Hej! Inte en dag går utan att jag funderar över hur du mår. Jag kommer på mig själv, att hela jag stannar upp för en stund, för i min fantasi blev det vi, i min fantasi kunde jag hjälpa dig, stötta dig genom din tuffa period, hjälpa dig att läka, att igen våga lita.
Men jag var tvungen att bryta mig loss från våra träffar, jag var tvungen att göra ett avslut.
Det kändes som att du var för rädd för att berätta för mig att känslorna var ömsesidiga, jag behövde den bekräftelsen där och då.
Jag vågar iallafall tro att det var ömsesidigt, du betedde dig iallafall så, du såg mig på ett speciellt vis så som ingen annan varit i närheten av, du tog på mig med dina värmande händer, du utstrålade en kärlek finare en något jag skådat, jag kände din värme när du stod på andra sidan rummet.
Jag beundrar dig men nu sörjer jag dig, jag försöker lära mig att acceptera ett liv helt utan dig, men det är svårt fastän jag blivit kär i en helt fantastisk kille som jag snart kallar sambo.
Jag älskar din person, men nu behöver jag släppa taget om dig. Må gott!
Tack för ett sånt fint svar. Jag talade om för honom att det hade börjat gro ett intresse och att det bara blev starkare ju mer vi träffades och att det nog skulle vara bra att jag backar då vi är på olika plan i livet, han var inne i en tung process med sin exfru som varit otrogen mot honom bland andra tuffa ting som också hände honom i li just då.
Men fastän han var sårad och nerbruten var han en sån otroligt fin och kärleksfull man, vi sov med varandra varje träff, han presenterade mig för vänner, han bjöd ut mig på restaurang, vi hade spelkvällar och mycket mycket mer.
Vi träffades i kksyfte, båda var tydliga med det, men jag fick andra signaler när vi hade våra träffar. Som person brukar jag ha lätt att läsa av/ känna av andra människor, och i min värld är det omöjligt att vara så där fin och kärleksfull som han var utan att känna ömsesidiga känslor. Han visade känslor via sitt kroppsspråk och handlingar men med ord så var det enda jag fick att ?klart det börjat gro ett intresse här också? men att han inte kan ta hand om någon annan just nu i livet. Jag är en självständig kvinna och letar inte efter en man som tar hand om mig, däremot älskar jag att ta hand om andra. .
Jag insåg efter att jag avbröt att jag känner starkare en vad jag trott. Så det är riktigt tufft nu faktiskt, men livet måste gå vidare på något sätt.
Gud vad jag känner igen mig i hur du beskriver dig själv, jag har alltid varit så jag med på pricken!
iallafall alla tidigare gånger förutom med just denna man, jag var säker i hans handling men tyvärr var det den saknade bekräftelsen i orden som gjorde att jag fick panik och behövde avsluta.
Åh låter jätte jobbigt för dig med, beklagar sorgen du bär. Det blir ju så intimt på något sätt att öppna upp sig för varandra, du låter som mig, en drömmare, som vill ha det där romantiska i livet. Du verkar vara en jordnära och fin människa så jag tror absolut att det är hens förlust att inte ha dig kvar i livet. I slutet av dagen vill man ju trots allt ha det ömsesidigt, slippa den där tvivlan. Man vill hitta den där trygga famnen som allt känns så självklart och rätt i.
Ja vi får kämpa oss igenom den här sorgeprocessen både du och jag, jag tror att bättre tider väntar oss. Önskar dig allt gott! Finns här jag med ❤️ Ta hand om dig.
Ursäkta rörig text. Gick inte att göra radbyten.
Hoppas det gick att läsa o förstå sig på ändå 😄
Mitt sista inlägg.
Alltså, helt ärligt, så kass den här tråden har blivit.
Den som en gång var så fin. Där en verkligen kunde skriva anonymt till den en inte vågade skriva till, och göra det i respekt. Där en kunde få fina svar av andra som kanske känt samma och som kom med kloka fina råd osv Nu är ju tråden full av pajkastning, och anklagelser och allt vad det är. Så ledsamt. Världen utanför är ju redan så full av hat. Krig. Ondska. Pajkastning så ledsamt det blivit aggressivt och pajkastning även härinne 😥
Jag lämnar tråden. Hejdå. Passar på att tacka alla ni fina människor här som svarat mig när jag könt mig ledsen och frustrerad. Ni var guld värda ❤️🌸
Jag kommer inte att leva särskilt länge. Men va fan gör det? Å vem bryr sig om vad jag tänker och känner? Inte du iallafall. Så ha du en jättefin kommande jul du... tomtemor... behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.
Aldrig mer att jag söker efter ny vänskap eller kärlek. Aldrig mer att jag litar på någon jag halvt känner. Aldrig mer släppa in någon i mitt liv. Aldrig mer sitta och lyssna på en sån som dig i telefon när du pladdrar om ditt, ditt, ditt och de mest personliga jag nånsin hört. För att sen inte låta mig få berätta om mitt. Då stängde du mig plötsligt ute. Då hade du inte tid.
Aldrig mer ha att göra med en sån som du. Du skiter i om du gör andra ledsna. Besvikna. Arga. Du skiter nog i det mesta utom möjligen bekräftelse. Sen tröttnar du och går vidare. Precis som med jobb. Eller hur? Du tröttnar och du lämnar.
Hur ska du nånsin kunna kunna etablera ÄKTA vänskap om du släpper ifrån dig, och ghostar, människor som vill dig väl? Som bryr sig om dig och vill vara din vän på riktigt? Som verkligen försökte på alla sätt och vis.
Hej. Finns det något du själv kan göra? För att göra något åt situationen? Kan du kontakta personen och låta denne få veta det du skriver här? Prata? Tycker du ska skicka det du skrivit här. Vad har du att förlora? Personen blir nog glad. Eller så blir den inte; men då har du iallafall visat mod eller hur?
Jag själv, som känner igen mig mycket i det du skriver, skulle iallafall uppskatta dina ord. Jag känner mig heller inte hel. Det låter som om du och personen inte är klara med varandra, att du är förälskad, men inte vet vad du ska göra av alltihop? Då är det lätt att det blir såhär rörigt och dessutom att en kanske även letar fel på personen som en egentligen vill och skulle göra allt för att lära känna bättre. En träffar andra, men personen finns där hela tiden i ens tanke och hjärta. Det gör att en inte känner sig riktigt hel. Tänker jag.
Men du. Snälla skicka dina rader till personen! Det skulle nog lätta ditt hjärta att få ut dig och även att personen kan svara dig? Skicka skicka skicka :) livet är kort!
Det har gått nästan 3 år men du är fortfarande i mina tankar. Vi har inte ens varit tillsammans och jag vet nästan ingenting om dig. Jag har gått på dejter och jag har varit tsm med en man i ett halvt år men jag känner mig inte hel. Kan du snälla försvinna ut mitt huvud om du ändå inte tänker göra nåt åt det? Jag vet inte vad det är men det är inte normalt som det är nu. Jag vill bli fri.
Ok jag har förträngt mina känslor och låtsats som jag inte alls bryr mig men nu är det kört. Klart jag tänker på dig jämt men vad tänker du ???