Medgivandeutredning Vintern/våren 2012! :D

JRS Vi har nog funderat mest ditåt för att det känns nära och helt enkelt att det känns bra..Tror inte att det hade spelat så stor roll vilket land vi hade valt men jag tycker att det känns bra ..och det verkar som om väntetiden inte är så lång..Bra för er del att ni är så unga vilket vi inte kan gå på det var par födda efter 75 till Slovakien.. Jag är 76 och min make 74 så jag tror inte att vi har så mycket att hämta när det gäller åldern, har inte pratat med BFA än (tänkte jag skulle vänta på medgivandet först) så jag vet inte vad de har att säga..

Hej på er!

Vi har inte alls kommit långt... mest tankar!

Ska ringa och boka in första samtalet med familjerätten i morgon och har precis ställt oss i kö också. Hos Ffia. Står lite och vacklar just nu, mellan fosterbarn, adoption och att testa vårt sista ivf-försök.... men orkar  nog inte med fler ivf... det tog hårt på oss.

För oss blir det ett syskon till min biologiska son, då vi har avårt att få gemensamma. Men det är också på sätt och vis en politisk handling för oss... då vi anser att det finns så många barn som kan behöva oss, och på samma gång får vi ge vår kärlek till en till och vår son får ett syskon att få samhörighet med osv...

Hur tänker ni, varför adopterar ni?

Vi fick hemutredningen idag, så nu har vi läst igenom den och gjort lite anteckningar men det känns jättebra =)

lilllove: Jag tror det är så för många. Man väljer ut de länder man tycker passar sen blir de det som känns bra. Man bara känner att det är rätt. =) men jag gillar också att det ligger nära och att barnhemmen verkar ordentligt skötta. Självklart är väntetiden rätt fördelaktig också. Prata med BFA sen och hör vad de säger om länder och åldrar. Tjeckien har ju lite mindre barn 0-2 och jag har för mig att de inte har några ålderskrav på föräldrarna heller.

GreenGal: Vad menar du?

Så du tycker att man inte kan längta efter ett syskon? Vi längtar såklart efter ett barn samtidigt!!! Samtidigt som vi vill finnas där för ett barn. Alla barn har rätt till trygghet och en familj, därför tänkte vi på familjehem, men det skulle kännas så jobbigt att inte "ha rätt till" barnet. Att behöva skilljas. Vi vill ha ett barn till i vår familj å eftersom vi inte kan f biologiska barn får vi kolla på alla andra alterativ. Tog mycket ila upp av din kommentar.

Jag och min man har varit tillsammans i 11 år och försökt få barn ca 8 år av den tiden... sen var vi ifrån varandra 1 år ungefär efter våra 2 ivf/icsi för att vi var totalt slut och ledsna och uppgivna.

Då träffade jag en man en helg (en ungdomskärlek) och blev väldigt oväntat gravid... (med preventivmedel OCH dagen efter pilla)

Efter ett tag, när sonen var ca 3-4 månader hittade jag å min man tillbaka till varandra. Efter 1,5 år adopterade han sonen. Men nu längtar vi ändå efter att få uppleva att längta och få ett barn tillsammans och att sonen kan få ett syskon på något sätt.

Tror inte vi orkar gå igenom ivf igen... å biologin är inte viktig för oss. Men det är nog ändå för tufft att vara fosterfamilj...

Eftersom du skriver att det finns fler föräldrar som vill adoptera än barn, undrar jag om du anser att jag ite ens borde inleda en adoptionsprocess, eller varför du skriver så?

Jag kanske helt har missuppfattat ditt inlääg, men det tog och jag blev sårad, så kände att jag måste förklara min situation.

Tycker du det är lika fel med de som adopterat ett barn och nu vill ha syskon?

Kanske får vi ge upp om vår dröm om ett barn till, men alla har väl rätt att försöka ändå?

Hoppas du inte tar illa upp av mitt svar.

Jag kommer lämna tråden. Trodde att man fick ha olika åsikter. Jag är redan aktiv medlem på ffia som jag har skrivit i tidigare ilägg.

Varför är det så kontroversiellt att prata om barnens rätt till föräldrar???

Jag VET hur det är att vara ofrivilligt barnlös.

Ledsen om jag inte passar in i mallen.

Förstår inte varför adoption ska vara ens SISTA va, finns faktiskt de som väljer bort IVF för att det känns bättre med adoption. At det finns färre barn nu är väl enbart BRA?

Vad jag menar med "hjälpa ett barn" är endast något som jag känner inombords... att jag försöker känna vad som känns bra att göra i våran situation, vad min väg i livet ska vara om jag är i den situationen jag är, vad är meinge med mitt liv? Vad är mitt öde?
Det var inte meningen att trampa på era tår.

Idag har det varit en enormt känslomässigt jobbig dag för oss... Vi har varit på ett sista möte med utredarna (jag trodde att vi skulle få läsa våra papper idag men hade fel)de har gått igenom allt vi sagt och hur det har tolkat oss och det tyckte vi var mycket bra.. Det är nästan skrämmande bra hur de kan göra en så bild av oss genom några möten.Men de är ju proffs på sin sak.
.
Nu till det jobbiga.. har tidigare berättat om vår önskan att få adoptera syskon vilket vi fick avslag på vi kommer att få ett medgivande på ett barn vilket är positivt men det kändes tungt att de tog ifrån oss vår längtan att kunna få två barn och syskon.Vi fick oxå reda på att vi kan välja att överklaga men att det kommer stå i vår utredning att de har gett oss medgivande för ett barn vilket kommer ligga oss i fatet.Känner att vi är låsta att acceptera det som de har beslutat och vi kan inte rikrigt förstå varför vi inte skulle kunna ta hand om ett syskonpar..Men men som man har fått lära sig genom den här processen.. det är bara att acceptera och gå vidare livet blir inte alltid som man vill..

 Nog om min galla.. kändes skönt att få säga min mening och veta att det finns folk som förstår vad vi går igenom nu..

Känns tråkigt att det blir missuppfattningar här i tråden vi skall ju vara här för varandra och stötta genom allt..

Glömde att säga GRATTIS till hemutredningen klar JRS, roligt att ni tyckte att den lät bra och att ni fått ett datum som kommer att firas..
Om vi har tur kommer vi upp i nämden i slutet på februari hon trodde att det skulle gå..Hoppas hoppas..