• anemon1

    Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

    God morgon, 

    klokt tänkt av fröken66, jag har nu hamnat i den situationen att jag börjar tycka att separation är enda utvägen, orsaken är ett mönster av otrohet (inte sällan förekommande hos en narcissist för att upprätthålla bilden av honom som åtrådd och beundrad) Att han är i 40-årskris lär inte leda honom i annan riktning. Har dock ingen aning m hur han skulle reagera på om jag på allvar satte i gång en separation, har en varningsklocka som ringer. Någon som varit med om detta...? Jag vill ha en ny frisk relation med en "vanlig" man. 

  • anemon1
    Kulla Gulla skrev 2012-11-05 08:16:43 följande:
    Jag känner att jag behöver stöd och hjälp. Lever med en man som med all sannolikhet har borderline. Jag hade aldrig ens funderat på en diagnos innan jag slutligen ringde och pratade med hans ex och för att höra hur han var mot henne i deras förhållande, alla dessa svängningar och utbrott. Det var inte några kul saker jag fick höra, men hon har märkt en stor förändring sen han mötte mig, så något har jag väl gjort rätt.... Han är den mest fantastiska människa jag har mött så jag vill verkligen få det att fungera.

    De råden som som du har fått, hur man slutar "jamsa" som du skriver tar jag oerhört tacksamt emot. Alla råd jag kan få möjlighet att rädda vårt förhållande. För jag kommer inte orka annars.
    Hej, skulle ha svarat tidigare men tyvärr har jag inte varit inne på länge av olika orsaker. Jag lever inte längre med min man eftersom hans narcissistiska störning (lite lik bordeline med humörskast) till slut ledde till otrohet (det är vanligt p g a deras bottenlösa bekräftelsebehov, hur de lätt halkar ner i deppighet och dålig självkänsla etc samt att de tror de har andra rättigheter än andra. Jag upplevde att om jag satte stenhårda gränser (orimligt hårda, typ krossade en tallrik framför hans fötter) så kunde jag få den respons man förväntar sig när man höjer rösten i en "vanlig" relation. Men så kan man inte leva. Jag råder dig till att känna efter hur du mår i förhållandet - jag var kvar s länge att jag förlorade mig själv - men min man behöver inte vara som min var - det kan ha funnits väsentliga olikheter. Ta hand om dig!
  • anemon1
    Bambimamman skrev 2013-04-05 14:01:23 följande:
    Någon som kan tänka sig läsa min berättelse. Jag har varit tillsammans med en helt underbar man i tre år, som jag trodde var mitt livs kärlek. Har aldrig varit så kär. Han har dock haft perioder då han blivit väldigt känlsokall och då gjort slut med mig. Han håller på att utredas inom öppenvården och det kan vara fråga om Bipolär Sjukdom eller någon personlighetstörning som Narcissistisk personlighetsstörning. Han hamnade för ett par månader sedan på psykiatrisk klinik efter en period av suicidrisk, och nu har han efter denna fruktansvärt tuffa perioden, kommit fram till att vi inte kan fortsätta ihop. Det är slut. Jag bara gråter och gråter och gråter...

    Jag läser och läser och läser men får ingen rätsida.
    Någon som varit med om något liknande och som orkar säg till.
    Jag mejlar gärna privat isf.

    /E 
    Spontant så låter det ju klart som någon form av psykisk obalans. Du nämner inte så mycket, men om du i det fina och härliga i förhållandet upplevt märkliga kränkningar tagna ur luften, och att han förhöjer sig själv ofta - lika ofta som han fäller kränkande kommentarer om omgivningen samt ser sig som någon som har större rättigheter än någon annan i omgivningen - då är det säkert drag av narcissism. om man levt med en narcissist länge så har man en märklig känsla av att känna olust blandat med "godisregn", som att stå vid en "enarmad bandit" (spelmaskinen) det är därför vi stannat så länge .....
  • anemon1
    rebeccalind skrev 2013-04-10 21:11:04 följande:
    Jag lämnade honom efter massor av ups and downs, vi har ett barn ihop men han höll på att psyka ner mej ordentligt och blev elak framför barnen oxå den sista tiden, det gav mej kraften att gå till sist men det var en låång process, det tog år...
    Låter som min version - fast toppat av en sjuk otrohetsaffär som jag fortfarande lider av.Tänk vad hemskt det är att smärtan måste till i lagom mängd för att man ska ta steget - sabla människor ...vilken energi de stjäl ...
  • anemon1
    Gimle skrev 2013-04-11 01:34:06 följande:
    Efter att ha lärt mig om denna störning genom min utbildningen är jag helt säker på att mitt ex har den. Det var som att alla bitar föll på plats och en lättelse att inse att det inte var mig det var fel på.

