Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Hej alla,

Underbart att jag hittat denna tråd! Så spännande och igenkännande att läsa om allas upplevelser. Nu är tråden för partners men jag hoppas på att få vara med på ett hörn ändå. Jag är uppväxt med en far som stämmer väl in på narcisstisk personlighet och en mor som förmodligen är borderline. De är båda nu 85 år o problem som jag tidigare flytt ifrån genom att bosätta mig långt ifrån dem (de är skilda men bor på samma ort) lr lärt mig hantera kommer ikapp mig nu. Hoppas på råd från er med erfarenhet och hoppas att jag kan bidra med råd till er som är mitt i en relation med en narcissisist. 

Mitt problem som jag lidit av nu i ett par veckor är att pappa behöver hjälp. Han har ett otroligt stort kontrollbehov och släpper inte in kommunens handläggare. Bor otroligt sunkigt men detta är ändå praktiska problem.Även om jag inte rår på dem. Det psykiska är att han "spelar" ut så fruktansvärt. Gråter, får påstådda hjärtproblem och manipulerar alla han kommer åt. Det är kort beskrivet men vad kan/ska/bör jag göra??

Skita i honom? Hantera alla uppkomna situationer som tidigare? MEN grejen är att han klarar sig verkligen inte. Jag börjar få dåligt samvete för man kan liksom inte kasta ut en människa som en gathund i Rumänien. Kommunen gör inget eftersom han sj inte vill.Kontrollbehovet är större än livsbehovet. Jag har öppet berättat för handläggaren om hans personlighet.

Att säga att jag "börjar få dåligt samvete" är en dålig fras för jag mår just nu skitdåligt. Han manipulerar mig och mina barn med sin gråt o sina hjärtproblem men vägrar ta emot hjälp. Vänder allt emot mig att jag vägrar hjälpa honom trots att jag erbjuder min hjälp hela tiden MEN med förbehåll och kraftig markering när det går till psykisk manipulering.

Hjälp mig! Vad kan jag göra? Hoppas att ni kan ge mig råd trots att det inte är en partner utan en förälder.  

Just så, det perfekta paret det var vi också... Redan nu kan jag förstå hur jag ljugit för mig själv. Min omgivning är helt fantastisk men ingen som inte levt med en sådan person kan förstå. Mina nära säger ofta - tänk sen när han kommer att förstå vad han har gjort, tänk vad han kommer att ångra sig. Jag försöker förklara både för mig själv och för andra att min man kommer aldrig att förstå och han kommer aldrig genuint att ångra något, för han har helt enkelt inte den förmågan. Men för oss som lever i den riktiga verkligheten är ju det helt obegripligt!!

Hur jobbar du med dig själv nu?

Tack alla dina svar, de betyder väldigt mycket!

Hur gamla barn har ni? Jag tycker det är supersvårt att förklara saker han säger och gör för barnen, de har alltid så kloka frågor. Mina barn är så förvirrade nu att de inte vet på vilket ben de ska stå. De kan inte förstå hur pappa kan säga och göra som han gör, samtidigt är pappa ändå pappa och det är någonstans mitt i det jag måste försöka förklara och förhålla mig. Jag försöker vara saklig och förklara vad som är rätt och fel. Mina barn är under 7. Att låta barnen få någon utomstående hjälp just nu känns för rörigt just nu men det kanske blir aktuellt senare...

Barn är verkligen kloka. Klokt svarat av dig tycker jag! Ja, visst gör man sitt bästa, känner bara att jag inte är tillräckligt bra ändå, men jag jobbar med det. Jag brottas med att låtsas att pappa är normal och försöka svara ärligt på barnens alla frågor men ekvationerna går ju inte ihop!!! Dessutom vill jag inte att barnen ska tro att allt pappa säger och gör är okej bara för att det kommer från deras pappa som de faktiskt älskar... En mardröm vore att de träffar en sådan partner som vuxna. Men en sak i taget, antar jag!

Fast det är inte säkert. Jag vill inte verka som domedagsprofeten men tänk på hur ni själva manipulerades under många år. Hur lätt är det inte att barnen manipuleras mot er? Jag kan bara prata utifrån mig själv men inte sa jag något till min mamma lr någon annan om mina tankar om vilka vidriga människor de var (som inte var sanna utan min fars påverkan). När jag var med min mamma som gjorde sitt bästa var allt bra men sedan fick jag höra pappas stories Som barn påverkas man och blir splittrad utan att förstå att man blir splittrad för man ser upp till båda sina föräldrar. 

