• anemon1

    Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

    PaulaRi skrev 2013-05-07 15:28:10 följande:
    Jag var förut ALLTID tillsammans med antingen narcissister eller "codependents" som jag själv, som överdrev sin omtanke så att det blev till manipulation. Terapi är inte helt fel heller. Lycka till!
    Vad intressant, för jag har lagt märke till att den enda "riktiga" vän som min exman har är en man som är gift med en kvinna med liknande symptom. Jag tänker ibland, han är hjärntvättad - om han fick hjälp skulle han bryta med min man. Innan denne man gifte sig var han en helt annan typ av person, kan jag tillägga.
  • anemon1
    PaulaRi skrev 2013-05-10 10:48:37 följande:
    Det där känner jag igen. Man blir ju hjärntvättad efter flera år med någon som konstant kritiserar en. Då tappar man till slut tilliten till sin egen tankeförmåga. Jag känner också igen det där med att narcissister saknar riktiga vänner. Det är få med god självkänsla som står ut helt enkelt. Så starkt av dig att ta dig ur relationen. Det krävs så sjukt mycket styrka att orka förstå och ta tag i situationen...

    Tack, det som inte dödar en stärker en brukar man ju lite drastiskt säga, det har tagit år att förstå och få distans.

    När jag var mitt i eländet av denna relation och hans "marionett" och förlängning av sitt eget jag, så försökte jag hela tiden normalisera det onormala hos honom och skylla på den ena och andra. Det är så obegripligt, så svårt att förstå att den man levt med så länge saknar många viktiga bitar som är helt nödvändiga i en relation - såsom empati och inlevelseförmåga (om än så lite...).

    Och inte är väl det första man tänker .... att ens man är "störd på riktigt".
  • anemon1
    PaulaRi skrev 2013-05-13 11:25:17 följande:
    Nej, verkligen inte. Jag känner verkligen igen det du skriver och den känslan. När man inser hur märklig situationen är, känns det overkligt. Man vill inte tro att det finns människor som beter sig på det här viset. Jag hoppas verkligen att det blir ett mer känt fenomen med narcissism.
    Ja, och hur svårt det är när man ibland glömmer sig och berättar det man vet för andra. Det märks så tydligt hur svårt andra har att sätta sig in i ens situation, så till slut inser man att det är för stor ansträngning att förklara, tycker jag. Andra kanske vill hjälpa, men de har så olika referensramar än en själv - det är lätt att de lägger in det man säger i en mall för "normala mäns" beteenden. Att normalisera är ju det sista man vill, nu när man vet vad det handlar om.
  • anemon1
    PaulaRi skrev 2013-05-15 11:15:26 följande:
    Jag kan bara hålla med. Folk vill så gärna vara öppensinnade och tänker nog ofta att man dömer alldeles för hårt när man behöver uttrycka sin frustration. Det hjälper ju inte heller att dessa människor har en livstids träning i hur man kan komma in i en martyrroll och få sympati. Och då framstår man själv som förövaren. Det här måste vara ett jätteproblem för många i samband med vårdnadstvister där de narcissistiska föräldrarna framstår som fantastiska, självuppoffrande föräldrar. Oerhört obehagligt när man lär sig se igenom fasaden och förstår hur många missförstånd som uppstår. Det bästa är verkligen att begränsa kontakten med människor som inte kan empatisera (samt energitjuvar) om man själv har ett stort behov av det runtomkring sig. 
    Absolut, och jag arbetar just nu med att försöka få skilsmässa efter de senaste hemska åren i hans "energiutsugning", men han ska hela tiden vinkla det som att jag inte gett förhållandet en chans och ger upp för lätt.

    Gissa vilken roll jag kommer att få när allt väl går igenom. "Stackars" min man som verkligen försökte kämpa för familjesammanhållningen och hans fru som gav upp allt med en klackspark för att hon "fick lust" med det. Vilken mamma som utsätter sina barn för det, vilken egocentrisk mara?

      Vad göra ....
  • anemon1
    Gimle skrev 2013-05-15 22:10:33 följande:
    Skrev ett långt svar till dig en gång men det försvann. Har lagt allt som har med honom att göra bakom mig och kommer inte riktigt ihåg vad det var jag läste om narcissism som stämde men kan berätta lite om honom.

