Vad gör man när allt blir så fel!?

Jag var i samma sits som du när jag träffade min man.

Det vi gjorde var att prata en massa... och att det var ok för mig att vara ärlig. Dvs, han förstod att jag inte tycker att hans barn är fantastisk i vått och torrt och han måste tillåta mig att tycka det är skitjobbigt... För det ÄR det. Det handlar inte om att barnen är värre än andra barn, eller att jag tycker illa om dom, men det är jättestor skillnad att komma från singel-utan-barn till sambo-med-två-barn. Barn som sitter och skriker och gapar vid matbordet är otrevligt vare sig det är ens egna eller inte, det har jag insett nu när jag har en egen 4-åring på halsen När man då inte heller har "makten" att förändra det, så känns det rätt hopplöst.

Jag känner också igen "men barnen ska ju vara glada när de är här"... det är ett ganska klassiskt beteende som jag känner igen på flera frånskilda män med barn i min närhet.

Ni måste hitta era regler för vad som ska gälla i ert hem. Vare sig det är regler som bara gäller vuxa eller barn eller alla. Du är lika stor del av hemmet som han, och det är lika viktigt att DU som trivs som resten av gänget.
Är det ok att du sitter och och vrålar vid matbordet? Om inte, varför är det ok att barnen gör det?
Är det ok att du sätter dig vid bordet i underkläder? Om inte, varför är det ok att barnen gör det?
Osv... Ta upp de grejer som du tycker är jobbigt. En del får ni kompromissa om, en del saker blir självklara, annat behöver ältas några varv först...
Men prata om det måste man göra, för det blir inte bättre om du går och trycker för dig själv och mår dåligt och blir sur.
Lycka till!

Hei! 

Jeg har vel inte precis varit i din sits, då både jeg og samboeren min har ett barn hver från innan.
Så det er jo en stor skillnad da jeg faktisk redan var mamma da vi flyttade ihop.
Men jeg vat ju endå hur det käns att vara "bonusmamma" (något jeg verkligen inte känner meg som... ingen ekstra mamma!). Min samboers datter var 6 år da jeg flyttade inn, min var 2,5. Så det var/er ju rätt stor skillnad på dem. Jeg har ingen erfaring med större barn. 
Heldigvis er min samboer også rätt sträng, eller iallefall har klare regler ang hur barnen beter seg. Och inte lider han av dårligt samvete. Vi har hans vv, så hon är ju her mycket, så vi har også mycket större möjlighet att påvärka. 
Men det är skitjobbigt att säga till hans barn. Even efter snart ett år.
Särlig iforhold till matvanar och sånt, då våre barn är olika på det sättet.
Men det är nå såhär, precis som du säger jag tycker om henne og hun er jättesöt og härlig när hun är på godt humör og beter seg ordentlig mot oss. Men det är inte like roligt när hun bråkar om allt från kläder, till mat till att min dotter bare är i vägen...

Man måste väl bare forsöka prata sammen. Väre ärlig.
Men jeg vet, det är utrolig svårt. Jeg är også så rädd för att såra min samboer.
Att de saker jeg säger skall bli tatt på fel sätt och i värste mening.
Även om jeg känner min samboer och vet att han inte är hårsår og forstår hur jeg känner.
Det jeg tycker är svårt och som får meg att må lite dårligt, är att det värkar som att han har mycket enklare för att handtera rollen som "bonuspappa" än jeg. Han kommer så godt överens med min dotter og säger klart från till henne. Och det käns ju bra.

Nej det är inte enkelt dette.
Tror nok det är jättesvårt att gå fra att vara barnlös till plutselig å ha 2 barn i ens hem som inte är ens egna. Men bare kom i håg att det är erat hem, altså ditt også. Så även om det inte är dina barn, har du rätt att vara med på å sätte upp regler og att säga till barnen. Du har faktisk lov att bryta in när din samboer gör nåt ni har pratat om att ni inte skal göra, och fråga honom om det är det rätta. Typ när han hämtar in igen barnet till bordet efter att han har skickat bort det.

