Vi med barn tätt - här kan vi stötta varann! :)

Jag har 18 månader mellan mina, Tilde är född augusti -08 och Freja i april -10. Just det här med utveckling tycker jag är intressant iom att jag har en av varje slag- storasyster var väldigt tidig, höll huvudet innan hon var 2 månader, kröp vid 7 månader, talade och pekade ut kroppsdelar vid ettårskontrollen som BVC-tanten sa var normalt vid 2.5 år (eller hur det nu var). Lillasyster satt tidigt men kröp senare och gick senare och talar än idag, vid 1.5 år inte mer än några enstaka ord inklusive variationer på dessa. Jag brukar ibland fundera över hur det har påverkat att storasyster fått så mycket mer egentid än vad lillasyster haft möjlighet att få? Jag minns att vi satt och pekade ut former, typ kvadrat, parallelltrapets, cirkelsektor osv, för henne när hon var 1.5 år och det känns liksom inte alls aktuellt med lillasyster. Inte på långa vägar. Har det hindrat hennes utveckling att storasyster äter upp en så stor del av tiden? Eller har det med hennes språkutveckling att göra, jag vet att hon inte alls är senare än "normal 1.5-åringen" men visst är det så att man behandlar ett barn som pratar flytande och mycket som äldre, även om det kanske inte skulle vara så gammalt? Har ni några egna tankar eller reflektioner kring detta, ni som är i liknande situation?

mogen: jamen då är vi ju lite i samma sits. Vad tror du, HAR man några chanser att påverka? Jag känner att... jag vet egentligen inte för språkliga och motoriska saker verkar ju komma som av en slump helt plötsligt. Och även om man själv har mindre möjligheter att ägna fokuserad uppmärksamhet på ETT barn så har ju småsyskonet en helt annan möjlighet att lära sig av sitt storasyskon istället. Jag tror ju mest på att dessa skillnader mellan mina två barn beror på slump, iallafall mest, men visst har jag dåligt samvete för att lillasyster då eventuellt inte har samma möjligheter... bra att göra som du gör, fokusera på fördelarna med syskon istället för att se till de skillnader som kanske ändå är helt knutna till individer.

Tesselein: mina föräldrar var och skulle hämta storasyster när vi skulle in till sjukhuset var det tänkt, vi hann aldrig så långt innan lillasyster valde att komma visseligen så de hann träffa varandra en snabbis innan storasyster kom till mina föräldrar. Eftersom hon var vrålförkyld och de inte hade något emot att ha henne där så lät vi henne stanna två dagar innan vi kom och hämtade henne. Beror väl iofs på att de träffats ofta och har ett nära förhållande så det var liksom inga konstigheter. I efterhand är jag väldigt nöjd med hur det blev men hade vi inte haft den nära relationen så hade jag nog hellre valt att komma hem extra tidigt och introduceras i hemmet. Beror väl på barnen och situationen men det känns lite jobbigt, både för mig och för storasyskonet, att träffas kort på sjukhuset och sedan skiljas åt. Bättre att låta storasyskonet och pappan bonda lite extra, inför den kommande tiden istället då.

Lore: vi har varit väldigt förskonade från syskonavundsjuka, mycket beror nog på att vi de 4 första månaderna var föräldralediga båda två, med var sitt barn. Det föll sig då att storasyster tydde sig till pappan och lillasyster fick mest närhet av mig, iom amning och sådant. Det verkar ju som att ni växlar hemma och att båda föräldrarna ger båda barnen egentid, det tror jag är nyttigt för barnen. Hur är det med språket för storasystern? Jag upplever själv att mitt barn som ännu inte kan prata och göra sig förstådd är väldigt fysiskt och utåtaggerande, jag tänker att det beror på hennes frustration över att inte kunna göra sig förstådd. Kanske är det så i ert fall också, inte så mycket över situationen som sådan utan en oförmåga att kunna förmedla sig i kombination med förstadium till frigörelse i 2-årstrotsen?

Utseendebiten, jag tyckte att mina två graviditeter kändes väldigt lika förutom att jag var tröttare gång nummer två, man hade ju inte riktigt samma möjligheter till återhämtning. Magarna och vikten var lika också, upplevde inte att magen blev större tidigare och när jag outade på jobbet i vecka 19 var det ingen som ens tänkt tanken. Det är nog väldigt individuellt, det där. Tiden efteråt var också lite skillnad där, särskillt mycket vila var det inte men märkligt nog satt mina kilon kvar längre än vid första gången. De föll ju av iom amning, missförstå mig inte, men det tog längre tid. Tänker att det kanske beror på att jag själv var äldre, inte mycket men de 18 månaderna gjorde kanske skillnad. Gick upp ca 12 kilo båda gångerna och var tillbaka till ursprungsvikt när tvåan var runt 9 månader och tidigare än det med ettan.

