Svagt plus eller spökstreck - Tråden för oss som behöver hjälp att analysera svaga graviditetstester

jag letar motivation.. vet ju att jag mår bättre när jag väger mindre, samtidigt är jag ju en "emotionell överätare" och tröstar mig med mat, godis och gud vet vad..... nu när jag bor på landet så ligger ju inte godisbutiken runt hörnet men förra vintern när vår relation var dålig så hände det att jag rörde i hop smör och socker och åt med sked...FATTA VAD ÄCKLIGT!!! men i ren desperation gjorde jag det.... uuuuuurk

nu ska jag ut på praktik och det kan vara fördelar med det..att man är upptagen 8-17 varje dag och inte går hemma o drar som jag gör några dagar i veckan nu, skolan är ju mycket hemstudier på universitetsnivå och då har man ju mer tid att äta....krasst sett.

Vill komma i gång med träning men förstår inte när jag ska kunna klämma in det... dygnet har ju bara 24 timmar och jag måste sova minst 7 timmar för att fungera, går redan upp 4.30 för att hinna ta mig till skola /jobb och jag har inget körkort så jag är beroende av att åka när mannen gör ... suck... vilken jävla gnällig mensfia jag är idag *SPYYYYR på mig själv*

vi använde långa metoden förra gången och allt blir likadant denna gången.....

japp bara 3 frysförsök oavsett mängden befruktade, sen kan man betala för att sätta in ev frysta som blivit över men ofta så tinar de ju upp flera varje gång för att säkerställa att några är dugliga, de blir ju ofta lite skadade vid upptining.

Jag tycker absolut det ska vara lika överallt, samma krav också. Det är olika BMI-krav också, i en del landsting får man inte ha mer än 30 i BMI, här är det 35 , åldern olika i en del landsting går gränsen vid 39 här vid 40...

vi får se.. jag har inte jättestort hopp att vi ska lyckas man måste vara realist också och inte gå upp med hela livet i detta. Jag blir faktiskt lite rädd när jag läser i ivf-trådarna om folk som gör sitt 10:e försök... någon gång måste man ju inse också att det inte kommer att gå...

ja visst.. men någon tid för 10 försök finns ju inte alltid.. och är man 44 och gör sitt 10:e så kanske det ändå är dags att låta kroppen vara... jag kommer varken hinna eller orka eller vilja göra några 10 försök.. jag kommer vara en bra bit över 40 innan vi kommer dit ens.

Det som skrämmer mig är att folk inte ser andra värden i livet än att skaffa barn...jag vet hur det känns att vara ofrivilligt barnlös..tog många år innan mitt förra barn kom men inte ens då hade jag nog kunnat tänka mig genomgå hur många ivf:er som helst.....

DU lyckades på 10:e... men det är långt i från alla som lyckas oavsett de gör 10 eller 20

Att leva så funkar inte för mig..eftersom jag är emotionell överätare och många gånger inte känner varken hunger eller mättnad. Vilket kan innebära att en dålig dag kan jag äta en hel pizza och ändå få plats med mer mat efteråt... och dåliga dagar kommer sällan ensamma......

Men jag har mina egna metoder och får försöka skärpa till dem helt enkelt...det finns ingen möjlighet för mig att tillåta mig själv ens en godisbit för det går alltid överstyr pga sockret. Kolhydrater i sig har jag inga problem med men raffinerat socker är jävulen själv *S*

Söte... det var värst vilken öm tå jag trampade på där och det ber jag om ursäkt för men jag ska vara ärlig.. jag är LIVRÄDD för att sitta här om 3-4 år och fortfarande genomgå ivf på ivf med en gnutta hopp om att "bara en gång till så lyckas vi" och jag hoppas verkligen att mina läkare och min man sätter stopp för det innan dess...

Du har säkert ett jättebra liv i övrigt, det vet jag inget om och det bryr jag mig inte om....men det är extrema monstruösa summor pengar och skada på sin kropp, stress....visst är det värt det i slutändan OM man får bebis... men statistiken talar ändå sitt tydliga språk att har man inte lyckats efter ett antal så är chansen liten...och det är upp till var och en.. men jag är realist i detta och vill absolut inte fastna i lånade pengar och 10 försök....då tycker jag att JAG har tappat greppet...

DET är jag rädd för... sen om du vill göra 180 försök...varsågod..

varför är mina känslor mindre värda än dina?? Varför har du rätt att säga att du minsann gjort detta och längtar efter barn men jag har inte rätt att uttrycka min rädsla.. DET är ganska lågt. Mina känslor är inte mindre än dina.. och jag har rätt att uttrycka både mina rädslor och mina åsikter lika mycket som du...

men herregud människa.. jag har väl rätt att vara rädd för er skull också....du bestämmer väl knappast över mina känslor?? Jag är livrädd för att bli en sån som inte fattar när loppet är kört, jag är rädd för att folk ska vilja ha barn till varje pris och inte märka när det är "kört" - rädd för att de ska missa andra underbara saker i världen pga de är så inne i en enda sak.. detta oavsett om det är barnskaffande eller ....låt säga..ett maniskt sportintresse...det är mina tankar och mina känslor och dem har jag rätt att ha och uttrycka..

Jag kan inte ta ansvar för att du - och eventuellt andra- känner sig träffade av det...jag har inte sagt att ni är dumma i huvudet som inte ger upp, jag har inte kränkt någon....jag har uttryckt en oro..för mig.. och för andra. Om du reagerar negativt på det har du helt klart något som du behöver arbeta med.

nä det måste ju vara svårare på nåt vis för man vill ju inte gå upp på ett ohälsosamt sätt.. jag menar visst kan man väl klämma i sig massa fett o socker men på nåt vis.... alltså är man underviktig är ju inte målet att bli FET utan normalviktig och det finns nog tyvärr bara ett sätt (precis som med viktnedgång) att äta mer...och att då satsa på bra mat att äta mer av.. bra proteiner med bra kolesterol (inte bacon o pizza utan nötfärs och fisk tex..) äta bra fetter, lägga till olivolja på salladen tex och leva sunt men MER på nåt vis.......

Skillnaderna är ju att det är ganska långt tills man blir sjukligt smal... där finns det större utrymme medan sjukligt fet blir man ganska snart och det är ofta självförvållat vilket smalhet oftast inte är utan det kan bero på ämnesomsättning osv (vilket övervikt faktiskt extremt sällan beror på)

nej..ingen donation. Det är vi båda överrens om. Vi har barn runt om oss sen tidigare, jag har ju en son sen förr och han har 4 barn som inte är hans via blodet men som han är som far till med sin exfru... nu vill vi ha VÅRAT barn och det känns absolut inte rätt att använda donerad sperma.

Sen förstår jag att andra gärna gör det men för oss är det inte ett alternativ lika lite som adoption- vilket vi iaf inte skulle bli godkända för pga hans skada.

Motgångar?? Tja... många som ser oss utifrån skulle nog uppfatta det så.. men vi har haft otroligt mycket tur och medgångar också

Helene.. usch vad jobbigt och man FÅR vara arg och man får tycka att folk är idioter faktiskt... man får det

Förstår att allt känns skit....och det finns ju inget jag säger som kan ändra det tyvärr.. men hoppas det vänder på nåt håll för dig snart. Om inte annat kan väl mannen se till att ni får lite kvalitetstid tycker jag.