Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!
Snälla ring mig, eller skicka ett sms. På facebook messenger kanske, eller snapshat då? För där kan man väl radera. Eller bara ring...
Inlägg från: Anonym (Lite anonym)
|
-
-
Meddelande borttaget -
Trodde just att jag hade börjat komma över dig. Men så dyker du plötsligt upp igen på olika sätt, och jag inser att jag fortfarande saknar dig så att det gör ont, så ont. Önskar så att jag fick kontakta dig på något sätt. Men det går ju inte. Saknar dig. Hoppas att du mår bra.
-
Vet inte om jag ska ta det där som jag just noterat som ett tecken på att du vill ha kontakt. Men jag vågar inte pga risken att det kanke bara är en märklig slump och ingenting du själv velat. Kan du ge mig ett tydligare tecken? Ring med hemligt nummer på en söndag? Och lägg på, om du inte vågar prata. Du kan alltid skriva eller ringa till mig utan att vara anonym med, jag säger inget. Jag lovar, lita på mig.
Skulle du vilja hitta på något någon dag? Ta en lång promenad eller så? Får jag skriva till dig?
Saknar dig. -
Nyfiken bara, vågar du berätta lite vad dina ps betyder?Anonym (SP) skrev 2024-05-08 17:06:36 följande:
Jag är besviken på kärleken och jag slutar skriva här. Jag accepterar att du inte vill träffa mig.
Allt gott!
-
Hur mår du idag? Känner inte dig men blir orolig över de saker du skriver i dina senaste inlägg inatt och på kvällen. Tycker alltid att man ska ta sånt på allvar när någon uttrycker sig så. Hoppas att du är kvar fortfarande. Du verkar vara en så fin människa. Världen, och relationer, kan verkligen kännas riktigt tufft ibland. Speciellt om man är en som tänker mycket.1omtänksam skrev 2024-06-05 02:48:26 följande:
Det ljusnar ute och mörkret har dragit förbi. Fåglarna sjunger så vackert utanför det halvöppna fönstret. Vem är det dom sjunger så vackert för?Vem vill dom ge hopp? Tröst och glädje? Dig? Mig? Oss alla?
Det hjälper mig iinte. Längre. Allt det vackra försvinner.
Vet du. Den här världen gör mig ledsen. Förutom krig och andra eländen överallt är många människor kalla och oärliga. Jag kan inte lysa i den här världen längre. Men jag har alltid gjort så gott som jag har kunnat. Alltid försökt att vara hjälpsam och ödmjuk. Men orkar inte så mycket längre. All kraft, allt mod och driv har liksom försvann i mig. Allt det jag trodde på verkar inte finnas. Allt är lögner, yta. Eller drömmar, fantasier och illusioner.
När morgonen så är här vill jag inte längre vara här. Har gråtit floder såsom jag aldrig gjort förut. Saknar dig men vet knappt vem du är. Eller ens vem jag själv är, eller vem jag blivit.
-
Saknar dig varje dag. Gråter. Men jag förstår att jag aldrig betydde någonting för dig. Jag är så korkad.
-
Märker att du har någonting du vill säga. Vad velar du för, säg det bara! Jag försökte få kontakt med dig flera gånger förut. Har slutat försöka, bollen är helt på dig nu om du vill mig något. Fattar ju att det är någonting. Jag är inte dum...
-
Känner så ofta igen mig i en hel del du skriver, upplevelser, sätt att tänka osv. Inte lika modig att uttrycka mig här bara. Känner så med dig när jag läser vad du skriver.1omtänksam skrev 2024-10-07 14:20:58 följande:
Mitt sista inlägg.
Till henne.Om henne.Inatt grät jag i massor. Hela kudden blev blöt av tårar. Hade ångest. För plötsligt blev livet inte alls som jag tänkt mig. Mitt glada jag är borta. Känner mig helt likgiltig. Allt är bara samma, samma. Jag vet inte längre vad jag vill, eller vad jag längtar efter. Vem jag kan lita på. Eller ens hur min framtid kommer att bli. Om jag ens har någon. Allt är ovisst på olika sätt och vis.Du kommer upp i mina tankar ofta igen.Trött på att ha dig där. Trött på att sitta och lyssna på andra människor som aldrig lyssnar tillbaka. Trött på att bekräfta. Trött på att få höra hur fin och vacker person jag är, för att sen förstä att ingenting av orden menas.Ingenting menas. Allt var och är bara massa prat. Någonting som i stunden slängs ut. Men du/ni som säger allt detta, tänk på att mottagaren tror på det du/ni säger och kanske fakriskt ser fram emot att träffa just dig.Det gäller att vara varsammot andra människor.Mena det du sägeroch gör det du säger.Du och jag kommer aldrig mer att ses förstår jag. Du vill inte. Allt du överhuvudtaget sa till mig var bara i stunden och saker du bara hävde ur dig där och då. Jag lyssnade på dig, du blev förtrolig, du sa du litade på mig. Jag trodde på dig.. Men när jag själv ville berätta om mitt liv, då ville du inte lyssna. Då avbröt du plötsligt allt. Då hade du inte längre tid för mig. Du hade plötsligt bara tid för din "familj och en potentiell partner" jag blev oerhört ledsen för jag trodde ju du menade allt du sa till mig.Men sent förstår jag ju att jag egentligen nog bara var någon slags "extra" person du ringde till den gången, för att du inte hade någon annan att ringa till. Jag dög bara när du behövde prata om och få råd kring en partner du dejtade. Sen kastade du bort mig. Det sårade mig. Jag trodde ju verkligen på riktigt att du ville bli min vän. Men så var det ju inte.Jag vågar inte ta nya kontakter längre. Håller mig till mina gamla vänner som jag vet inte kommer att lämna mig ur sticket. Men ingen av dom är eller var som du. Gillade verkligen dig och din personlighet. Jag upplevde att det fanns någonting i oss båda som var väldigt lika och det på ett djupare plan. Tror du kände det också. Nästan som en förälskelse. Blev glad av dig.Du berörde och berör mig än. Du är väldigt speciell för mig. Men jag förstår nu att jag nog inte var vatten värd för dig. Jag var bara en i mängden av alla "som gärna vill vara nära" dig. Det var synd att du valde som du gjorde. Jag lovar att du hade haft en vän i mig. En lojal och rolig vän.Vi hade kunnat ha roligt tillsammans. Varit spontana. Haft kul. Kunnat utforska livet och skrattat ihop. Det hade blivit roligt. Du och jag hade varit ett härligt "avbrott" från ett grått, trött och ganska trist liv där allt är sig likt dag ut och dag in. Men du ville annat. Du valde bort mig och du gjorde det medvetet. Därför kan jag inget göra. Jag respekterar dig.Hoppas allt är bra med dig. Att livet är snällt mot dig och att du är det mot dig själv också.Likt fjärilenden vackrahoppas jagdina vingarbeskyddaroch tar digdit du vill.Lev väl och ta hand om dig.Önskar dig allt gott.❤️🙏
Den där tjejen verkar inte vara mycket till vän, tror du nog gillar den personen som den du hoppas att hon vore, men som hon inte är, och aldrig kommer att bli.
Fastna inte med "gamla" vänner bara, våga lära känna nya. Ju färre vänner du har desto lättare fäster du dig extra hårt vid dem du har, och det gör sedan ännu mer ont när något händer. Försök bygga ett större kontaktnät, men med mindre förväntningar att de du lär känna ska bli jättenära vänner, bara bekanta, de där bästa vännerna visar sig därefter, så småningom.
Vet att det är lättare sagt än gjort. Hänger ju själv här i den här tråden, av mina egna anledningar och personer. Vissa människor är verkligen svåra att bara släppa hur som helst, och det gör ont. Väldigt ont. -
Självklart ska båda lyssna på varandra, annars är det en annan relation än vänskapsrelation, eller kärleksrelation heller för den delen.1omtänksam skrev 2024-10-09 15:15:56 följande:Hej lite anonym!Tack för att du känner med mig. Det värmer verkligen. Känner mig lite ensam, sårbar och ledsen just nu, så tack du lyssnade här. Fint också att du även ofta känner igen en hel del av vad jag skriver, upplevelser och sätt att tänka osv. Det gör att saker och upplevelser känns mindre ensamt och därmed mer hanterbart.Du har nog rätt gällande henne. Allt var väl någon slags dröm och illusion. Jag trodde hon ville vara min vän, och det baserat på saker hon faktiskt sa till mig. Fina saker och framförallt att hon vågade anförtro sig. Men i efterhand tänker jag att hon säkert gör så med alla. Hon vill ha bekräftelse troligtvis. Från den ena till den andra. Som det känns. Jag var väl inte så viktig för henne helt enkelt....Ska försöka att inte "fastna" med gamla vänner. Håller med dig i allt du skriver. Klokt och bra skrivet från dig. Tack . Jag kommer dock att vara väldigt försiktig med nya kontakter framöver. Kommer att vara och är redan mycket mer återhållsam och försiktig.Tycker om att lyssna och finnas där för människor, men även jag förtjänar att bli lyssnad på. Vänskap, såväl som kärlek, måste alltid gå åt båda håll. Det ska inte bara vara en som är drivande i att vilja ta en kaffe, promenad eller vad det nu än är. Båda måste vilja.Ja. Det är verkligen lättare sagt än gjort. På så många sätt och vis. Håller med dig helt i att en del människor verkligen är svåra att bara släppa hur som helst, och att det gör ont. Väldigt ont. Vissa dagar mer än andra kanske?Önskar dig allt gott lite anonym och framförallt att livet ska kännas bra och gott. Inte vara smärtsamt. (Till en viss del är det okej. Livet är inte bara glatt, det rymmer ju även sorg och smärta, men vill att livet ska vara mer glatt och harmoniskt. För oss båda. Om du förstår hur jag menar)Ha en fin dag och tack igen du anonyma för att du svarade så klokt och vänligt till mig ❤️🙏Du verkar om jag tolkar dina inlägg rätt både ha nära till och ha en stor förståelse för känslor av olika slag - och mycket empati. Vet själv att det då kan krocka lite, då inte alla har den förmågan, på samma plan, och då blir det lätt att den ena lyssnar mest och den andra "utnyttjar".Man blir en "amatörterapeut-vän".Följt dina inlägg/kommentarer en tid och förstått det som att det ligger lite mer bakom, än bara det.Har själv skrivit om lite olika personer här genom åren. En var en slags "sk vän". Men mycket vill jag inte outa här i tråden.Jag har lite ohälsa, så jag kan vara en person som i perioder hör av mig dåligt, när hälsan är sämre.Men om du skulle vilja ha en slags "syster" att bolla lite tankar och så om situationen med din tjejkompis, kanske utbyta erfarenheter, utanför den här tråden, så skulle jag kunna tänka mig det. :)Baserat på dina och mina inlägg här så känner jag mig säker på att du och jag inte har några kopplingar till varandra.Däremot tror jag att vi har lite saker gemensamt.Jag skickar ett meddelande till dig. Så får du svara om du skulle vilja ha kontakt med mig, för att bolla tankar kring dessa ämnen om du vill.
-
Har du kvar mitt nummer? Skulle du kunna ringa mig då? Om du inte vågar, ring med hemligt nummer och lägg bara på om jag svarar. Men ring då en helg eller vardagskväll, helst efter 20. Så att jag vet att det är du. Kanske, vågar jag ta kontakt med dig sedan om du gör det. Saknar dig. Vet du det? Och snälla, förlåt för allting just nu.
-
Skulle du känna, reagera, på samma sätt som de sista gångerna vi sågs? De senaste gångerna vi hade kontakt. Om vi någon gång skulle träffas igen? Jag saknar dig. Saknar du mig? Eller har du släppt? Vill kontakta dig, velat hela tiden, men får inte. Du får inte heller, och har aldrig fått. Dumma, dumma regler.
-
Om du bara visste hur mycket jag hade velat få tala med dig. Finns det något sätt att få göra det? Hur skulle det gå till? Vill du ens träffa mig, prata med mig? En ganska lång tid har gått nu. Mycket har nog hunnit hända, både i ditt liv, och i mitt. Kanske, har du glömt bort mig nu.
-
Ja "tyvärr" är jag en tjej, så inte din person, om det var så du menade.Anonym (Splittrad) skrev 2024-10-26 20:26:59 följande:
Hade du varit man så hade jag känt igen lite i det lilla du skrivit.
jag vet hur det är och känns att inte kunna glömma en person även om tiden går och nu är det för sent att kunna ens berätta något.
Ja visst är det jobbigt, hur en del verkligen jan fastna, och liksom sitta kvar. Att "släppa" och "glömma", det låter så enkelt. Enklare än vad det, ibland, kan vara. -
Varför blev det så här? Kan du inte gå med på att prata? Vill du, är det andra som hindrar, eller vill du inte?
Skulle jag bara kunna få ett svar? -
Saknaden gör så ont. Önskar just nu att jag aldrig lärt känna dig.
-
Jag tycker så väldigt mycket om den person jag föreställer mig att du är.
Kanske föreställde jag mig helt fel. All den hela tiden.
Förlåt.
Förlåt, till oss båda.