Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!
Hur skulle du själv göra?
Varför gjorde du sådär nu? Låtsas ta kontakt, först göra mig glad, för att bara såra mig, ännu en gång. Rejält, och det kändes. Jag gjorde ju inget dumt mot dig där? Och trots allt fortsätter jag att sakna dig ändå.
Det är precis vad jag skulle vilja, prata öga mot öga med personen, det är lite saker som skulle behöva redas ut. Men det som h*n gjorde gör det svårt för mig att höra av mig. Kan inte skriva ut situationen och allt vad som hänt här i tråden, det skulle outa allting totalt, men h*n har inte varit tydlig någonstans, jag får inte veta vad h*n tänker, tycker eller vill.
Det finns en stor risk att personen inte vill ha med mig att göra alls, och att det bara kan orsaka problem om jag gör något som att ringa, medans det likaväl kan vara så att det h*n ville var just att jag skulle höra av mig. Eller så var det inte någotdera.
Den stora risken att personen inte vill gör att jag inte vågar ta någon sådan kontakt. Det hade varit så mycket lättare om h*n själv hade gjort det, denna gången, och då i form av någonting mer tydligt än att "gömma in" sin "kontakt" i att inte vara riktat mot enbart mig, utan bara lite halvt, som h*n gjorde nu sist. Jag gav försiktig respons på det, och då försvann h*n - Helt. Det gjorde mig ledsen.
Till S,
Fattar du inte att jag ser igenom den fasad du målat upp, men gömmer dig bakom?
Vem är det du försöker övertyga egentligen, mig, dig eller din omgivning? Vi vet båda att det du vill allra helst är att få vara med mig, så varför tar du avstånd? Mår du bättre av att få mig att framstå som en efterhängsen idiot för andra, när du vet att du själv vill men inte vågar?
Är jag verkligen värd det? Om du verkligen tycker det, varför vågar du inte säga det öga mot pga? Varför får du tårar i ögonen när du ser mig och gömmer dig, du inte kan maskera dina känslor för mig.. Att stoppa huvudet i sanden kommer inte lösa vår situation, bara skjuta fram allt. Kan vi inte strunta i alla spel och bara vara ärliga från och med nu? Du behöver inte vara rädd för vad jag kommer tänka om du öppnar upp dig, jag kommer alltid finnas kvar om du vill och behöver.
Men jag kan inte fortsätta ta kontakt längre, trots att jag inte vill något hellre. Det är en tunn linje mellan att bevisa att man inte kommer ge upp, till att bete sig som en stalker.
Den linjen tänker jag inte kliva över. Om du nångång väljer att sluta fly finns jag här.
Jag hoppas du en dag finner mod och vågar möta dina rädslor, med mig vid din sida.
Inget skulle göra mig mer lycklig än att få dela livet, i mot- och medgång, med dig!
Saknar dig..
/ R
Känner så igen mig i beskrivningen att inte veta exakt när man går över från att visa att man bryr sig och inte ger upp, till att istället kanske upplevas som en stalker, det sistnämnda vill man verkligen inte, om man är en normal människa.
Hur vet du att din person egentligen allra helst vill få vara med dig, fastän han eller hon tar avstånd? Något särskilt tecken?