Jag är kristen och hon är muslim

För att man "ärver" religionen av sin pappa enligt islam. En muslimsk kvinna får inte gifta sig med en ickemuslimsk man bla pga detta. Det är haram.

Jag levde i sex år tillsammans med en muslimsk tjej och träffade under den tiden rätt många andra blandade par. I vårt fall var skillnaden i tro ännu större, eftersom jag var och är ateist, medan hon var troende muslim.
Jag har sett en lång rad olika "lösningar" på hur denna samlevnad kan fungera.
Den typen av konvertering som du funderar på, som egentligen bara är en läpparnas bekännelse, har jag själv lite svårt för. Det blir ju bara en religionens teater och maskspel. Du leker muslim och i alla fall du och din tjej kommer ju vara medvetna om att det är så. Men din övertygelse är kanske inte större än att du kan leva med ett falskspel resten av livet?
Angående förbudet för muslimska kvinnor att gifta sig med ickemuslimer och förbudet för muslimer att lämna sin religion, så är detta religiösa regler och i både Storbritannien och Sverige så råder religionsfrihet, vilket innebär att var och en får följa vilka religiösa påbud de själva önskar så länge det inte strider med landets lagar. Att kristendomen inte har något förbud mot giftemål med muslimer kan bero på att islam inte var uppfunnet då kristendomen föddes.

Du kanske kan leka muslim när det gäller dig själv, men hur kommer det att fungera med era barn? Ska du uppfostra dem enligt islam? När de frågar dig varför du konverterade ska du då svara ärligt att det var för att du älskade deras mamma, men att du egentligen är kristen? När de frågar om varför du övergav kristendomen fast du trodde på den, vad ska du svara då? Ska dina barn få lära sig att när det gäller religion så är det viktiga inte vad man tror, utan att man säger att man tror det som ger än bäst fördelar?

Vad hände? Är ni inte tillsammans längre.?

Svar på dina andra frågor har jag inte men den väcker en del tankar. Men om jag ser på mig själv har jag inte blivit speciellt fostrad i tro och har inte fostrat min dotter heller om kommer knappast göra det sedan heller. Även om jag är muslim men naturligtvis kommer det att bli en skillnad eller inte. Ok jag blir en smyg-muslim och ärligt talat har jag inga större problem med det och med handen på hjärtat folk, hur religösa är ni själva i grunden och lever efter alla dess regler? 

Droppa hela er diskussion runt vad som är vad rätt eller fel i biblen eller koranen. Helt fel forums-tråd för detta 

Skulle inte kunna säga det bättre själv.

Lite nyfiken på om du har konverterat eller om du lever med en muslimsk kvinna? Du får gärna svara på frågan direkt till mig om du vill. Du verkar att ha lite "koll på läget".  

Skillnaden mellan protestantisk kristendom och Islam är i största allmänhet egentligen inte större än mellan protestantisk kristendom och katolsk kristendom eller judendom. Det hade nog blivit ungefär samma problemställning.

Protestantismen är speciell eftersom det viktiga, vilket du antyder i ditt första inlägg, är att man "tror i hjärtat" dvs att man tror på riktigt, är övertygad om att det religiösa budskapet är sant.

I katolsk kristendom, Islam och judendom är det hela inte lika personligt. Det är viktigt att *säga* att man tror, men det är ännu viktigare att *visa* att man tror, genom olika sakrament, nattvard, gå i kyrka/moske/synagoga etc, genom böneceremoni, genom olika sådana saker i vardagen. Protestantiska kristna kan möjligen hålla fast vid dop, konfirmation och begravning, kanske inte ens det.

Vad du ska vara medveten om är att i dessa andra religioner förväntas du bara *göra saker*, så det syns att du tillhör religionen, det förväntas inte att du ska "tro i hjärtat" eller känna dig dålig över "tvivel" eller något sådant. Det är bara protestanter som sysslar med sånt.

Vi är inte ihop längre. Vi var ganska unga och vi upptäckte väl att vi inte längre trivdes så bra ihop längre. Skillnaden i livsåskådning spelade också in. Men det var nog det minst dramatisk uppbrottet av alla mina kraschade förhållande. Sexuellt fortsatte vi nästan ett år efter att vi hade gjort slut. Men på det stora hela var det inte märkvärdigare än att nästan inga av mina vänner idag är kvar i de relationer de hade i tjugoårsåldern.