Men det du bör prata med din samboer om är dette med att man bare skall ha det trevligt och roligt när barnen är hos er. Även om dom bare är hos er vh, så funkar inte det där. Det måste finnes regler hos er også. Han/ni måste forsöka vare konsekventa. Inte ge efter bare för att det blir bråk. Men kom også i håg att dette är ganske vanligt med minde barn. Det blir ofte endel bråk om alla möjliga småsaker. Min egen dotter på 3,5 år är helt vill om dagen, og holder på å göra meg galen flera gånger pr dag... Det är inte bare trevligt med barn!
Men du är iallefall inte ensam om att känna på saker du inte vill. Svårare att vara överbärande och ha tålmod med andras barn tyvärr.

Lycka till!  

Känner också igen mig jättemycket och var i exakt samma sits för en 6-7 år sen. Precis som du så hittade jag hit till Familjeliv och började ventilera med andra bonusföräldrar, något jag fortsatt med sen dess. Problemen numer är inte samma som då, samma du har nu med känslor man inte vet vad man ska göra med, dåligt samvete för att man känner att det är jobbigt etc, men forumet  är fantastiskt för att kunna prata av sig fortfarande.

Jag tycker både TessaS och McQueen of Norway hade jättemycket bra synpunkter och håller med dem i det de skriver. Jag hoppas att din sambo kan köpa att du behöver prata, att han inte bara tycker det är jobbigt och tror att du inte tycker om hans barn om du vill ventilera någon situation o.s.v. F
För min (numera) man så var det extremt känsligt att diskutera något som hade med hans barn att göra i början, han blev väldigt stött och tyckte att jag klagade på honom. Jag tyckte också det var jättejobbigt att ta upp något eftersom jag visste hur han skulle reagera och därför blev det att jag gick och irriterade mig istället vilket såklart är sämre. Vi har fortfarande de här problemen även om det blivit otroligt stor skillnad genom att vi har kunnat prata om saker och ting.
Jag tror min man var rätt naiv när vi träffades, han trodde att jag skulle börja älska hans lilla prinsessa precis som han gjorde bara jag lärde känna henne, hur skulle någon kunna göra något annat liksom. Att det är skillnad på att vara förälder och partner till en person med barn hade han nog inte ens reflekterat över utan jag tror att han såg det som att vi skulle bli en slags kärnfamilj.

Så blev det ju inte, det passade inte varken mig eller barnet eller hennes mamma och för min man tog det ett tag innan poletten föll ned, innan han förstod att bara för att jag inte känner som han för hans barn så betyder det inte att jag inte bryr mig.
Men det var klart lättare för mig att se bristen på rutiner och uppfostran än för honom som bara ville att hans vecka skulle var toppen och mysig och utan bråk och tillsägelser. Jag kunde på ett annat sätt se att det inte blev så bra resultat av att ha en 9-åring som bestämde sina läggtider själv, som fick gå upp när hon ville på morgonen, som inte "klarade" någonting själv och var som en hjälplös 2-åring ungefär när det gällde självständighet. Han tyckte det var gulligt och mysigt att han var  behövd på något sätt och såg inte att det kan vara bra för en så stor tjej att kunna duscha själv, dela maten själv, klä på sig själv, somna själv och få lite klara rutiner och vanor. Att det inte gjorde henne en tjänst att hon var helt dödstrött varje morgon och fick äta frukost på väg till skolan (en macka i handen och självklart då ingen tandborstning) bara för att han inte ville att hon skulle  bli sur eller ledsen om han införde läggtider.

Men ärligt talat så tror jag faktiskt att även min man numer ser att hans 15-åring antagligen hade mått bra av lite rutiner med tanke på hur totalt osjälvständig och nervös och ängslig hon är. Vår 5-åring är mycket tuffare och har ett helt annat driv och en annan självständighet och då skiljer det ändå 10 år mellan dem. Vår 3-åring gör mer själv nu än vad hans dotter gjorde när hon var runt 10 så du kan ju tänka dig.
Det är också svårt för min man att ändra sig, även om han nu ser att barnen blir väldigt olika genom att de uppfostras olika. Han har fortfarande svårt att säga till sin tonåring, sätta gränser när det behövs och vara tuff. Nu när hon är tonåring märker han också att genom att bara vara "snäll" så har han inte fått någon nära relation till henne, han har ju aldrig tagit en fajt, bråkat eller försonats, pratat ut eller diskuterat situationer som behövt pratas igenom. Man märker att han tycker det är jobbigt och jag tror att han ångrar sig jättemycket men det är lite som att han har köpt att det blev som det blev och har dåligt samvete över det, vilket gör att han blir ännu ängsligare i sin roll... Neverending story typ.

