Illusion skrev 2016-07-11 18:30:03 följande:
Ja, jag förstår, tror jag, i alla fall vad gäller att vara känslomässigt och ekonomiskt medberoende och att ens självkänsla och självförtroende "ägs" av den andre.
Det jag inte förstår är hur man kan leva med vetskapen om att man lever med en narcissist och samtidigt tro att det är fel på en själv. Jag tänker så att om man har kommit till den insikten, att personen har en personlighetsstörning, så borde man vilja lämna och söka verktyg för det.
Men vad i helsike håller psykoterapeuten på med? Ger redskap så att personen ska överleva relationen. Borde inte redskapen snarare ge personen styrka för att lämna.
Vad kan det vara för psykoterapeut som agerar så? Jag minns att min var väldigt tydlig med att säga att hon förmodade att det rörde sig om en allvarlig personlighetsstörning (narc) och försökte få mig att inse att jag var en del av hans sfär, beteende, utnyttjande etc. De var en lång avgiftning under flera år och mycket smärtsam. Dels för att jag inte ville förlora min roll som mamma i en familj jag delvis själv skapat. Det var många olika "gummisnoddar" som drog en tillbaka. En av dem var exmannens dyra "löften" om en stor förändring och att han "förstod så väl".
Men samtidigt fanns inga som helst tecken på genuin ånger för saker han gjort som var uppenbart fel och skadligt i en relation etc. Detta tyckte jag var så märkligt och sjukt att jag bestämde mig. Avgörande var också att terapeuten spände ögonen i mig vid ett tillfälle och sa att mina barn och ingen annans heller inte mår bra av att se sin mor kränkt och förminskad. Det hade effekt och petade till något viktigt i mitt inre (tack och lov (jag var som en trasa, ett tomt skal som skulle återuppbyggas, idag lever jag i en sund relation med en frisk man)
. Ja, varför i hela friden skulle man göra det. Livet är ju värdefullt.