    Det började med att han var hur snäll och trevlig som helst mot mig och alla andra och jag föll pladask. Vi flyttade ihop ganska snabbt och då visade det sig att han inte var så snäll och trevlig mot mig och sin familj men alla andra visade han upp den fina fasaden för. När jag frågade honom vart den snälla killen jag lärt känna tagit vägen sa han att han ju inte skulle orka vara fejksnäll och bry sig om mig annat än på helgen och under semestern i fortsättningen. Var det nåt jag ville prata om eller reda ut var jag tvungen att boka tid några dagar i förväg...
    Sen visade det sig att han var alkoholist... hade en dotter han inte brydde sig om och att han hade orsakat en bilolycka där en person dött. Det värsta med olyckan tyckte han var att han förlorade körkortet i 6 månader... han visade aldrig någon ånger...

    Han sa saker som att han ville ha ett tredje världskrig och utrota vissa sorters människor och folkgrupper han inte tyckte om...

    Han tyckte det var skitdåligt av hans familj att de inte ville sälja alla sina ägodelar för att samla ihop pengar till att hjälpa honom med hans företag för familjer ska ju hjälpas åt och stötta den som är mest begåvad...

    När jag började prata om att lämna honom sa han att jag var värdelös och att jag inte skulle kunna lämna honom eftersom ingen annan skulle vilja ha mig. Han sa att jag var skittråkig och utan personlighet och försökte trycka ner mig på alla sätt och vis...

    Efter att jag lämnat honom skickade han märkliga brev till min familj om hur dålig jag var, han och hans pappa åkte runt till de ställen jag jobbat på och frågade ut folk om mig och de mordhotade även en av mina vänner...

    Vet inte om ni känner igen något av det jag skriver... ???

    När jag läser det kan jag ju inte fatta att jag var med honom så länge som jag var... men förhoppningsvis förstår ni?
     
    Jag förstår allt! Och det läskiga är att jag känner precis igen de där rasistiska inslagen i hans yttranden. Och det fanns ingen skam i att säga det. han lyssnade även på marsch-musik(?) och beundrade olika historiska stora krigsförare. Det hemskaste var den klyfta han lyckades skapa i vår familj genom att (precis som du beskriver) hävda helt orimliga saker som de borde göra mot honom. Jag satt ofta och grät över att han inte verkade fatta att jag hela tiden hamnade emellan dem i konflikter som bara eskalerade. Resultatet blev att han kände sig mer och mer illa behandlad, fast det bara handlade om en vanlig familj som försökte hävda sig mot en galning. Han har skällt ut dom i sitt eget hem, baktalat dem men verkar inte inte tycka att det var så märkvärdigt. Han förlorade också körkortet en gång, vi hade en rushig familjesituation där bilen behövdes ofta och då övertalade han mig att skjutsa honom härs och tvärs (men inte utan att berätta hur kasst jag körde(!)). Ja, visst är det konstigt hur man lyckades bli så "medberoende i hans sjuka värld. Jag vill bara bli fri och jobbar bara mot det. 

    Är man med dem tillräckligt länge så ser man igenom "fejken" men har man otur har man redan charmats in i deras grepp. Du har väl hört om "den enarmade banditen-liknelsen"?. Jag tycker den stämmer så bra. De leker med ens "belöningssystem i hjärnan.   
  • anemon1
    Ryggan skrev 2013-08-28 00:20:36 följande:
    Hej alla =)
    Jag söker febrilt efter möjligheter till gruppträffar för anhöriga till narcissiter. Jag har bestämt mig nu efter sju års relation att lämna min partner, men....jag behöver back-up stöd. Jag känner att jag behöver en gemenskap, träffa andra som förstår vad jag pratar om. Precis som jag läst i inläggen innan på denna sida, så kan mina vänner inte relatera till min situation, på riktigt. Jag står alltså helt ensam med detta och är rädd för mig själv, att jag, när tiden gått tillräckligt, ska gå tillbaka till honom. Jag vill inte det!!

