Folk som inte förstår...

Jag är en kvinna som har väntat många många år på barn och blir ledsen och också konfunderad när jag läser era tankar och vad ni har upplevt.
Jag är infertil och kan inte få barn via IVF eller annat och har utretts som ensamstående och sedan nu senast med min man som jag träffade för några år sedan.
Vår längtan är så otroligt stark och intensiv och önskan om att bli en familj är stor.
Jag hoppas att jag kommer att kunna ge vårt barn, tillsammans med min man, en stabil grund att stå på, att lära barnet att markera när det känns fel och att vara stolt över sig själv- alla delar av sig själv.

Ni ska veta ni som är adopterade att längtan efter er säkert var enorm, vi är så många som längtar och väntar på att få uppleva att äntligen få åka och hämta sitt barn.
Hur man går och funderar på vart i världen vårt barn väntar på just oss, hur det ser ut, om barnet har haft det bra eller dåligt innan det kommer till oss.
Många tankar har vi som väntande mammor och pappor.

All lycka i livet önskar jag er

Någon gång i tidiga tonåren satte jag foten i munnen och sa något ritkigt dumt till en adopterad kille, det var absolut inte min mening att såra honom men det gjorde jag tyvärr. Jag bestämde mig där och då att förutsätta att alla är adopterade tills jag får höra annat! Kanske verkar som ett konstig beslut men jag vill verkligen inte göra någon så illa igen, visst inser jag idag 25 år senare ganska snabbt vem som är adopterad eller inte men det har lärt mig att inte utgå ifrån förutfattade meningar!

Dåliga dagar som denna önskar man att man inte blev adopterad alls!!

Hej. Jag satt och diskuterade detta ämne med min pojkvän för bara några dagar sen. Jag är inte adopterad men jag har 3 kusiner som är det i ålder 25-40. Jag tänkte på det nämligen för att det verkar bli en allt vanligare händelse att folk inte vet vem som är adopterad och vem som är invandrare förrän man öppnat munnen. När jag var liten (är 27 idag) så tänkte jag inte på detta då det inte verkade finnas så mkt invandring på den tiden..(vet inte statistik) .. Jag ser verkligen mina kusiner som svenska då de verkligen bott här hela livet så att den svenska kulturen och det svenska språket är det som är deras, till skillnad från invandrare som har en annan kultur eller 2a generationens invandrare som har 2 kulturer. Man ska verkligen inte se ner på ngn, som Vardagspoesi sa att ngn sagt till dem att dra hem till deras land. Men jag kan ändå förstå att det som adopterad känns konstigt att kopplas ihop med invandrare då man kankse känner sig ubersvensk och inte tillhör ngn annan kultur. Jag vet inte rktigt var jag ville komma med detta..vad som är lösningen på problemet,  men  kankse mer berätta att de finns nog många som tänker på detta och att inte alla är dömande även om det finns människor som inte kan tänka längre än näsan räcker. ..

Jag är inte själv adopterad eller så men jag upplever när jag är med kompisar som der utländska ut att det automatiskt blir en av de första tre frågorna: var kommer du ifrån?

Jag har framförallt en kompis som är född i Sverige, pratar flytande svenska då också och hon svarar alltid sina föräldrars hemland! Jag har tragglat med henne jättelänge att hon ska utmana folks fördomar och tankar genom att svara den stad hon kommer ifrån! Om man utmanar folk så kanske man så smått kan börja ändra folks tankebanor! Kanske...