    Flyttade till andra sidan jorden för att vara med honom men insåg som tur var att det var något som inte stämde innan vi hann gifta oss och få barn...

    Tycker synd om er alla som levt eller lever ihop med en sån här person.
    Tack för din medkänsla, ja det var min terapeut som sa att han förmodligen led av detta. Men han förnekar det förstår och kallar henne oseriös som påstår det. Men allt han gör, säger och tycks tänka det uppfyller 9 av 10 kriterier. Det mest besvärliga i en separation (som jag är i nu, vi ska skilja oss...) är att han har gjort en massa hemska saker, men de är som att han förenklar och avdramatiserar allt på ett psykopatiskt sätt. "Ja, ja - men snart är det glömt, det är ju något mellan dig och mig etc". och så kommer det plötsligt ett sms "hej söta du ... bla bla" och det är äkta falskhet - han är som en robot inställd på olika metoder för att få saker till sin fördel .... brrr.

    Vad var det som inte stämde tyckte du.... de första tecknen...? 
  • anemon1
    rebeccalind skrev 2013-04-11 09:40:01 följande:
    ja,man måste verkligen "nå botten" för att fatta ;( mitt ex hade väldigt livlig fantasi och så tecken på att jag var otrogen hela tiden .. jag vågade knappt svara i telefonen för att han skulle få för sig nåt. skönt att det är över för dej,kämpa på! Hjärta

    Tack, ja min botten var en sådan mental kränkning (otrohet på ett brutalt konstigt "hämndaktigt" sätt) att jag för första gången i mitt liv önskade att få dö (var ofta omtalad som att vara stabil och harmonisk i min person innan allt blev så hemskt i relationen).

    När jag fick känna av den livsfarliga känslan och att det skulle vara utvägen för att jag befann mig i en sådan svacka efter kränkningen, då först kände jag att den här jäv-n ska ut precis nu. Så dramatiskt kan det vara i livet ...
  • anemon1
    PoL skrev 2013-04-11 10:40:57 följande:
    Hej, detta med att inte 'jamsa med' har jag testat med resultatet att mitt ex istället ger igen... Så om jag inte godtar hans krav, kompenserar han sig på min eller barnets bekostnad. Jag har dock läst om andra som fått det att hjälpa. Frågan är vad man kan göra, om nåt, för att få ett fungerande samarbete..?

    Kollade på länken om härskartekniker men tycker faktiskt att de kan appliceras på många i omgivningen. Beror väl kanske på att alla ska ha en släng av narcissism, att det är naturligt inom rimliga gränser?

    Jag förstår vad du menar och nu när jag läste min trådstart så tycker jag atta jag beskrivit det för enkelt. Det kan visst bli "bestraffningar" precis på det sätt du bekriver. Jag är rädd varje gång jag trotsar och vet att det kan "kosta" mig något. Men det för mig är ett sätt att inte vara den marionett eller förlängning av hans "jag" han vill att jag ska vara. Nu bor vi inte ihop heller längre och det gör ju saker lättare. 

    Alla har ju ett självhävdelsebehov - det ligger i överlevnadsinstinkten hos "normala" nänniskor. Skillnaden mellan en vanlig person och en med narcissistisk störning är att den sistnämnda inte kan leva sig in i andra partens känslor och inse hur den påverkas. En vanlig person hejdar sig ofta och kan med egna empatins hjälp känna att "nu blev det för mycket" medan en störd bara fortsätter tills den andra knäcks. De tycker ju att de har rätt till det (den grandiosa sidan av narcissismen ger dem rättigheten att förhöja sig över mängden).
  • anemon1
    PoL skrev 2013-04-11 17:38:21 följande:
    Anemon1 ja, visst är det så...
    Tänkte på det du sa, att det inte fungerar. Jag tror att man måste hävda sig på ett speciellt sätt. Kanske måste man ha funnit den styrka inom sig att de inte kan ens känna vittringen av osäkerhet? De gånger det fungerat har jag kännt mig bensäker på att "detta kommer han inte undan med". Jag har varit fullständigt kompromisslös. Men i deras värld kan trotset också uppfattas som monstruöst stort - de blir attackerade på ett mycket mer omfattande sätt än vi "normala" kan uppfatta. Det är därför de tycker de måste hävda sig och ibland kompensera på de sätt de kan komma på.

