Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning
Zmulin skrev 2015-01-29 20:40:30 följande:
Jag är också bosatt i sthlmsområdet och ses gärna! Låter som en väldigt bra idé :)
Trevlig helg!/TS
Inlägg från: anemon1
|
-
Ok, Fredag den 24 april kanske? Bara en tanke. Blå porten? Djurgården.
Trevlig helg!/TS -
Det är just detta du måste börja med, ta i tu med på allvar. Det svåraste är att hantera rädslan och ångesten över konsekvenserna eftersom de är så oberäkneliga. Speciellt om det finns barn med i bilden som de kan "använda". Jag har kommit så långt att jag "kört över" och kunnat hantera konsekvenserna hyggligt. Mått dåligt men kommit igen (har tagit tre år att komma hit, terapi och samtal med andra i samma situation, och en jurist på det).Vorrei skrev 2015-01-30 09:28:44 följande:
"Varje gång som han tar kontakt så mår jag piss, även om han är trevlig just för stunden. Men jag tror att det är alla dåliga minnen som kommer till ytan som stör mig mest. Jag har försökt att ta bort honom flera gånger under det här året, men han blir tio gånger värre och terroriserar mig. Så länge han har en ny kvinna på gång, så håller han sig lugn, men så fort det tar slut så går han tillbaka och hör av sig till mig som en lismande råtta."
Mitt bästa råd är noll-kontakt. Du känner ju själv skillnaden mellan må bra och dåligt när du slipper kontakten.
Du ska lära honom (tänk typ hur man tränar en "hund", hur farliga de skulle kunna bli om du inte berättar konsekvent vad som gäller, narcar har beteenden av en 2-åring, du har makten - tänk så, hela tiden, utan att vika) att du inte kompromissar. Aldrig, inte nu och inte i framtiden. Han får hitta en annan (och det kommer han att göra) som han dränerar (men just nu inte du).
Kram och stryka till dig. Finn ett liv där du hittar någon form av glädje, hitta styrkan i dig. -
Hej,Anna227 skrev 2015-02-06 11:43:35 följande:Du skriver så klokt!
Har du fler exempel eller tips på hur man hanterar ett narcissistiskt ex när det finns gemensamma barn? Det här exet tvekar inte en sekund att använda barnen för att få sin vilja igenom.
Jag tror att det är rätt väg att ändå inte ge efter. Men hur stöttar man barnen? De här barnen bor till stor del hos sin narcissistiska förälder (som enligt sig själv är den bästa föräldern i världen) och får höra mycket skit om sin andra förälder och har mycket att stå ut med i sin vardag.
Tack vad snällt sagt:). Jag kan bara beskriva och ge råd från min egen erfarenhet, har haft en lång resa med många insikter så lite hjälp kan jag nog ge. För det första måste man bli sams med det faktum att när barnen är hos narcissist-exet, så måste man låta det vara som det är. Låta dem köra sitt race, även om det är svårt. Kritik fungerar inte på en narcissist, så om man måste ha kontakt på något vis, så är det bättre att berätta något man tyckte var ok t om bra som han gjort (peppa dem med att de är "duktig pappa/mamma"), det gynnar barnen då en arg och kränkt narcissist blir en dålig pappa (de blir den lilla tvååringen och reagerar lika barnsligt även om de har vuxenansvar, kan bli farligt., jag har flera exempel som hänt oss....).
Det jag har jobbat med, framför allt hos det äldre barnet, är att bygga en bra och trygg relation, där vi pratar mycket. Den äldre berättar då och då saker som varit markliga, och som han vill veta varför pappa gjort. Det kan handla om att han sagt något som aldrig blev av, sagt något elakt utan att han förstår varför, retat upp någon utomstående så det blev pinsamt etc etc. Jag brukar då ta ett milt exempel bland mina erfarenheter av hans far, och säga att jag förstår och att jag upplevt liknande och att det absolut inte är fel på honom, utan att det är hans far som borde ha gjort annorlunda i den situationen. När de ibland säger att pappa sagt si och så om mig, så brukar jag hålla tillbaka känslorna (känns inte så mycket längre faktiskt:), och säga så oberört man kan att t ex "ja, han säger så mycket - men det är inget jag bryr mig om, så barnsligt att hålla på så".
Tror inte att man kan göra så mycket mer, men kärnan är att inte normalisera det som är stört och låta bli att bekräfta det iakttagelser som barnet gjort och de slutsatser barnet gjort. I slutänden tror jag barnen inom sig ser vem som är den som har vett, och den som inte har det. -
Ja, det är ju en del av huvudproblemet och det som gör att man stannar, d v s att man fortsätter normaliserandet eftersom man hela tiden tror att det finns en "normal" person i narcissismen, jag har själv försvarat både inför mig själv och andra, en massa konstigheter han gjort med t ex "stress", "för mycket jobb" "han har ju alltid haft kort stubin", "duktig på att stå upp för sina åsikter, på gott och ont", "modig" etc etc. Hans egen familj har gjort likadant. Man ser ju inte nedbrytningsprocessen, när den pågår. Man bara känner ångesten och att något innerst inne inte är ok, men vad som händer.Anna227 skrev 2015-02-08 15:58:08 följande:Tack! Det där ger mig lite att tänka på.
Ditt första stycke, att låta bli att kritisera, det klarar vi relativt väl tror jag.
