jag är just nu inne i en period av silent treatment. . Han vägrar att prata med mig. Det har nu pågått tre veckor..Orsaken var att jag bad honom om att vara snäll mot mig.
Styrkekramar till alla er andra som har med en narcissist att göra.

Hej,

Har just kommit ut ur en period av "silent tretment", jag vet hur det sliter på psyket, och det inträffar ju ofta när det finns ett "oneway" behov av kommunikation (beräknande nog). Hoppas det går över snart, försök att hitta vägar bort från det, minimera behovet hos dig, att kommunicera med honom och reda ut problem som finns.

Jag hade full förståelse från min familj som sett många mindre smickrande sidor av honom under en längre tid. När det gäller hans eget "kött och blod" ska du nog vara lite försiktig. Helst inte berätta alls tror jag är klokast. Risken är att de tänker att blod är tjockare än vatten och att du är någon utifrån - som vill smutskasta deras son för att du är besviken. Låt dem inte få detta från dig. Jag sa några saker och sedan insåg jag att det var bättre att hålla tyst eller vara mycket saklig och diskret i samtalen med dem.

Bra att du hittat hit, man behöver mycket stöd och samtal när man levt med en narcissist.

Kram

anemon1

Äldre 12 Jun 16:56

#139

kankan skrev 2015-06-11 15:43:38 följande:

Jag undrar om det finns någon som kan dela med sig av sina erfarenheter från en vårdnadstvist med en fd. partner med narcissistisk personlighetsstörning.

Jag har lyckats skilja mig och få till en bodelning med min fd. narcissistiska fru, det tog tid och hon vägrade acceptera skilsmässan. Hon eskalerade i sina galenskaper och nu är jag mitt i en vårdnadstvist där socialtjänsten har rekommenderat växelvist boende för mina barn - men att ha ett fungerande samarbete med en narcissist är omöjligt (som ni alla vet som läser denna tråden). Och det växelvisa boendet verkar skada barnen mer än det gör nytta eftersom den andra parten inte vill att det ska fungera. Hon smutskastar, ljuger, hjärntvättar och provocerar både mig och barnen. Det är svårt att acceptera att enda lösningen verkar vara att backa även från barnen - låta dem bli offer för den narcissistiska mamman och hoppas att jag själv är frisk och stark när de väl behöver mig. Hur har ni andra gjort - och kommer det någonsin lugna ner sig?

Hej, jag känner såå igen detta. Det är precis som du säger, de vill inte att de ska fungera. De har ju helt andra mål. Det är det som är så svårt att begripa även om man levt länge med en narcissist. Och jag förstår även tankar på att backa när de kört sina race, eftersom de förvånar med sina smutsiga metoder och låga spel, som körs hur det än drabbar deras egna barn. Det har chockat mig att mitt ex använder "hur han beter sig ang samarbetet med barnen i ", som ren utpressning. Han måste vara helt befriad från medkänsla (vilket skrämmer mig ibland). Jag vet inte själv hur man löser det bra, när vilja "på riktigt" inte finns. Man måste hela tiden vara beredd på att allt man kommit överens om kan falla i kras. Nu har han i a f hittat någon han kallar officiellt för flickvän, det gav mig hopp (hemskt att säga, för i praktiken innebär ju min reaktion att allt elände kommer att till slut projiceras på denna person). Men en viss överlevnadsinstinkt finns nog hos alla i detta. Ta hand om dig!

anemon1

Äldre 13 Jun 00:36

#140

PoL skrev 2015-06-11 20:39:42 följande:

Kankan: beklagar din situation. Tyvärr har jag inga goda erfarenheter av just; efter drygt sju års tvister är läget oförändrat här funderar på vad man kan göra för att orka (och ha råd!), tror det enda är att lägga problemen åt sidan när det går.

Anemon1: funderar på narcissister o ev koppling till andra 'störningar' lr sjukdomar, tex asbergers. Känner du till om man sett nån återkommande koppling där?

Måste läsa om boken 'Men jag, då' om tillvarons narcissister. Minns att när jag läste den för ca fem år sen gav den en massa bra insikt! Behöver det nu :-/

Svar från anemon1: Det är intressant och jag har absolut snuddat vid tanken att han kan lida av ytterligare störningar/diagnoser som påverkar beteendet. T ex att allt för honom är i färgerna svart/vitt. Alltså, Inte styrt till viss del av naturliga känslor som rädsla, förlägenhet, skam, skuld eller medkänsla t ex. Han följer liksom inte samma kretskort som vi andra i t ex situationer där man själv bara ser ett enda reaktionsförlopp (och då tom med rätt stora marginaler för oliktänkande). Det får mig också att fundera på hjärnskada, där viktiga centra av samspel, empati och inlevelse fått sig en törn. Anledningen är att hans far har liknande beteende, men det kan ju också vara lmitation inte genetiskt.

anemon1

Äldre 15 Jun 21:38

#142

PoL skrev 2015-06-14 21:05:37 följande:

Precis så jag tänker. Frågan är vad som är arv o miljö...

Jag tror det ofta är en kombination. Intressantast tycker jag ändå är, att man faktiskt kan se mönster. Och att två personer som upplever att de varit i nära relation med en narcissist, faktiskt har ett naturligt samförstånd som inte finns med andra, utanför dessa upplevelser.

Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

INNEHÅLL