    När vi kom hem efter semestern, tryckte han på återställningsknappen vilket han gör varje år. Han försvann för att fylla på sitt ego lager hos någon stackars kvinna som tror att hon träffat prinsen. När han hörde av sig efter två veckor, var han len som en silkesapa i rösten och började prata om "oss" igen och som vanligt betedde sig som om ingenting har hänt. Vilken förnedring av min själ och goda vilja.  Denna gång kunde jag bara titta på honom, jag förstod denna gång, på riktigt, att han bara ljög, jag kunde helt enkelt inte hoppa på hans tåg igen. Jag kände för första gången att denna gången får det vara bra. Hur mycket förnedring och kränkning ska jag ta? Vanmakten och ilskan växte inom mig mer och mer. Han märkte att jag inte reagerade som vanligt och blev väldigt osäker,  vilket ledde till att han blev oerhört arrogant och då jag frågade honom om han tyckte det var ok att bara försvinna från mig utan ett ord i två veckor sa han att det var bara för att han var så jävla trött på mig pga saker som jag gjort innan och under semestern. Jag tyckte att vi hade den bästa semestern någonsin! Jag höll god min för barnens skull, var hans svar på min förvåning.

    Han räknade upp tre saker som jag hade gjort som var anledningen till att han var tvungen att försvinna. När han satt där med ett ego stort nog att spricka när som helst och berättade för mig de tre sakerna, kunde jag bara titta på honom och tänka, vilket skämt han är. Tror han att jag tänker gå på¨detta skitsnack.....efter sju år!!

    Ja nu blev det ett väldigt långt inlägg fast jag bara ville fråga om stödgruppers eventuella existens. Men det blev väl så eftersom jag vet att ni som läser förstår och jag har inte haft någon att prata med hittils. 

    Tack för att jag fick möjlighet att skriva av mig här och jag hoppas att flera kan dra nytta av min historia och kanske känna igen sig i denna vanmakt och ensamhet som en sådan här relation leder till.  

    Varmaste kramar till oss alla......det behöver vi ge varandra! =) Goda tankar och erkännande för de unika personer vi är.           
    Stödgruppen finns i allra högsta grad och jag går in och skriver då och då. Först av allt, helt rätt att besluta dig för att lämna. Det är oerhört svårt eftersom det ofta finns ett sådant medberoende och att man själv är så hjärntvättad av alla märkliga beteenden och händelser i förhållandet som man till slut normaliserar för att hantera. Jag upplevde det som oerhört viktigt att prata med andra som lämnar eller är på väg att lämna, som förstår problematiken och hur svårt det är att klippa (speciellt när man har barn). Jag skulle definitivt råda alla som inte har den gemensamma uppgiften, att ta hand om barn tillsammans, att bara stänga av. Klippa. Ingen kontakt.

    Jag upplever just nu, separerad sedan ett tag med ej skild än, att han (precis som ett barn, man brukar ju jämföra dem med två-åringar.) vill ha uppmärksamhet och skaffar den genom att t ex helt enkelt ta kontakt. Viss kontakt måste vi ha eftersom vi har barn. Men han kontaktar när han känner för det, smsar, se till att det blir något som måste redas ut (mer kontakt), om han möts av nonchalans - blir han oerhört kränkt och ställer till något sattyg så man måste gripa in i alla fall (ännu mer kontakt). Mycket av jobbiga svängningar i hur han vill framstå. Ena dagen fantastisk far, andra dagen en riktig ego-trippad skitstövel. Man får parera och göra det bästa av det, bemöta onödiga kontaktförsök utan känslor - utan sakligt och kortfattat.

    Ja, eller hur - "prinsen...", mitt ex har en hel "verktygslåda" med attribut, beteenden och uppövade förmågor som plockas fram för att få en kvinna att tro att hon vunnit högsta vinsten. Har påtvingats några scenarior från hans dejtingkarriär. Ena dagen är hon en ängel på pedestal i hans ögon. En annan dag helt oförutsett, kommer kylan, föraktet och "du har aldrig funnits". Kvinnorna kryper, bönar och ber (vad gjorde de för fel, de var ju till lags hela tiden ...?) Vidrigt ..