    De få gånger han drabbats av mitt raseri, har han krupit och nästan inväntat mina "order" i min ilska (det handlade om grov otrohet). Det blev fullständig "strupvisning" och jag kände det märkliga av fullkomlig makt över hela hans person, men jag mådde illa av situationen sedan, är inte "nazimilitärtypen" med sadistiska böjelser.
  • anemon1
    PoL skrev 2013-04-12 10:10:15 följande:
    Intressant att uppleva (hur konstigt det må låta!). De enda mitt ex visat att han respekterar deras auktoritet är enstaka män.

    Ja, han har vissa som "duger" åt honom - ofta män med inflytnade och pondus. Och effekten av mina maktutövningar har bara haft tillfällig effekt. Säkert fanns det saker han var rädd att förlora, det finns saker som han håller hårt på i faran (som finns just nu) i en skilsmässa. Det kan få honom "ödmjuk", i tron att det är till hans fördel i sakerna det handlar om. Denna jäkla manipulation - han är som en kamelont - det som i hans beteende kan få honom att vinna fördelar - det är det han serverar. Man blir själv en mästare på att hitta kreativa psykologiska genvägar och lösningar, efter ett sådadant här förhållande. Jag börrjar känna att i en skilsmässa vill jag inte ha någon kontakt allas. Allt ska få lösas genom advokatens kontakt med honom eller hans eget ombud (oj vad det kommer att kosta, men faktiskt - jag tror det kommer att kännas som det är värt det)
  • anemon1
    Jeanett skrev 2013-04-24 02:17:25 följande:
    finns det någon här som har erfarenhet om hur jag ska bemöta både familjerätt och samarbetssamtal när mitt ex är "vardagspsykopat" och vi har ett barn ihop som jag nekar honom umgänge med pga hans sjuka beteende? han är fruktansvärt manipulativ och charmig för alla som inte känner honom eller sett honom ur mitt perspektiv, och väldigt väldigt egenkär.
    han har lyckats lura sig loss både från psykologer och andra myndigheter, och jag känner mig allmänt ensam i detta då jag inte känner någon som klarat sig ur en liknande situation utan rejäla smällar psykiskt.
    jag är gravid med mitt andra barn ihop med en fantastisk man som jag hade turen att våga stanna hos långt efter mitt uppbrott med exet, och redan tidigt fick jag besvär med sammandragningar och har fått vara inne på ett akut ultraljud för att se att allt är okej.
    mitt ex är nu igång och hotar än hit och dit med advokater, familjerätt osv, rör ihop sina påståenden, smutskastar mig via facebook till föredetta gemensamma vänner, sprider lögner om sin relation till vår son ute på stan, och känns just nu väldigt ostabil och impulsiv, vilket förr resulterat i djupa depressioner från mitt håll.

    finns det någon som varit i samma båt eller som vet ändå hur f*n jag ska ta hand om detta utan att knäckas psykiskt?
    Spontant så känner jag att du bör skydda dig från honom så mycket det bara går i den sårbara situation du befinner dig i. Som gravid är man ofta mer skör mentalt än normalt p g a hormoner etc. Jag är på väg in i en skilsmässa och är rätt orolig för vad jag kommer att trigga igång med detta. Han har liksom manipulerat över beslutet på mig. Och jag känner på mig att det kommer att bli startskottet till något mycket besvärligt. Min metod just nu är att inte svara med känslor involverade i smsen, utan vara rak, saklig och fåording men artig. Det fungerar rätt ok. Men hans greg just nu är "anklagelsesms" som handlar om att jag slarvat och vilka konsekvenser det fått för honom, även om det gäller minimala detaljer som lätt går att rätta till. De möjligheterna "att rätta till själv snabbt" raderar han och överöser klagomål. Inte kul. Men man måste försöka vara stark, tänka att man har att göra med ett "barn", ett argt litet barn.
Svar på tråden Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning