Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Jag var förut ALLTID tillsammans med antingen narcissister eller "codependents" som jag själv, som överdrev sin omtanke så att det blev till manipulation. Terapi är inte helt fel heller. Lycka till!

Det där känner jag igen. Man blir ju hjärntvättad efter flera år med någon som konstant kritiserar en. Då tappar man till slut tilliten till sin egen tankeförmåga. Jag känner också igen det där med att narcissister saknar riktiga vänner. Det är få med god självkänsla som står ut helt enkelt. Så starkt av dig att ta dig ur relationen. Det krävs så sjukt mycket styrka att orka förstå och ta tag i situationen...

Nej, verkligen inte. Jag känner verkligen igen det du skriver och den känslan. När man inser hur märklig situationen är, känns det overkligt. Man vill inte tro att det finns människor som beter sig på det här viset. Jag hoppas verkligen att det blir ett mer känt fenomen med narcissism.

Jag kan bara hålla med. Folk vill så gärna vara öppensinnade och tänker nog ofta att man dömer alldeles för hårt när man behöver uttrycka sin frustration. Det hjälper ju inte heller att dessa människor har en livstids träning i hur man kan komma in i en martyrroll och få sympati. Och då framstår man själv som förövaren. Det här måste vara ett jätteproblem för många i samband med vårdnadstvister där de narcissistiska föräldrarna framstår som fantastiska, självuppoffrande föräldrar. Oerhört obehagligt när man lär sig se igenom fasaden och förstår hur många missförstånd som uppstår. Det bästa är verkligen att begränsa kontakten med människor som inte kan empatisera (samt energitjuvar) om man själv har ett stort behov av det runtomkring sig. 

Skrev ett långt svar till dig en gång men det försvann. Har lagt allt som har med honom att göra bakom mig och kommer inte riktigt ihåg vad det var jag läste om narcissism som stämde men kan berätta lite om honom.

Det började med att han var hur snäll och trevlig som helst mot mig och alla andra och jag föll pladask. Vi flyttade ihop ganska snabbt och då visade det sig att han inte var så snäll och trevlig mot mig och sin familj men alla andra visade han upp den fina fasaden för. När jag frågade honom vart den snälla killen jag lärt känna tagit vägen sa han att han ju inte skulle orka vara fejksnäll och bry sig om mig annat än på helgen och under semestern i fortsättningen. Var det nåt jag ville prata om eller reda ut var jag tvungen att boka tid några dagar i förväg...
Sen visade det sig att han var alkoholist... hade en dotter han inte brydde sig om och att han hade orsakat en bilolycka där en person dött. Det värsta med olyckan tyckte han var att han förlorade körkortet i 6 månader... han visade aldrig någon ånger...

Han sa saker som att han ville ha ett tredje världskrig och utrota vissa sorters människor och folkgrupper han inte tyckte om...

Han tyckte det var skitdåligt av hans familj att de inte ville sälja alla sina ägodelar för att samla ihop pengar till att hjälpa honom med hans företag för familjer ska ju hjälpas åt och stötta den som är mest begåvad...

När jag började prata om att lämna honom sa han att jag var värdelös och att jag inte skulle kunna lämna honom eftersom ingen annan skulle vilja ha mig. Han sa att jag var skittråkig och utan personlighet och försökte trycka ner mig på alla sätt och vis...

Efter att jag lämnat honom skickade han märkliga brev till min familj om hur dålig jag var, han och hans pappa åkte runt till de ställen jag jobbat på och frågade ut folk om mig och de mordhotade även en av mina vänner...

Vet inte om ni känner igen något av det jag skriver... ???

När jag läser det kan jag ju inte fatta att jag var med honom så länge som jag var... men förhoppningsvis förstår ni?
 

Hej alla =)
Jag söker febrilt efter möjligheter till gruppträffar för anhöriga till narcissiter. Jag har bestämt mig nu efter sju års relation att lämna min partner, men....jag behöver back-up stöd. Jag känner att jag behöver en gemenskap, träffa andra som förstår vad jag pratar om. Precis som jag läst i inläggen innan på denna sida, så kan mina vänner inte relatera till min situation, på riktigt. Jag står alltså helt ensam med detta och är rädd för mig själv, att jag, när tiden gått tillräckligt, ska gå tillbaka till honom. Jag vill inte det!!

När vi kom hem efter semestern, tryckte han på återställningsknappen vilket han gör varje år. Han försvann för att fylla på sitt ego lager hos någon stackars kvinna som tror att hon träffat prinsen. När han hörde av sig efter två veckor, var han len som en silkesapa i rösten och började prata om "oss" igen och som vanligt betedde sig som om ingenting har hänt. Vilken förnedring av min själ och goda vilja.  Denna gång kunde jag bara titta på honom, jag förstod denna gång, på riktigt, att han bara ljög, jag kunde helt enkelt inte hoppa på hans tåg igen. Jag kände för första gången att denna gången får det vara bra. Hur mycket förnedring och kränkning ska jag ta? Vanmakten och ilskan växte inom mig mer och mer. Han märkte att jag inte reagerade som vanligt och blev väldigt osäker,  vilket ledde till att han blev oerhört arrogant och då jag frågade honom om han tyckte det var ok att bara försvinna från mig utan ett ord i två veckor sa han att det var bara för att han var så jävla trött på mig pga saker som jag gjort innan och under semestern. Jag tyckte att vi hade den bästa semestern någonsin! Jag höll god min för barnens skull, var hans svar på min förvåning.

Han räknade upp tre saker som jag hade gjort som var anledningen till att han var tvungen att försvinna. När han satt där med ett ego stort nog att spricka när som helst och berättade för mig de tre sakerna, kunde jag bara titta på honom och tänka, vilket skämt han är. Tror han att jag tänker gå på¨detta skitsnack.....efter sju år!!

Ja nu blev det ett väldigt långt inlägg fast jag bara ville fråga om stödgruppers eventuella existens. Men det blev väl så eftersom jag vet att ni som läser förstår och jag har inte haft någon att prata med hittils. 

Tack för att jag fick möjlighet att skriva av mig här och jag hoppas att flera kan dra nytta av min historia och kanske känna igen sig i denna vanmakt och ensamhet som en sådan här relation leder till.  

Varmaste kramar till oss alla......det behöver vi ge varandra! =) Goda tankar och erkännande för de unika personer vi är.           

Har varit sambo med en narcissist och även efter varit tillsammans med honom i omgångar... på gott och ont. Det går inte att stå upp emot honom...i slutänden är jag alltid förloraren. Om än jag när jag bor själv kan lägga på luren och välja att inte umgås, så är jag ändå förloraren. Ju mer man står på sig ju mer skit blir det. Varför väljer man då att utsätta sig för det fler än en gång? ENSAMHET, när släkt bor långt borta, när vänner har sina familjer och sitt, när ensamheten ekar i huvudet... När HAN dessutom har två helt olika sidor.. en charmig, då man bara älskar honom (den visar han för andra), då är det lätt att glömma bort att efter ett tag kommer den mörka sidan fram. Den som mejar ner och förstör. Som kritiserar och förgör självförtroendet... etc
Hur går man vidare när HAN dyker upp hela tiden och charmar in sig och man vill bara vara vänner men det går inte. När man har tappat hoppet om att det finns någon vettig man för åren går och livet försvinner och mer än en har visat sig vara falsk fast på andra sätt.  
HUR HITTA MAN EN VÄG UT, NÄR MAN KNAPPT HAR ETT SOCIALT NÄTVERK TROTS ATT JAG ÄR EN SOCIAL PERSON MED MÅNGA AKTIVITETER, MEN BEHÖVER NGN SOM FINNS I VARDAGEN, SOM FRÅGAR HUR VARDAGEN VARIT, SOM VILL TILLBRINGA SEMESTER OCH HELGER ..

Hej!

Jag skriver här för jag vet inte vart annars jag ska vända mig. Känns som ingen i min familj, eller mina vänner förstår hur jag känner mig.

För 5 år sen träffade jag en fantastisk kille (jag var endast 18). Jag förälskade mig och han var mitt liv. Ord kan inte beskriva vad jag kände, och fortfarande känner för denna människa. Jag var så kär att jag offrade min familj och mina vänner för honom. Jag var så kär att jag blev blind och inte insåg vad som pågick.

Efter ca 2 år så började det komma fram att han var narcissist. Jag förnekade det för mig själv, och intalade mig själv att det var jag som gjorde fel, jag som gjorde nåt fel vilket resulterade i att han aldrig visade kärlek, han visade inga känslor, ingen empati, helt enkelt brydde sig inte. men jag stod ut då jag inte ville lämna honom, han var hela min värld.

Efter ytterligare 1 år så tog det slut, varför vet jag inte. han lämnade mig och jag fick aldrig reda på varför.
Han har nu kommit i kontakt med mig igen, efter 2 år utan någon kontakt alls, och "vill ha tillbaka mig" trots att han själv säger att han inte KAN känna empati och känslor för mig. Men så mycket som jag fortfarande dumt nog älskar honom så ligger jag hemma varje dag i depression och gråter, vet inte om jag ska krypa tillbaka till honom eller inte. jag vet att det inte är nåt jag borde göra då jag mådde mer dåligt än bra i vårt tidigare förhållande. men jag vill bara ha råd från er, som befinner/har befunnit er i liknande situationer, att ni ska intala mig att jag INTE ska falla igen. att jag ska försöka gå vidare och lämna honom föralltid. eller finns det en chans för narcissiter att kunna förändra sig eller är det helt omöjligt?

Jag kan inte prata om detta med någon, då alla inte förstår hur det är att vara i ett narisist förhållande, att ständigt gråta och må dåligt och undra varför jag. Hoppas att någon kan komma med nåt råd till mig, jag är så förvirrad och vilse.

       

Hej, jag tror inte det är kärlek man känner efter att ha blivit så kränkt, så många gånger. Man är så i "greppet" att det utvecklas till en fix idé hos en själv. Nästan maniskt kontrollerande. Ja, jag kan bara beskriva det som en dragningskraft stark som en naturkraft. Jag kan inte få ur denna man ur mitt huvud, varenda vaken minut tänker jag på honom. Jag är en idiot om jag tar honom tillbaka, jag har bestämt mig för att inte svara om han ringer, men ändå....går jag och väntar på att telefonen ska ringa. Jag säger till mig själv att jag är ju helt sjuk själv. Det hjälper inte. Tack för det här forumet. Just nu mår jag lite bättre.

Det värsta är att inse att det bara var en illusion, den passionerade början av relationen. Jag längtar efter honom som normal. Men han blir ju aldrig normal. Jag måste släppa illusionen och inse faktum. När den mörka sidan en gång har blottats så kan den inte döljas. Det är ingen idé att tro att vi skulle kunna vara vänner....ja, hjärntvätt är rätt ord! Pust.