    Vilken stad bor du i?  
    Stödkram! 
  • anemon1
    IDA13 skrev 2013-08-28 13:23:41 följande:
    Har varit sambo med en narcissist och även efter varit tillsammans med honom i omgångar... på gott och ont. Det går inte att stå upp emot honom...i slutänden är jag alltid förloraren. Om än jag när jag bor själv kan lägga på luren och välja att inte umgås, så är jag ändå förloraren. Ju mer man står på sig ju mer skit blir det. Varför väljer man då att utsätta sig för det fler än en gång? ENSAMHET, när släkt bor långt borta, när vänner har sina familjer och sitt, när ensamheten ekar i huvudet... När HAN dessutom har två helt olika sidor.. en charmig, då man bara älskar honom (den visar han för andra), då är det lätt att glömma bort att efter ett tag kommer den mörka sidan fram. Den som mejar ner och förstör. Som kritiserar och förgör självförtroendet... etc
    Hur går man vidare när HAN dyker upp hela tiden och charmar in sig och man vill bara vara vänner men det går inte. När man har tappat hoppet om att det finns någon vettig man för åren går och livet försvinner och mer än en har visat sig vara falsk fast på andra sätt.  
    HUR HITTA MAN EN VÄG UT, NÄR MAN KNAPPT HAR ETT SOCIALT NÄTVERK TROTS ATT JAG ÄR EN SOCIAL PERSON MED MÅNGA AKTIVITETER, MEN BEHÖVER NGN SOM FINNS I VARDAGEN, SOM FRÅGAR HUR VARDAGEN VARIT, SOM VILL TILLBRINGA SEMESTER OCH HELGER ..
    Jag kan berätta hur min väg ut gick till. Jag har vänner men inte många som bor nära, så jag förstår problemet väl. Och ensamhet och rädsla ÄR en orsak att återvända (speciellt om man redan är nednött av den "svarta sidan" av narcisssten), om och om igen till ett destruktivt förhållande. Jag har råkat ut för en hel del som borde ha varit en orsak att klippa banden med mitt ex tidigare. Men återvänt många gånger, så många att jag tappat räkningen.

    När jag skrev "stå upp för er själva", så menar jag att leta i djupet av er själva efter det borttappade värdet av er. Att ta avstånd är ett sätt att "stå upp för sig själv". Men för mig krävdes det en rejäl helt outhärdlig händelse för att jag skulle "ge mig" och bryta. Det tar tid att återfå sig själv efter att ha lämnat en narcissist, men alla är värda livet utanför med ny återfunnen självrespekt. Jag upplevde det nödvändigt att träffa (inte nödvändigtvis dejta med målet att bli tillsammans), men att vara och umgås med "normala män", se hur de fungerar, hur de behandlar sina medmänniskor, jag var tvungen att ha det att jämföra med - som kontrast och plattform till min destruktiva relation, just för att inte återfalla. Så hjärntvättat var jag - men det blev en väg ut ....

    Du är värd äkta respekt, omtanke  och hänsyn i ett förhållande, inte en bergo-dal-bana av "himmel och helvete".
    Kram! 
  • anemon1
    förvirradochvilse skrev 2013-10-03 00:38:50 följande:
    Hej!

    Jag skriver här för jag vet inte vart annars jag ska vända mig. Känns som ingen i min familj, eller mina vänner förstår hur jag känner mig.

    För 5 år sen träffade jag en fantastisk kille (jag var endast 18). Jag förälskade mig och han var mitt liv. Ord kan inte beskriva vad jag kände, och fortfarande känner för denna människa. Jag var så kär att jag offrade min familj och mina vänner för honom. Jag var så kär att jag blev blind och inte insåg vad som pågick.

    Efter ca 2 år så började det komma fram att han var narcissist. Jag förnekade det för mig själv, och intalade mig själv att det var jag som gjorde fel, jag som gjorde nåt fel vilket resulterade i att han aldrig visade kärlek, han visade inga känslor, ingen empati, helt enkelt brydde sig inte. men jag stod ut då jag inte ville lämna honom, han var hela min värld.

    Efter ytterligare 1 år så tog det slut, varför vet jag inte. han lämnade mig och jag fick aldrig reda på varför.
    Han har nu kommit i kontakt med mig igen, efter 2 år utan någon kontakt alls, och "vill ha tillbaka mig" trots att han själv säger att han inte KAN känna empati och känslor för mig. Men så mycket som jag fortfarande dumt nog älskar honom så ligger jag hemma varje dag i depression och gråter, vet inte om jag ska krypa tillbaka till honom eller inte. jag vet att det inte är nåt jag borde göra då jag mådde mer dåligt än bra i vårt tidigare förhållande. men jag vill bara ha råd från er, som befinner/har befunnit er i liknande situationer, att ni ska intala mig att jag INTE ska falla igen. att jag ska försöka gå vidare och lämna honom föralltid. eller finns det en chans för narcissiter att kunna förändra sig eller är det helt omöjligt?