Zippo, stackare, det låter SKITTUFFT! Vet hur det tär på förhållandet när sömnen är sönderhackad och man inte har någon möjlighet att varva ner. Än värre när barnen dessutom är sjuka. Skönt att ni lyckades hitta ett sätt att bryta matvägran!

 

Linapina, svårt att säga vad den dåliga sömnen kommer från... vi har ju haft lite åt samma håll med stora tjejen, hon har sovit bra men vaknat väldigt tidigt. Tänker att ni nog gör rätt att inte göra en allt för stor grej av det än, funkar det med att han somnar om om pappan går in till honom så kör på det och avvakta. Jag tycker att den stora osäkerheten när barn börjar med något nytt beteende och man, som du säger, inte vet om man bara skall avvakta eller om man själv måste göra något aktivt, är skitjobbigt. Jag vet att det nog inte känns lättare för er men sätt ett datum om ett par veckor framåt - har han inte återgått till de gamla vanorna då kan ni ju göra något åt det. Jag har märkt att för ens egen skull känns det skönt att sätta det där datumet, det ger en en känsla av kontroll över situationen och att man kan flyta med under en begränsad tid liksom. Ofta halkar barnen tillbaka till det gamla kända beteendet redan några dagar senare. Hoppas att det är så i ert fall. Och förhoppningsvis är det en tidsfråga innan han börjar sova lite längre på morgonen också, vår stora tjej blev 3 i somras och ungefär då började hon sova lite längre. Idag händer det faktiskt ibland att vi får sovmorgon ända till klockan 7! Det är underbart skönt, vi vet zombiekänslan efter att ha tillbringat hennes första 3 år med att gå upp med henne runt kl 4-5. *gäsp*

Upplevde heller ingen skillnad, storasyster var 18 månader när vi fick tillökning. Men pappan hade då redan varit föräldraledig och när tvåan kom hade vi förmånen att vara föräldralediga samtidigt ett par månader. Tror inte hon upplevde någon direkt skillnad när syskonet kom utan det var först några månader senare, när jag blev ensam med båda barnen. Men nej, inga direkta skillnader gällande mat, sömn eller humör. Fast sen kom ju tvåårstrotsen med råge.

Vi har mängder med syskonbråk och kaos, däremot inte så mycket avundsjuka tycker jag. Mer att det är slagsmål om samma saker. Har börjat ställa äggklockan faktiskt, de får ha dockan, pusslet eller vad det nu kan vara i 5 minuter och sen får de byta. Funkar hyfsat men det är också uppenbart att det inte är själva grejen som är så fantastiskt rolig utan enbart det faktum att den är upptagen! *suck* Lillasyster är 1.5 år och talar inte så när storasyster närmar sig så viftar hon och skriker direkt, för hon har lärt sig att syrran snor hennes grejer. Sen har hon börjat bitas också, inte helt kul även om jag förstår att mycket av utåtaggerandet beror på hennes brist på tal. Och storasyster är en lika fin kålsupare hon, snor grejerna direkt ur händerna på syrran och springer sin väg. Eller ställer sig som ett kryss i dörröppningar för att hindra att lillasyrran får komma in/förbi. Japp, här har vi kaos på dagarna. Jag längtar efter lugnare tider.

Kaffemoster: orkar du bära? Jag fick så vansinnigt ont i ryggen, var helt enkelt tvungen att sluta bära min stora när jag var gravid. Storasyster var också 1.5 när lillasyster föddes. Flickornas pappa, min sambo, var då föräldraledig med henne ett par veckor vilket var rätt skönt, jag kunde fokusera på att få amning och sådant att fungera medans han tillgodosåg alla hennes behov. Kan rekommendera det om ni har möjligheten.

Kaffemoster: Minns att jag hade stora problem att lyfta dottern, typ i och ur bilstol, i badkaret, dom där lyften där man lyfter framåt liksom, under graviditeten. Oj vad jag minns det nu av någon anledning. Nja, jag "slutade" inte bära utan gjorde så gott jag kunde under graviditeten men mannen tog som sagt över den biten när lillasyster kom. När han började jobba hade hon växt ifrån det. Har för mig att vissa barn är extra närhetssökande just runt 1.5, har att göra med att talet snart släpper och de drar ifrån rent utvecklingsmässigt i ett stort språng. De liksom tankar närhet precis innan. Jag skulle tro att om du har möjlighet, gör så gott du kan med bärandet så kommer det säkert gå över ganska snart. Skall du ändå "sätta hårt mot hårt" är det nog bättre att göra det innan bebisen kommer så att han inte sätter det i samband med dennes ankomst...