Jag kommer att tänka på dig lite extra när julen närmar sig.Det var mörkt ute och julen var kommen. I fönstren stod adventsljusstakar. Stjärnorna de tindra stora som små runtom i varje fönster. Dofter av glögg och pepparkaka. Hur småbutikerna längs gatan av kullersten spelade julmusik: Tänd ett ljus och låt det brinna.
Låt aldrig hoppet försvinna. Stjärna i öster leder ej bort men hem....
Summerar jag våra ord, ser tillbaks på meddelanden, alla dessa tankar på dig, är det ju glasklart för mig hur gärna jag ville lära känna dig. Hur mycket mitt hjärta sökte dig. Trots att jag egentigen inte känner dig, varken då eller nu, fick du mig att känna något. Du gjorde mig varm. Glad. Vimsig på ett skönt sätt.
Minns dig som ärlig. Uppriktig. Klok. En bra lyssnare. Du syntes när du klev in i ett rum. Du har en härlig karisma och fin energi. Uppskattade och uppskattar dig än för det. Blev nyfiken och attraherad av dig. Synd att mitt mod svek mig. Kllarade inte av att berätta det för dig. Därför vet jag heller inte om du attraherades av mig? Om det var "såna" känslor som fanns i luften varje gång?
Jag tror att vi båda två, du och jag, är lite "udda porslin". Vi är lite annorlunda? gillar nog inte alltid att gå i raka led? Eller hur? Vi är uppmärksamma på vår omgivning och vi gillar relationer,. men vi blir nog även lite uttråkade om allt är för lätt eller för enkelt? Vi gillar att lösa problem men våra egna kanske vi har svårare att hantera haha ;)
Även om vi faktiskt inte träffades så särskilt ofta och faktiskt bara i ett annat sammanhang än som privata vänner (då) så upplevde jag en fin kemi. En sån energi och kemi var det längesen jag kände när jag satt i samma rum, eller satt mitt emot någon.
Du? Kände du något alls av det jag kände? Eller är du bara van vid uppmärksamhet och bekräftelse att jag egentligen bara var "en i mängden"? Fast du fick mig att känna mig som om jag var värdefull? (Det behöver inte betyda att du är sån. Men en del gör så tyvärr har jag förstått. Ger nån slags bekräftan och kommer med stora ord om hur fantastisk och bra en är, hur speciell en är. Säger att en gärna vill träffas och ta en fika för att sen inte mena nånting av vad dom sagt. Jag ville och vill inte tro att du är en sån person)
Varje gång vi var själva i det där rummet med stora glasfönster, eller om vi sågs som hastigast i den långa korridoren, eller kanske på väg ut eller in, eller vid det lilla trånga kaffedoftande hörnet , fylldes min kropp med ett härligt lugn ihop med något pirrigt som jag inte upplevt på länge. Det var jättefint faktiskt.
Är tacksam över att du och jag började höras privat på bådas initiativ. Det finns saker jag skäms lite över idag, men det gör inget. Jag har aldrig skadat eller gjort någon annan människa illa. Däremot kan jag vara både klumpig och vimsig. Feg ibland. Säga och framförallt skriva mycket. (Men ändå inte nåt?) Vara för mycket. Kanske? Men jag är jag. Kan inte vara någon annan än mig själv.
Jag ville så gärna ha din vänskap. Du skrev och vi hade en kommunikation. Du har aldrig ghostat eller så. Det ska du ha cred för. Är tacksam över mycket. Du skrev alltid så klokt och svarade mig så fint. Tack för det.
Om skälen du angav, för att inte vilja fördjupa någon vänskap stämmer så är du väl bara ärlig och uppruktig, men om det är så att du bara säger att du inte vill, eller orkar träffa mig fast du egenrligen vill, men något gör dig rädd och förvirrad så är det isåfall synd. (.Läser om en hel del människor här som gjort så. Sagt dom inte vill träffas fast dom egenrligen vill. Det är synd att man inte är ärlig och säger att man inte vill, för då tror den andre på det och funderar kanske mycket över varför och vad den gjort fel) jag tänker att vi två tillsammans kunde ha tillåtit oss att vara vimsiga och utforskat ihop? Men nu blir det nog tyvärr aldrig så.
Jag kan inte fortsätta att tänka pä dig mer nu. I synnerhet inte om du nu även har en annan partner, (eller om du kanske dejtar flera) och medvetet väljer bort att släppa in mig i ditt liv.
Mitt hjärta tycket om ditt. Men det bär mig emot att vilja att önska och tänka på någon (dig) som inte ens verkar vilja ha mig i sitt liv IRL. Tänker att både vänskapsrelationer och kärleksrelationer måste gå åt båda håll. Verka i ömsesidighet. Eller hur? Så jag kan faktiskt inget annat göra än att låta dig gå. På samma sätt som du verkar göra med mig.
Jag tänker att ingen av oss vill varandra något annat än gott. Oavsett hur saker blev eller inte blev. Eller hur? Du är en jättefin och bra människa. Tro inget annat. Har stor respekt för dig också. Är tacksam över det ljus du spred.
Personligen vet ärligt talat inte riktigt längre vem jag är och ingen stjärna tycks leda mig riktigt rätt eller "hem" längre. Men jag vet att du vet att jag ändå i framförallt mitt yrkesliv gör och har gjort det jag ska och lite till. Det finns en liten grundtrygghet, ett driv, ett jävlar anamma i oss båda. Vi ramlar, vi gör misstag, men vi tar oss alltid upp igen, eller hur? Vi är krigare. Vi är bra! ❤️
Kommer nog alltid att undra hur du såg på mig, vad du tänkte när du såg mig? Kommer alltid att undra om den positiva härliga gåshud jag fick när våra ögon möttes lite längre, hur något kändes rätt utan att jag kunde sätta fingret på vad, den lugna fina energin i rummet. Fanns den bara inom mig?
Jag kommer att tänka på dig lite extra när julen närmar sig. (Eller egentligen redan nu, när löven faller. Kvar står träden nakna och liksom både ståtliga och skyddslösa på en och samma gång. Ser du det? Kanske i vetskap om att allting blommar åter? Att den kalla råa vinden som just nu blåser i ditt hår även vill hålla om dig och viska mod och tålamod? För tänk om det är så att när vi går genom livet: Tänk om det bästa inte hänt än?)
Önskar oss båda, från varsitt håll, mycket ljus, värme, kärlek, hopp och lycka! Hoppas att du själv och även hen du träffar tar väl hand om dig. Att du är lycklig och glad. Kram