Men i alla fall, var inte rädd att prata igenom ert gemensamma liv. Nu är du ju en del av familjen och du måste också kunna trivas med er vardag. Låt honom sköta uppfostran för annars tror jag du bränner ut dig känslomässigt, men kräv av sambon att han ska ta hänsyn till dig så som du får ta hänsyn till honom och hans barn!

Tack för svaren! Det hjälper att se att jag inte är ensam om att känna såhär och tack vare er så inser jag ju att jag måste prata med honom. Något som jag egentligen inte vill ta till mig eftersom jag vet att det kommer att bli jobbigt. Men det är ett nödvändigt ont. Egentligen kan det ju bara bli bättre men jag är ändå lite rädd för att såra honom,  han tar ju allt så personligt, tyvärr!

Det som känns lite knasigt är att jag inte har någon aning om hur man börjar en sånhär diskussion, man kan ju inte bara göra ett påhopp. När är ett bra läge, aldrig!? Usch, vad jag tycker att det här är jobbigt. Jag vill ju inte att någon ska hamna i kläm men om jag inte säger något så är det ju jag som frivilligt sätter mig själv i kläm och det känns ju rent ut sagt korkat! Och i vilken ände börjar man?

Jag kanske ska börja med en sak i taget och sen får allt komma som det kommer. Kanske börja med att säga att om jag säger ifrån till barnen så får inte du säga emot mig för du lär dem att inte lyssna på mig..!? Det känns ju som om att om jag tar allt på en gång så blir det kankse för mycket att ta in och då kanske han känner att jag inte tycker att något alls är bra egentligen. Den optimala reaktionen skulle ju vara att han på något sätt blir glad för att jag bryr mig och för att jag lägger ner energi på att få det att fungera, men jag skulle inte ta det så om det var mina barn och jag var helt inkörd på att göra på ett visst sätt, så jag förväntar mig inte heller en reaktion av det slaget av honom. Men man kan ju alltid drömma sig bort ett slag.

Hur hade/gjorde ni när det fanns något att prata om på det sättet, tog ni er ett tillfälle eller hoppades ni bara att ett skulle dyka upp!?

Hmmm... ja du. 
Sånt här är jobbigt! Forstår så godt att du är rädd för att såra honom.
Men bra att du innser att det nog är nödvendigt.
Som du själv säger; det kan vel bara bli bättre eller?  

Jeg tycker det höres ut som en bra ting att ta en eller två ting i taget ja.
Han kan nok känna seg påhoppad och ta det som et angrep om du liksom pöser på med allt på en gång.
Da får du kanskje bare motsatt effekt av hva du önsker.

Med min samboer har jeg vel tatt saker etterhvert som de dyker upp. Har ju inte varit sådär mycket heller.
Men ta eksemplet ditt ved matbordet och han hämtar in igen ett av barnen, så kan du kanskje ta det upp efter maten när ni står och diskar eller så? Ta det lite forsiktigt och lungt.
Får håpe att det löser seg för er!  

Det verkar som att det är otroligt vanligt hos pappor som inte bor med sina barn på heltid att inte våga vara förälder, utan gärna har ett slags kompisrelation med sina barn. Det skall aldrig behöva vara tråkigt, jobbigt eller ledsamt på något sätt den tid man umgås. Vilket blir helt knasigt. Det bästa man kan göra för sina barn är väl att försöka skapa ett så "normalt" familjeliv som möjligt, där man både har mysigt och trevligt men ändå ställer helt rimliga krav på barnen vad gäller allt möjligt. Tror detta är vanligast hos män som jämfört med barnens mamma haft en mycket mindre del i barnens uppfostran och utveckling. De har på så sätt inte kommit barnen lika nära som deras mamma, och känner inte trygghet att sätta gränser, ha regler och krav etc.

