Starkatjejen skrev 2017-03-10 20:03:01 följande:
Okej. Jag tror jag förstår. Mitt ex försöker gräva i min olycka han får energi av att jag mår dåligt kanske ungefär samma som att få energi av konflikt - ditt ex kanske kände att du var rädd för konflikt och då fick han energi av det? Jag höll på att älta skilsmässan så länge och det var bara i de perioder jag krävde något av honom som det där jobbiga beteendena dök upp. Annars samarbetade han rätt så mycket. Fast jag var inställd på worst case att han skulle dra mig till domstol och kräva vårdnad. Så för mig var det liksom väntat att han skulle vara jobbig, jag trodde det skulle vara ännu värre. Jag var rädd att förlora vårdnaden. Verkligen det allra värsta att vara tvungen att sitta i domstol och lyssna på han och hans fantasier mig och hur hemsk jag är i syfte att ta barnen ifrån mig.
Men jag fick även stöd av hans familj i detta att ge mig min del av våra tillgångar så det var tur för mig. Hade de inte stöttat mig kanske han inte samarbetat. Vem vet. Det hade ju gått ändå, men som du säger det ekonomiska betyder mycket. Eller tänkte du bråka om vårdnaden? Jag tänkte ju också det först, men glad att jag kom till insikt att han är en rätt så okej pappa. Min psykolog säger att de flesta mammor hon träffar har barn med pappor som är ointresserade av barnen. Eller vill ha dem av knäppa skäl som att skapa konflikt med mamman eller få del av barnbidrag. Så jag är tacksam över detta. Han är mer engagerad i sina barn än vad min pappa varit i mig. Måste vara sjukt svårt att lämna sina barn till en misshandlande pappa tex
Som slår. Även om nu inte psykisk misshandel skall förringas så fattar ju inte riktigt barnen detta förrän de blir lite äldre. Jag har ju själv växt upp med detta så jag vet ju hur det påverkar, men nu kan jag ju hjälpa mina barn. Om nu inte någon av de själva blir narcisisst. Hört att det kan bli så. Men vad göra liksom? Det blir naturligtvis en sorg isåfall. Men nu känns det som jag lite är förbi skilsmässan och funderar över hur jag hamnade i relation med en sån knäppis och vad jag ska göra för att bygga sunda relationer i framtiden.
Det låter faktiskt jättebra att hans familj engagerade sig till din fördel, jag tror mitt ex hade blivit vansinnig om han märkt att någon i hans familj "tagit parti" om än så lite. Och detta är de medvetna om. Det har aldrig varit riktigt aktuellt att bråka om vårdnaden, som du säger så finns ett engagemang. Ibland inbillar jag mig att allt kunde ju vara värre med t ex total passivitet och t ex missbruk.
Det galna i det är dock att det är ett engagemang som ser strålande ut på ytan och ofta möts med beröm (det här är så här som narcissister ofta gör sin show för den yttre världen, utanför familjen), engagemanget rymmer dock även förakt för de närstående, kontrollbehov och kränkningar och i tystnad är det ändå alltid "pappas behov först" i slutänden, hur bra det än verkar först. Det här vet bara vi som lever i närkontakt med honom på ett annat sätt än hans ytliga kontakter.
Barnen vet vad det innebär att inte göra som han säger och hur det känns att vara utsatt för repressalier som t ex "silent treatment" när de råkat "kränka" (narcissister är löjligt lättkränkta och skiljer inte på barn eller vuxna) , honom genom att gå emot. Det är så jobbigt ibland att veta detta att jag måste stänga av, eftersom jag inget kan göra.
