Till min tonårskärlek som var min första pojkvän:
Tack.
Efter dig, när jag var 18 när vi gjorde slut, träffade jag en riktigt dålig kille.
Han misshandlade mig psykiskt och förnedrade mig sexuellt. Fick mig verkligen att manipuleras och vilja försvinna. Förhållandet varade alldeles för länge, nästan 3 år. Och en dag hittade jag en gammal dagbok.
Den var skriven under den tid med dig.
Där stod sida upp och sida ner om hur underbar du var. Om hur din mor uppfostrat dig, och som alltid togs sig tid mig och till och med ringde min rektor och klagade på en lärare som bemött mig illa, när min egen mamma inte orkade lyssna.
Dagboken påminde om hur mycket kärlek jag faktisk var värd och att jag förtjänade respekt, respekt som du alltid gav.
Vi tog varandras oskulder och du var alltid så fin och underbar mot mig.
Tack vare dig så har en ståndpunkt satts i mitt liv gällande relationer med män. Jag är 30 år idag och så tacksam att jag fick ha dig som min första pojkvän, det 1½ år det varade!
När min nu egna lilla son blir äldre hoppas jag att jag lyckats lika bra som din mor och han blir en lika fin framtida pojkvän till någon lycklig tjej.
PS, jag lever idag med en underbar man som gärna hade velat träffa dig och bara säga hej.
Du och jag har inte setts på över tio år och jag har hört på omvägar att du själ är olycklig i ett förhållande med en manipulativ och destruktiv tjej. Vad synd. Hoppas du finner styrka och någonstans inom dig finner att du är precis som jag; värd det bästa, och det var du som lärde mig det.
Återigen, Tack.