Min sambo är likadan. Jag blev helt förundrard över hur tafatt han var i olika situationer, och att han bahendlade barnen som mycket yngre än de var. Allt skulle vara så roligt och mysigt hela tiden, helt onormalt i mina ögon. Inte för att man skall utgå ifrån att man inte ska ha det, men man behöver inte överdriva. Livet är inte bara fest hela tiden, inte ens på helgenra. Han (numera vi) har dem vh. Vi pratade tidigt om min roll och vilken plats jag skulle ta i uppfostran och dylikt. Han tyckte att jag hade bra koll så han gav mig grönt ljus att göra vad jag ville, såsom att säga till, be dem hjälpa till med saker i hemmet då och då etc. Helt normala grejer. Men vi har alltid pratat om saker och håller gemensam linje, även om det kanske är jag som är tydligast med att visa vad jag har för förväntningar på barnen. Jag ger också mycket av min tid till dem, ffa med att prata och ge råd etc om de har funderingar. Det visar sig att de båda uppskattar mig enormt mycket, trots att jag ställer krav på dem. De vet vad som gäller, och köper det utan problem. De pratar nästan hellre med mig än deras pappa numera. För att jag är tydlig.

Prata med din sambo. Säg bara helt enkelt att du känner att ni behöver prata igenom ert familjeliv, utan att för den sakens skull klanka ner på honom. Har du bara allas bästa i åtanke, så kommer han märka det och se de eventuella problem som råder. Du kan absolut ta del i uppfostran, om du känner att du vill. Ni skall tillsammans bestämma vad som ska gälla i ert hem. Är ni bara tydliga med det och inför de ev förändringar som råder (utan att köra över någon) så kommer det att gå jättebra.

Lycka till!

Ja, nu har har sagt att jag får sätta gränser. Och eftersom barnen kommer i morgon så känner jag någon slags panik över hur det kommer att bli. Det är nästan lite ångest faktiskt. Och det gör mig jätte ledsen!

Jag vet inte vart jag ska börja någonstans. Vad är prioriterat, vad är överkurs? Jag måste ju ta hänsyn till att de är barn och att de faktiskt ska behandlas därefter. Barn kladdar och leker och det rör mig inte i ryggen. Men frågan är hur mycket man ska tillåta. Om man frågar deras pappa så tillåter man allt. Frågar man mig så är det bara till viss del.

Jag känner ändå att det är matsituationen som är mest akut, jag måste komma på hur jag ska nå fram till barnen på deras nivå. Jag är ändå rädd att bli kallad "dumma" och att det ska bli bråk på grund av att jag lägger mig i. Inte för att jag är rädd för att sätta gränser utan jag är rädd för att de ska tycka att jag är för hård mot dem och så kanske de inte tycker att det är lika roligt att träffa pappa bara för att jag är här. Det skulle kännas jätte dumt!

Det känns som om att jag är världens falskaste person. Egentligen bryr jag mig inte om vad barnen tycker om mig eller hur de ska reagera för jag har inte såna känslor för dem, men jag vill så gärna att det ska fungera och att vi ska ha en bra relation så att de får en bra helg med sin pappa. Jag vill kunna vara den vuxna personen som de kan prata med när mamma eller pappa inte finns i närheten för stunden. Jag vill att de ska kunna lita på mig. Men det är såå låg borta och just nu vill jag bara att det ska fungera över huvud taget utan bråk och skrik.

Usch vilken balansgång det kommer att bli.

Jag förstår dig precis!! EXAKT så kände jag också.
Men... vet du... så länge man är en vettig person med vettiga värderingar så funkar det ändå även om man inte är barnuppfostrarproffs. Hur tror du att jag klarat av att uppfostra världens mest fantastiska 4-åring? Det går på känn. Ibland blir det rätt och ibland inte riktigt lika rätt, men det finns utrymma för att göra fel också.