Ni drar ett bra mycket tyngre lass än skilda föräldrar med "normala" konflikter.

Hur mycket träffar era barn sina fäder? 

Tycker ni alla resonerar väldigt klokt!! Ni och era barn sitter i en svår sits och för att "mota Olle i grind" för eventuella svårigheter för barnen där ni har en fördel tidigt vore det kanon för er att söka en bra extern kontakt tidigt. Finns era tankar o funderingar kring barnen dokumenterade någonstans underlättar det för er om det skulle visa sig att era barn "vänds" ifrån er lr mår dåligt i sitt umgänge med sina fäder. Även att ni tar ut all journal löpande och sparar vid senare diskussioner med barnen när de blir äldre. 

Det är jobbigt att vara barn till en narcissistisk pappa!

Visst känns det ofta som att välja mellan pest och kolera. Nu har ju vi just separerat men jag märker tydligt hur barnen manipuleras av sin pappa. Han skyr inga medel, barnen är hans vapen utan minsta omtanke om dem. Barnen ser i nuläget upp till oss båda, vilket måste vara oerhört förvirrande. Dock, känner jag i mitt hjärta att de vet var den genuina tryggheten och den villkorslösa kärleken finns. De vet att jag aldrig sviker eller lämnar deras sida. Men det är otäckt när barnen börjar svaja.

Jag har skrivit det tidigare men kan inte låta bli att skriva det igen. Igenkänningsfaktorn är enorm! Jag är också innerst inne övertygad att det genuina och tryggheten och den självklara osjälviska kärleken till barnen som vi i den här verkligheten känner för våra barn vinner i längden. Ingen lyx, mutor eller hot kan jämföras med det i längden, även om det för en stund givetvis kan vara lockande för ett barn.

Låter som du på pricken beskriver min fd och vår relation. Just en rävsax, min familj förstod också betydligt mer än jag, trots att de bara visste en bråkdel av sanningen. Jag var lojal precis som du utan att riktigt själv förstå att jag bar fram vårt äktenskap genom att släta över och försvara och genom att ta avstånd från min egen familj. Jag hade också tur min familj fanns där direkt när jag behövde, och skulden över vad jag tänkt och ibland sagt dem är ibland outhärdlig. Jobbar mycket med skuldkänslor, förstår inte hur jag ska bli av med dem,?!

Hoppas du lyckas skaka av dig skiten, jag gissar att den var långt ifrån sann och ärlig!!

Visst är det oerhört svårt att inte ta åt sig. Det är lite konstigt egentligen tycker jag, man vet ju att de lever i en helt annan verklighet med helt andra värderingar, värderingar som är så långt ifrån mina egna man kan komma, ändå tar man åt sig...

De som stod mig allra närmast förstod delar av det jag var med om men långt ifrån allt, andra förstod ingenting. Under vårt äktenskap valde jag tyvärr att ignorera alla som förstod. Inte de som personer men alla deras antydan. Önskar jag hade vågat lyssnat. Vi ska till familjerätten snart, är livrädd just för att inte bli trodd, att de inte ska förstå. Har ni något tips? Jag förstår att fokus kommer vara barnen. Vad pratar man mer om? Hur funkar det?

Hoppas du lyckas skaka av dig skiten, jag gissar att den var långt ifrån sann och ärlig!!

Visst är det oerhört svårt att inte ta åt sig. Det är lite konstigt egentligen tycker jag, man vet ju att de lever i en helt annan verklighet med helt andra värderingar, värderingar som är så långt ifrån mina egna man kan komma, ändå tar man åt sig...

De som stod mig allra närmast förstod delar av det jag var med om men långt ifrån allt, andra förstod ingenting. Under vårt äktenskap valde jag tyvärr att ignorera alla som förstod. Inte de som personer men alla deras antydan. Önskar jag hade vågat lyssnat. Vi ska till familjerätten snart, är livrädd just för att inte bli trodd, att de inte ska förstå. Har ni något tips? Jag förstår att fokus kommer vara barnen. Vad pratar man mer om? Hur funkar det?