Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

1: "Snälla, kan du inte bara ta tag i ditt liv och börja sköta om dig själv... Din kropp kommer inte orka länge till. Jag vill inte att det ska hända något med dig, och jag blir så ledsen över att du tror att alla tycker att du är äcklig och dum... Att du tolkar in det hur man än formulerar sig fastän man bara bryr sig... att man inte kan ta upp det här med dig alls..."

2: "Sluta behandla mig som du gör... Du vet inte vad jag går igenom, du vet absolut ingenting. Du bara tror och antar en massa. Jag behöver inte dina läxförhör baserade på att du har fått helt fel uppfattning om mig... Jag blir bara ledsen... du vet inte hur mycket jag sitter hemma och gråter pga det du säger till mig, om hur jag är enligt dig. Just nu."

3: "Saknar dig lite... Du vet nog inte hur mycket du faktiskt betydde, trots att jag, då, hade extrema tillitsproblem och en fet mur runt om mig med typ hundra "keep out"-skyltar framför, och hur ledsen jag blev när du sen flyttade och försvann... För du brydde dig inte om min mur och mina varningsskyltar - utan du behandlade mig precis som alla andra ändå, du såg mig och du hörde mig. Du var den trygga vuxna jag kunde gå till, då... Men jag vågade inte visa att du var det. Då... Och jag kan inte höra av mig och säga det, nu, alls... Det skulle bara bli konstigt."

4: "Dig saknar jag också... jag vet inte vad som hände, men nu "hatar" vi tydligen varandra. Vad var det som hände, var det du eller jag som började? Gjorde jag något fel? Och varför gjorde du, sen, det du gjorde? Jag blev så sårad. Jag vet att jag sårade dig med, sen. Även om du inte visade det. Förlåt... Varför kan vi inte bara lösa det...? Men jag hör inte av mig, har inte gjort det på länge, för jag vet att du bara kommer att misstolka det... och jag vill inte det. För jag försökte sträcka ut min hand redan då, nästan direkt efteråt, och du tog den inte... Men jag tänker fortfarande på det här, önskar att du visste hur ledsen jag är över det."

5: "Var du tvungen att gå och dö just då, just där - just nu...? Du är... var... min absoluta soulmate och bästa vän. Ingen är som du är... var... 
Jag är ingenting längre utan dig... Jag älskar dig... Jag saknar dig... Jag drömmer om dig, att du fortfarande lever... Skulle göra allt för att få träffa dig igen... Jag vet inte längre vem jag är... För det var vi... du och jag... åh varför...?!?? Snälla kom tillbaka och säg vad jag ska ta mig till??"

Om du skulle höra någon säga mitt förnamn utan att prata om just mig, skulle du komma att tänka på mig då?

Om någon skulle säga mitt namn eller prata om mig med dig, skulle du komma ihåg mig då? Minnas vem jag var?

Blir så ledsen när jag ser att du inte noterar mig det minsta om vi råkar mötas av en slump ute, att jag inte ens får en sån där kort blick man ger om man ser någon i ögonvrån man känner igen. 
Börjar också fundera på alla idioter du pratade så mycket om som finns eller funnits i ditt liv, var de verkligen idioter på riktigt? Är jag också en av dem nu?
Varför känner jag mig så ledsen hela tiden pga dig? Varför vill jag fortfarande att vi bara ska kunna prata som förut? Vad hände egentligen...

Kanske är så. Jag försökte prata i början men blev avvisad. Men vet inte, personen är i så fall väldigt duktig på att spela oberörd... Bara jobbigt att inte veta hur en annan tänker och känner och vad som verkligen hände. Nu har det gått så lång tid också. Så jag borde också ha glömt, men gör det inte. Kram tillbaka på er båda!

Utåt sett verkar ditt liv vara så bra och perfekt. Jag önskar att jag var som du, hade det som du. Du verkar ha så många underbara människor i ditt liv, om en försvinner har du alltid alla andra. Men hur gör du för att vara så oberörd?
Och är ditt liv så perfekt? Det lät inte så när vi umgicks... Jag trodde att du öppnade upp dig så mycket för att du tyckte om mig. Men jag var bara en dörrmatta. Än värre har jag inte lika många i mitt liv som du, inte samma energi som du, och tyr mig nog därför mer till de människor som trillar in i mitt liv än vad du kanske gör, jag vet inte. Du sparkade på mig sen, rev upp mina sår, log och gick. Det gjorde väldigt ont... Och jag undrar varför du inte bryr dig om hur det kändes. Varför gjorde du så, och varför var jag inte lika mycket värd för dig som alla andra du har omkring dig?

Kan du inte ge något tecken? Säga hej? Skriva något?

Livstecken eller något, att man inte är bortglömd. Vet inte var eller vad, men någonting, någonstans, ungefär.

Nu är du säkert "fel person", men hej ändå. :) Idag har jag faktiskt inte gjort något särskilt, bara suttit och tänkt. Kanske inte så bra egentligen. Denna julen känns så... "vanlig". Kommer träffa samma personer som vanligt, personer jag tycker jättemycket om och som jag ser fram emot att träffa, det ska bli kul. Men det känns som att något saknas. En att önska god jul till som jag inte kan... Hur känner du inför julen själv?

Varför känns det som personen bara söker bekräftelse?

Adresserat till himlen:

Jag önskar att jag använt mer av den tiden jag suttit och deppat över en idiots agerande till att umgås med dig. Jag visste inte att du skulle försvinna så fort. Saknar dig så.