Jag har gjort mina misstag. En gång när ungarna grälade när de skulle duka av bordet, så sa jag nåt, kommer inte exakt ihåg vad det var, som gjorde att de blev ÄN MER osams... Vilt slagsmål... Min man backade upp mig, men var tvungen att gå undan och skratta. När han kom tillbaka så fick jag en stor puss och kram och "Älskling, man kan inte säga så till två ungar som inte vill annat än slå ihjäl varandra... jag har gjort de missarna själv några gånger så jag vet"
Mamman sa ungefär samma sak... skrattade gott och tyckte det var skönt att även andra än hon och pappan klantade sig med deras barn...

Att lära barn att äta ordentligt vid bordet är inte att kräva för mycket. Det är annat än det de är varan vid, men det är inte porslinsdockor som går sönder av lite uppfostran...
Du verkar vara en normalt funtad person med ganska normala krav på hur man äter vid ett bord och uppför sig i största allmänhet.
Se bara till att din man backar dig, helst att han själv också tar tag i när det blir för jäkla stökigt ex vid matbordet. Så länge ni vuxna är överrens så löser det sig!

Vad skönt att jag inte behöver känna mig som värsta elaka kärringen! =)

Jag blir ju lite orolig över att det är mig det är fel på. Och när det kommer till barn så har jag aldrig tvivlat förut, men nu när jag faktiskt måste ta ansvar för det jag säger till barnen i form av nästa helg så känns det mycket mer skrämmande!

Som tur var så flöt den här helgen på ganska smärtfritt, det vill säga inte fullt lika bråkigt som det kan vara. Det kanske beror på att pappan i fråga var tvungen att försöka laga våran bil som passligt nog gick sönder när det blev barnhelg. Så vi var ute mestadels av tiden och lekte. Villket gjorde att barnen fick lite extra tid att lära känna mig och mina gränser. Och jag fick även en chans att försöka förstå dem.. Det visade sig att de faktiskt inte tycker att jag är så hemsk som det känns som om att jag är mot dem. Och tack vare att vi var ute och jag nästintill lekte slut på dem så orkade de inte bråka med mig sen när jag faktiskt satte gränser vid matbordet. Så det är ett litet steg på vägen och jag hoppas att de inte glömt allt till nästa gång vi har dem!

Jättebra!  
Godt att höra! Ett steg i riktig retning!  

Jag tror att visa honom det du anna20 och ni andra har skrivit här är en bra start på en pratstund. Att visa på texten och traggla sig igenom bit för bit. Det blir mer avgränsat, en start och ett mål. Killar är oftast mycket sämre på att prata om jobbiga saker. Saker som kanske inte kan lösas är nog det värsta, dvs sånt som bara behöver ventileras. (Vi blir bättre på det generation för generation  ).
Nå, jag blev plastpappa vid 40 och grabben var 12. Kort därefter fick han en halvbror via mig. Både moder och grabb ansåg att jag hade inget med hans fostran att göra, och det köpte jag. Så istället för att han fick en extra vuxen som kanske kunde lära honom något eller ta med honom på "grabbiga" saker, blev jag en skugga. Skugga kanske är fel ord, men en som faller under beskrvningen som nästan ignorerar, förbiser ..... en som suckar över när person nr 4 ska med. En skithög alltså.
Nja, det var väl inte så illa. Men om man jämför med vad det skulle kunna ha varit så känns det illa. Och ja, jag försökte prata med modern (min fru) med argument som; Det är ju synd om killen, Jag skulle ju kunna lära honom att snickra, Att få lite insikt om datorer kanske. Man kan fråga sig varför jag inte gjorde dessa saker i alla fall men kruxet ligger i viljan. Om han inte vill så blir det inte bra. Och sen kom tonårs-syndromet, tiden då de inget vill utom roliga saker med kompisar, vilket inte förbättrade situationen.
Jag föreslog att han bara skulle bo hos sin pappa eller bara hos oss så att han fick ett hem. Ett regelverk, en uppsättning kläder etc. Men modern vågade inte riskera att bli ratad, eller få honom att känna sig ratad. Nu är han 19, gymnasiet är avklarat. Och jag vill att han flyttar.

Så vad säger min historia? Gör inte som jag, ge aldrig upp inflytandet av de barn som bor under ditt tak. Den vuxne ska vara med. Säg det från början, och släpp inte en millimeter.