Värre med att inte normalisera det som är stört. Tror att vi låter alldeles för mycket tokigheter passera som om de vore normala. Vilket ju skickar fel signaler till barnen. Men... är man van att lyda en narcissist så blir det nog lätt att man fortsätter med det utan att ens reflektera över märkligheterna. Det är nog så att man måste börja bottna själv i vad som är normala sunda värderingar innan man kan visa det för barnen.
Nu däremot, när jag ser det galna mönstret, den förvridna verklighetsbilden han har - så kan jag lättare (det är tiden som gör mycket av jobbet, samt att få bolla och få bekräftat av andra som upplevt samma saker), stå upp och med säkerhet säga att det där är inte vad en "vanlig" människa skulle ha gjort, sagt hanterat det - vad det nu är. Det får en att ibland låta bli att ens reagera. Fortfarande kan han få igång min ångest, med t ex elak skuldbeläggning, me inte alls som när jag var i hans grepp som gift med honom.
Ge dig själv tid, och ju mer du distanserar dig (kanske i en ny relation med en normal man) så kommer du att successivt bli starkare och kunna tydligt skilja mellan galet och normalt. -
Ja, det är skönt att veta att det finns fler som delar samma erfarenheter. Just idag hämtar jag mig från ett jobbigt "utpressningsscenario" han kört, en härskarteknik som jag har svårt (omöjligt) att värja mig mot (barnens väl och ve). Har många tekniker att skydda mig men just när han inte skyr gränsen för att "spela" med dem involverade, det klarar jag nästan inte.Eternalsunshine skrev 2015-02-10 22:20:38 följande:
Häpnar när jag läser. Är det min karl du beskriver? Du sätter exakta ord på hur det fungerar/fungerat. Det är en liten tröst i eländet. Maktlösheten, förvirringen, det verbala misshandlandet (hur kan han INTE förstå att vissa saker säger man inte?!?) och alla de ledsna frågetecknen - det ska bli så skönt att komma ifrån. Sorgen över alla år, alla tårar, all förintad självkänsla, hoppas jag lindras med tiden. Tack för att ni delar, varje historia som skrivs in är både sorglig och stödjande <3
Ville någon träffas och prata? Det kanske är uppbyggande och stärkande, ingen har ju något med sig som vi skulle höja på ögonbrynen åt. Alla erfarenheter är lika sanslösa och utanför normala gränser:)
/TS -
Hej, gärna bor också i Sthlm, du kan väl inboxa mig eller vice versa så bestämmer vi något. :)Zmulin skrev 2015-02-12 22:08:47 följande:
Usch vad jobbigt. Styrkekramar till dig! Jag ses gärna. Är bosatt i sthlmsområdet. Har du möjlighet att ses i sthlm?
-
Hej, vi är i precis samma skede i bodelningen, och jag fick precis reda på att: "det kommer att fortsätta ..." (= sms-trakasserier med en massa ologiska krav), tills jag går med på vad han begär. Så himla trött på hur han förhandlar med dåligt strukturerade maffiametoder och trött på att inte veta vad som är allvar i det han säger, samt alla ologiska barnsliga resonemang som skiftar utseende efter hans behov för stunden.huxflux skrev 2015-02-18 20:38:49 följande:
2 galet jobbiga dagar lider mot sitt slut. Det är inte lätt att vinna gehör mot en sjuk/självcentrerad människa. Vi håller på att göra upp det sista i ekonomin så vi kan gå vidare åt varsitt håll. Men att jämka går bara inte för vissa och prata till döva öron gör så att man får en stor klump i magen. Är så jäkla besviken när man curlar och försökt hjälpa så mycket man bara kan och sen bara får en massa onödigt skit tillbaka. Min taktik har varit från dag ett att inte förarga och försöka ställa upp men responsen är +-o i gensvar. Det är bara hon hon och åter hon och idiotförklarar mig konstant. Det är som alla sagt att en 2:åring går inte att ha att göra med. Men hädanefter så är det bara kontakt runt barnen som gäller om man inte ska duka under själv. Fast hon har en ny så är det mig hon ringer till när hon vill avreagera sig och få kräkas lite spydigheter, för då verkar hon må riktigt bra. Å nu har helt plötsligt har den där klumpen i magen återvänt efter ett tags frånvaro och bara för att man haft att göra med hon i två dagar.
Men nu är det fredag och jag ska lägga allt åt sidan ett tag. Man måste bli duktig på mental träning när man har med sådana här personer att göra. Man kan alltid ta en paus i stressen (eftersom den pågår konstant i vardagen).
Kram på er alla tappra:)//TS -
Jättetrevligt(!), hoppas på vårsol till kaffet då. Kl 16?piamarie skrev 2015-02-26 20:38:32 följande:
Hej! Jag kommer gärna den 24 april. Blå Porten, vilken tid?
-
Hej! Toppen, jag skickar ...:)piamarie skrev 2015-03-02 21:17:02 följande:
Jag kommer! Kl 4 på Blå Porten. Du kan väl skicka personligt meddelande till mig så vi kan byta tel nummer..?
-
Hej! Toppen, jag skickar ...:)piamarie skrev 2015-03-02 21:17:02 följande:
Jag kommer! Kl 4 på Blå Porten. Du kan väl skicka personligt meddelande till mig så vi kan byta tel nummer..?