Måste få ventilera lite för tankarna bara flyger runt i huvudet.
Ska till bm på tisd och till min läkare på onsd. Var ju på spec.mvc i måndags och läkaren där skulle ringa min vanliga läkare och diskutera mediciner. Tyckte inte om hennes inställning. Hon tyckte att jag måste medicinera med stämningsstabiliserande och tittade lite på de jag brukar äta. Om jag äter de när Loke föds så kommer det innebära att Loke troligen kommer att få utsättningssymtom sina första dygn i livet och måste övervakas och att en barnläkare sedan måste ta ställning till om jag får amma. Hon tyckte dessutom inte att det gjorde något om han var tvungen att stanna kvar och övervakas eftersom jag "skulle ha det svårt att ställa om mig till att jag fått ett barn och därför inte skulle få åka hem på tidig avgång i alla fall". Kan inte låta bli att känna mig lite förolämpad. Visst, jag har en viss psykisk problematik i grunden. Ja, vissa delar av att vara mamma kommer att bli extra tuffa för mig, som att komma ihåg papper som ska skickas in i tid, vilka dagar det ska med matsäck till skola och dagis mm. Men hon kom med flera antydningar om att jag inte skulle vara kapabel till att klara av föräldraansvaret. Jag har funderat i flera år på om jag borde skaffa barn, jag har tänkt igenom de flesta aspekter av föräldraskapet, jag har visserligen inte tagit hand om ett spädbarn, men har varit varannanveckabonusmmamma i snart 4 år och jag har kommit fram till att de saker som jag har svårt med inte kommer att göra mig till en dålig förälder. Visst innebär bipoläriteten en risk för sjukperioder då jag kanske inte kommer att orka så mycket, men jag har en sambo som också är kapabel att ta hand om sina barn och dessutom, vilken förälder kan garantera att de inte någon gång kommer att bli sjuka så att de under en tid har en begränsad föräldraförmåga?
Saken är den att jag känner att mitt stämningsläge har stabiliserats nu under den tid jag varit sjukskriven, att sömnbristen inte är något problem så länge jag kan sova någon timme då och då på dagen. Är det då verkligen motiverat att jag ska äta mediciner som kan göra Lokes första dygn riktigt jobbiga och som dessutom ökar risken för missbildningar på organ mm?
Det finns en risk för att förlossningen utlöser depression/hypomani och jag är helt klart beredd på att inte amma om jag skulle bli så dålig att medicinering krävs, med medicinering insatt i förväg minskar den risken en del. Men att i förebyggande syfte äta mediciner som kan ge missbildningar och utsättningssymtom hos bebisen känns verkligen inte rätt.
Ursäkta det långa inlägget, behövde bara få ur mig en del av tankarna.