    Jag kan inte prata om detta med någon, då alla inte förstår hur det är att vara i ett narisist förhållande, att ständigt gråta och må dåligt och undra varför jag. Hoppas att någon kan komma med nåt råd till mig, jag är så förvirrad och vilse.

           
    Hej,

    Jag känner igen känslan av att inte bli förstådd och numera pratar jag helst bara om mitt fd förhållande med de som upplevt problematiken i att leva med någon med den personlighetsstörningen. Du behöver stärka din tro på dig själv och att du är värd bättre än någon som t o m själv upptäckt att han inte kan känna empati och känslor. Han vet att han har dig "på kroken" och kan spela med dig. Därav återvändandet till dig. Kom ihåg att det bara är för hans egen skull, inte för din. Jag råder dig till att bygga din självkänsla med tyngdpunkt på självrespekt och egenvärde. Om det finns möjlighet så prata med en bra psykoterapeut och förklara problemet.

    Du har hela livet framför dig, fråga dig själv en gång per dag varför du skulle välja en sjuk kall "fisk" som inte kan visa äkta känslor när du kan känna kärlek, passion och respekt i ett bra förhållande? Det finns en miljon "friska" män som vill ha ett förhållande därute. När du byggt upp dig själv, försök att träffa en bra normal man.

    Kram 
  • anemon1
    Vilja03 skrev 2013-10-04 16:46:31 följande:
    Hej, jag tror inte det är kärlek man känner efter att ha blivit så kränkt, så många gånger. Man är så i "greppet" att det utvecklas till en fix idé hos en själv. Nästan maniskt kontrollerande. Ja, jag kan bara beskriva det som en dragningskraft stark som en naturkraft. Jag kan inte få ur denna man ur mitt huvud, varenda vaken minut tänker jag på honom. Jag är en idiot om jag tar honom tillbaka, jag har bestämt mig för att inte svara om han ringer, men ändå....går jag och väntar på att telefonen ska ringa. Jag säger till mig själv att jag är ju helt sjuk själv. Det hjälper inte. Tack för det här forumet. Just nu mår jag lite bättre.
    Nej, definitivt inte kärlek. Det handlar om ren hjärntvätt, att brytas ner och på så sätt formas efter någon annans behov och vilja. Har dock en stark känsla av att narcissisten inte styr över detta destruktiva beteende - han styrs av att hålla balansen mellan de starka krafterna av självhat och grandiositet, det sker som jag förstår det i ren överlevnadsinstinkt. De behöver sin a förlängningar och verktyg i form av personer för att existera. Om du trotsar dem där, i deras desperata inre jakt där de jobbar på med sina manipulativa destruktiva metoder, är man ute på farlig mark.

    Där är jag nu, minor överallt skulle jag tro. Jag har bett honom dra - och ska göra klyftan mellan oss större än någonsin, det är målet för att jag ska må bra. Arbetar med tanken på att bryta helt trots barn, praktisk kontakt måste man ju ändå ha, men försöka att ses så lite det bara går. Jag är lite fast där, hjärnan har inte riktigt fattat mitt eget bästa precis som du beskriver i din text. Det tuffaste är att det kanske blir fientlighet  från honom livet ut, jag är rädd att inte orka med det. Någon som har råd hur man ska hantera det känslomässigt.
  • anemon1
    Vilja030 skrev 2013-10-04 20:42:20 följande:

    Det värsta är att inse att det bara var en illusion, den passionerade början av relationen. Jag längtar efter honom som normal. Men han blir ju aldrig normal. Jag måste släppa illusionen och inse faktum. När den mörka sidan en gång har blottats så kan den inte döljas. Det är ingen idé att tro att vi skulle kunna vara vänner....ja, hjärntvätt är rätt ord! Pust.


    Ja så är det, och du har kommit en bra bit på väg bara genom att inse hur det ligger till. Känner igen din sorg för att önska honom som "normal". Vilken person skulle han vara utan alla absurda konstigheter i beteendet som finns nu? Hur hade relationen varit, hur hade jag själv känt mig i den?

    Men nu vet även jag att den personen jag önskade och trodde jag hade, finns inte. 
    Kram o gonatt:) 
Svar på tråden Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning