Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Fick höra att du nyligen själv blev bemött av någon på samma sätt som du behandlat mig, och säkert flera andra, och att du inte reagerade så bra på det. Hoppas bara att du är mogen nog att inse hur det känns för oss andra när du gör precis samma sak? I och med din ålder så borde du kunna det, men jag är dessvärre inte så säker. För visst kändes det jobbigt? Så känner de flesta andra också... Så snälla, väx upp och hantera sånt här bättre än att såra folk och sedan bete dig som att det inte är ditt problem att folk reagerar på det...

Hej, det är jag här. Ville bara skriva till dig och berätta hur mycket jag tänker på dig, hur mycket jag saknar dig och hur stort jag önskar att du gör detsamma. Hur mycket jag hoppas att du vill ta upp kontakten igen, och att du kanske en dag gör det. Jag väntar. Ännu väntar jag. För du var bäst. Jag saknar dig så att det gör ont. Trots att det gått 4 år.

Hej, hoppas att du och dina haft en fin jul. Jag saknar dig vännen...

Upptäckte för några månader sedan att jag fått ett intresse för dig. Har inte kunnat sluta tänka på dig sedan dess. Men har förstått nu att du inte är intresserad alls tillbaka. Du verkar verkligen vara en underbar människa, önskar att vi hade lärt känna varandra på ett annat sätt, i en annan situation. Vill inte, men jag tror att jag måste bryta kontakten helt. På något sätt. Annars vet jag inte hur jag ska sluta känna hur jag känner.

Vi pratar när vi ses, men inte om det. Ibland är det bara så tydligt att någon inte är intresserad tillbaka att man inte behöver fråga för att förstå. Dessutom skulle en av oss riskera att få en hel del problem om det ändå hade varit besvarat och vi agerat ut på det.

Har personen som gör att du kan relatera sagt att hen inte är intresserad? Hur hanterar du din situation?

Förstod du hinten jag gav dig, då när vi pratade om lite allt och ingenting? :)

Nu undviker du mig helt. Håller dig undan, sjukskriver dig när dagar vi ska ses. Kan ju vara annat också, men just det där att det alltid är när du ska vara i närheten av mig. Jag som ser så fram enot att få träffa dig. Varje gång. Men tårarna flödar så fort jag kommer hem. Kommer jag någonsin klara av att fortfarande vara på samma ställe som dig och glömma dig på samma gång?

Du skulle bara veta hur gärna jag vill fråga dig just nu om du vill ses och hitta på något, om så bara att ta en promenad och bara prata. Men, det går ju inte. Vi kan ju inte det.

Jag ser nu några tecken från din sida som kan tolkas som intresse och det gör det så jobbigt, jag vill bara gå närmare och se dig djupt i ögonen. Få röra vid dig, om så bara lite. Men ändå vet jag att du inte är intresserad av mig på det sättet alls. Jag har ingen möjlighet att undvika dig, men det vore det bästa. Att kapa all form av kontakt helt. Jag pendlar mellan att sitta och le för mig själv och sedan känna att jag går helt sönder inombords.

Verkligen. :'(