Jag vill kunna ha ett öppet, ärligt och nära samtal med dig. Där det finns gott om tid att prata. Om jag ber dig om det är jag så rädd att du ska avvisa mig, att du ska säga att där finns inget att prata om. Det i sig skulle ändå säga allt. Jag tror inte att du skulle göra så mot mig, ändå är det det jag är rädd för. Att bli brutalt avvisad och lämnad med känslan av att allt detta bara är en produkt av min egen fantasi, mina egna förhoppningar, att där inte finns något på riktigt. Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska kunna vara lika ärlig som jag, vad än som kommer ut av den ärligheten. Annars står jag där själv, blottad igen. Och jag är rädd att det inte kommer att leda mig någonstans. Om du i ett sådant samtal skulle säga att du absolut inga känslor har för mig, hur ska jag förmå mig att tro på det? Hur ska jag kunna landa i det?
Dessa cirklar! Vi går in och ur detta hela tiden! Närhet, avstånd, närhet... om och om igen. Helt cykliskt! När jag pratar med en nära vän om det häromdagen säger hon att det inte är så konstigt. Att man inte klarar av att befinna sig på de där topparna allt för länge, att det helt enkelt måste till något annat så att det tippar över. Att varje gång är som ett långt förspel utan att det i slutändan leder till något. Och då backar vi, blir lite otillgängliga, tills vi trillar dit igen. Och så håller det på, om och om igen. Hon frågar mig om jag inte tycker att jag är värd bättre. Hon frågar också varför jag tror att du inget gör. Mitt svar på det är att jag tror att du är rädd, feg, att du faktiskt kanske inte vågar tro att detta är på riktigt. Att du helt enkelt skyddar dig själv och dina känslor, som kanske dessutom är ganska svåråtkomliga. Att detta är helt nytt för dig under din över 30-åriga relation. Inte en enda tanke ägnar jag åt att du kanske inte alls delar mina känslor. Det skrämmer mig att jag tänker det. Det innebär att jag inte kommer att tro dig även om du säger mig sanningen. Jag kommer inte att tro dig eftersom jag kommer att uppfatta att dina ord inte överensstämmer med ditt sätt att vara mot mig. Naturligtvis förstår jag att det inte är svart eller vitt, naturligtvis förstår jag att du känner någon form av kärlek till mig, men på vilket sätt, eller vad du faktiskt är beredd att göra har jag ingen aning om egentligen.
Det är inte rädslan av att bli avvisad som är den enda rädslan, eller rädslan om din eventuella oärlighet. Din höga moral är likväl något som jag fruktar, vilket i stort hänger samman med den eventuella oärligheten som jag är rädd för. Din moral skulle mycket väl kunna få dig att avstå, trots att känslorna finns. Även tryggheten av en relation som utgör mer än halva ditt liv med allt vad det innebär, istället för att ge dig in i något annat som du kanske ser som osäkert. Dina känslor kanske inte är tillräckligt starka, eller du är rädd att de inte räcker hela vägen. Och faktum är att du kanske inte ens är beredd att ta reda på det, eftersom det skulle vända upp och ned på hela ditt trygga liv. Jag är inte på något sätt ute efter att ha en affär med dig. Du är för värdefull och jag är för värdefull för det. Jag värdesätter och respekterar oss och vår relation till oss själva, varandra och andra för mycket för det. Om du inte ens kan skönja tanken om ett oss i en relation, om du inte kan ta emot min kärlek, så kanske det är bäst att vi inte ses mer än vi måste.
Utan att prata med dig kan jag bara spekulera och jag måste ta mig till punkten då jag slutar med det. Så, är du beredd på att ha det här samtalet med mig så att vi kan reda ut var vi står i förhållande till varandra, så att vi tillsammans kan ta reda på vad nästa steg är?
Har ju tagit så många... Det borde vara väldigt tydligt för henne nu att jag tycker om henne. Och om hon inte tycker om mig kan hon göra ett avstamp och göra det tydligt för mig att det inte finns något ömsesidigt. Eller också borde jag bara inse att det är som det är, jag är kär i någon som inte har minsta intresse för mig... Jag borde bara gå ut med någon och försöka glömma henne. 
