Wittra och Madelaiine: Jag känner igen mig så väl i er IVF-rädsla. Vi fick en remiss till IVF direkt efter vår utredning, men kände oss inte alls redo och skjöt upp det drygt ett år. Precis som er var jag så rädd för att inte lyckas, men tillsist hade vi verkligen provat ALLT (naturmedicin, akupunktur, pergotime, stå på huvudet..) och då blev IVF mer verkligt. Men vi behövde den där extra tiden för att bli redo.
Själva behandlingen gick väldigt bra och när vi väl kommit igång fattade vi knappt varför vi hade väntat så länge. (Eller jo det visste vi ju såklart, men vi hade förstorat upp IVFen så mycket så när vi väl var igång kändes det verkligen inte så farligt). Jag kanske hade tur för jag fick göra korta protokollet (ingen nässpray, bara sprutor) och hade inga biverkningar, mer än att magen blev svullen efter ägguttaget. Det jobbiga i behandlingen var ovissheten - först i samband med ägguttag och återföring (Blir det tillräckligt många bra ägg? Blir dem befruktade? Blir det något att föra tillbaka?), och sedan ruvartiden fram till graviditetstest när man äntligen får veta om det lyckats.
Vi hade försökt ca 2,5 år innan vi gjorde IVF-försöket och dessutom kört oskyddat ca 1 år innan det (+ att jag och min tidigare sambo försökte i nästan 1,5 år), men IVF var nog det som krävdes för nu är jag gravid i vecka 7. Jag tar fortfarande inget för givet men vi lyckades äntligen nå första delmålet iallafall.
När ni väl har kommit på första läkarbesöket tror jag att det trots allt kommer kännas lättare. Vi tyckte det var skönt att överlämna oss i någon annans händer ett tag, och samtidigt veta att vi skulle ha en ärlig chans att lyckas. Man får väldigt bra information om hur behandlingen kommer att gå till och broschyrer att läsa hemma, och det var också lugnande tyckte vi.