När det gällde de religiösa skillnaderna så försökte hon de första åren att frälsa mig. Hon var uppriktigt oroad över att jag skulle hamna i helvetet för min ateism och bad till gud för min skull. På hennes vädjan läste jag Koranen. Sedan satt jag och frågade henne om alla orimligheter, ologiskheter och vidrigheter som stod där. Kunde hon verkligen gilla gud om han var på det sätt som Koranen beskrev? Det visade sig att hon aldrig läst hela Koranen själv, utan precis som de flesta kristna hade hon fått höra vissa valda delar.

Detta hände för mycket länge sedan och islam var inte alls en så spridd religion i Sverige som idag. Jag hade mycket lite uppfattning om islam över huvud taget, men ju mer jag lärde känna religionen desto mer förskräckt blev jag.
Detta var långt före 11 september, men Salman Rushdie-affären inträffade medan vi var tillsammans. Det var otroligt skrämmande att se hur många av min tjejs, som jag trodde vettiga, muslimska vänner, det var som tyckte att det var helt rimligt att slå ihjäl en person som kränkte deras religion. Detta var alltså människor som själva flytt från förtryck!

Det kom också till en punkt där vi varit tillsammans så länge att barn började bli en realistisk idé och då blev det där med olika livsåskådning ett mer påtagligt problem. Jag rådde inte på hennes tro och hon inte på min ateism och den skillnaden hade vi nog kunnat leva med om det inte hade kommit till frågan om hur vi skulle förklara världen för våra barn. För mig var det helt otänktbart att jag skulle låta henne hota mina barn med helvete och gudomliga straff om de inte följde hennes tro. Jag hade sett den ångest det skapat hos dem som faktiskt tror att detta är sant. Dessutom anser jag att islam, liksom andra religioner, är rena sagorna och därför inte ska läras ut som något annat än sagor. Hon, å sin sida, kunde inte tänka sig att inte berätta om gud och hans regler för barnen, eftersom hon på fullt allvar trodde att de då kunde råka illa ut annars. Det var tanken på hur vi skulle berätta om våra livsåskådningar för våra barn, som gjorde att avgrunden i våra livsåskådningar blev uppenbar.

För att uttrycka sig kortfattat: För mig är religion så fruktansvärt hemskt att jag vill skydda mina barn från det. För henne var det tvärt om. Detta kunde vi inte komprommisa ihop.

Nej jag är fortfarande kristen och min fru är fortfarande muslim. Hennes föräldrar var väl inte överdrivet entusiastiska till en början, trots att det var de som tjatade på oss i flera år att vi skulle gifta oss. (De första åren var vi bara förlovade, men har bott ihop hela tiden.) Kanske närde de en stilla förhoppning kring att jag skulle konvertera. Jag gjorde dock klart redan från dag ett att jag har min övertygelse och att jag är nöjd med den. 

För oss var det emellertid så, att vi också hade svärisarna på betryggande avstånd, samt att de inte är hedersmördartyperna heller. Vi har med andra ord helt struntat i islams påbud ang. haram. Skulle mycket väl kunna tänka mig att hennes släktingar antingen redan ser min fru som "kristen", eller när någon förhoppning om att i framtiden kunna övertyga mig att konvertera. Dock är det bara hennes föräldrar som pratat om att jag skulle konvertera dock.

Trots olikheter i religiös övertygelse, har alla hennes släktingar tagit emot mig väl, och visat stor respekt. De jag har haft intressantast dialoger med, är de som varit mest rättrogna. De var helt överens med mig kring att man skall respektera de tre Abrahamitiska religionerna och att sann övertygelse handlar om den enskildes relation till gud. 

Det där håller jag inte alls med om. Jag antar att du är medveten om hur lagbunden islam och i synnerhet judendomen är, till skillnad från luthersk-evangelisk kristendom?! Det är där den stora skillnaden ligger. Lagbundna religoner blir helintegrerade med den troendes liv och livsstil, emedan kristendomen agerar komplement till det vardagliga livet.

Att inte få medhåll av ett driftkucku är ju en klar merit i sammanhanget.