Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Det är slut.

Kom över och ät middag hos mig någon gång i veckan, du är ju ändå i Stockholm.
Hur fan kunde det vi hade bara försvinna så där fort? Är du verkligen helt säker? Har du glömt allt du skrev till mig?

Jag undrar vad det är som gör att du och jag inte kan släppa varandra? Jag kan inte påstå att jag är kär i dig, och det har jag inte varit på väldigt länge. Vi har båda gått vidare, du bor med henne och jag har barn med honom men vi är fortfarande beroende av varandra. Det är fantastiskt att vårt förhållande mynnade ut i en sån fin vänskap, men ändå läskigt att vi inte kan leva utan varandra trots att vi inte är kära i varandra längre. Ibland undrar jag om vi kanske är kära utan att veta om det, och att det slutar med att vi sitter hand o hans på ålderdomshemmet. Galet.

Till min pojkvän som kan dra åt skogen!

www.familjeliv.se/Forum-4-51/m63525354.html 

Varför är du medlem på den där dejtsidan?! Du gör mig så jävla ledsen!

Till mannen i mina dagdrömmar:

Jag vet inte vad jag vill längre. Allt tyder på att vi skulle ha väldigt svårt att leva tillsammans, krocka ständigt eftersom vi är så lika och har lika häftigt humör. Du har familj, jag har familj och vi bor inte ens i samma stad. Ändå kan jag inte få dig ur min hjärna och mina tankar, du är närvarande ständigt!!
Varför påverkar du mig så?

Du är den som på kort tid sårat mig mest av alla män jag dragits till och samtidigt är du den som kittlat mina känslor mest av alla. Du är ärlig och du vågar när många andra män mesar, du ger mig motstånd och "sätter mig på plats" som du vet att jag behöver ibland eftersom jag är van att bli satt på piedestal. Den har du puttat ner mig från gång på gång så jag landar lika hårt varje gång. Du skrämmer mig vissa gånger samtidigt som jag litar på dig så totalt andra gånger!

Nu hade jag ju tänkt att du skulle försvinna från mina tankar eftersom vi beslutat att inte höras på ett tag men du är precis lika närvarande i mina tankar ändå. Jag tänker på den där gången när du tog mig hårt i famnen, knäppte upp mina jeans och drog ner dem och mina trosor. Klämde mig hårt på skinkorna och höll fast båda mina handleder bakom ryggen för att hindra mina försök att stoppa dig från att komma åt mellan mina ben. Jag återupplever scenariot om och om och om igen i mitt huvud och bara önskar att omständigheterna såg annorlunda ut och jag kunde göra som du bad mig, släppa loss!!
Nu har jag hamnat i den där fällan som så många gör, där jag vill flytta på gränserna för att vara otrogen. Bara en gång? En gång är ingen gång, eller? Bara för att se vad jag missar/inte missar så att jag kan ta det där svåra beslutet att chansa!
Det smartaste vore givetvis att bara lägga ner och satsa på familjen, men vad gör man när det inte går att få dig ur hjärnan? Betyder det att vi har något speciellt som inte bara går att ignorera? Hur känner egentligen du? Har det bara varit en kul grej för dig, något som lyfter upp en annars ganska grå vardag med måsten och en fru som inte är så intresserad sexuellt? Eller känner du likadant, sitter du också just nu och tänker på mig och känner ångest över vad du vill göra?
Ena dagen leder hjärtat  och då känner jag bara att "Va fan, sätt på mig" så får vi det överstökat och kan besluta vad vi vill efter det. Andra dagen är det hjärnan som tar över och då inser jag att jag har den bästa maken man kan ha på alla sätt och vis. Du skulle aldrig kunna behandla mig lika bra som han, tror jag. Men det är du som har mina känslor och tankar, de har du snott från honom! Förtjänar du mig?

Va fan håller du på med?! Just nu är jag sååååååååååååååå ledsen och förbanad på dig så det finns knappt ord längre. Du svarar inte när jag ringer? Vad är det du döljer för mig?! Varför pratar du med en jävla fejk ifrån utlandet och är ute efter pengar? Lite smartare är du väl? Varför gnäller du först på mig och sen gör du samma som mig?! Jag bryter ihop snart!!! Varför är du med på en dejtsida?!

Du. Vi träffades bara som hastigast. Nu drömmer jag om dig.