Vad du var bra på att kort och koncist beskriva en svår situation! Kanske något jag skulle ta lärdom av som alltid svävar iväg när jag ska skriva om något .

Men jag känner igen jättemycket i det du beskriver även om det inte blivit exakt så här hos oss. Det skulle jättelätt kunnat bli så för man orkar liksom inte försöka ta sin plats hur mycket som helst och det kanske inte fungerar att man har en extravuxenroll i familjen trots att man egentligen är en extravuxen. Det måste ju ändå passa alla inblandade. Att vara en skuggfigur så som du beskriver förstår jag tär på dig på ett sätt, men alternativet är ju att det blir tjafs och bråk antagligen.

Det jag tycker är svårast med att vara lite mer tillbakadragen är att man trots allt är en vuxen person i en familj, i ett hem men som är borttagen från vissa moment trots att man har ansvar i det stora hela.
Nu växlar min roll lite beroende på hur relationen med min mans ex är för tillfället och hur mycket plats jag orkar ta (kräva ibland) men jag är ju alltid ekonomiskt ansvarig t.ex. för min familj och i min familj ingår min mans barn.
Jag är med och bidrar till henne och ser till att vardagen flyter men jag är inte med och uppfostrar eller sådär direkt. Jag har försökt men det blir mer att jag försöker influera min man som sen kanske tar med sig lite i sitt sätt att uppfostra.
Ok, vissa saker har jag infört med tvång därför att vi som familj inte hade överlevt annars. Barnet var t.ex. "tvungen" av mig att lära sig sova själv i sin säng när hon var 11 annars hade vi faktiskt fått separera då jag höll på att bli sinnessjuk av att aldrig få sova en hel natt. Såna saker.
Men det är otroligt mycket som jag backar undan ifrån trots att jag vet att det skulle kunna bli jättebra om jag hade lite mer inflytande och jag gör det för att jag dels inte orkar kämpa mig in och dels för att det av olika anledningar inte fungerar att jag tar den rollen jag skulle kunna ha. Precis som du.

Jag känner också igen det där med att vilja prata igenom boendet, men det är så himla känsligt här. Min mans dotter har under de senaste åren mer och mer indikerat på olika sätt att hon skulle vilja bo mer hos mamman och vara mer sporadiskt hos oss. Hon vill ha ett huvudsakligt boende och hon är också tonåring och har andra behov nu. Vi är fortfarande en småbarnsfamilj vilket innebär att hon inte kan sova ut här på samma sätt som hos sin mamma då det är liv och stoj här tidigt på mornarna etc. Vi bor mycket trängre och kan inte anpassa allt efter tonåringen som hennes mamma kan och det är alltid någon hemma här så hon är i princip aldrig själv hemma. Massa sånt... 
Jag förstår att det skulle vara skönare att bo mer hos mamma då och jag har hört att hon pratat om det med sin mamma i telefon vid några tillfällen.
Jag har försökt nämna det för min man, försökt måla upp det som att det skulle ju kunnat vara tvärtom också och skulle han inte vilja att hon vågade säga till sin mamma om hon ville bo mer hos oss eller om det blir så i framtiden. Att det är faser och perioder och att det inte är för evigt etc. Men han är livrädd att bli ratat han också så han går hellre och försöker och anstränger sig än att verkligen prata igen boendesituationen med sin dotter.

Men alltså, jag förstår honom, verkligen. Det är klart det skulle vara apjobbigt att träffa sitt barn ännu mindre! Men att barnet mår bra måste väl ändå komma först? Och vi andra påverkas ju också av att hon egentligen spenderar en massa tid här då hon egentligen vill vara hos mamman. Det känns som att hon sitter av tiden och hon blir sur och sådär.
Han skulle kunna göra det så schysst och bra genom att bara säga att det är ok om hon vill bo där mer nu, att hon får ändra sig igen när hon vill och att vi kan prova och se hur det känns. Att han älskar henne oavsett och vill att hon ska ha det bra. Men då är det som att han hellre vill att hon går och är missnöjd, sur, ledsen och så än att ta upp det här för att han är rädd för att hon faktiskt skulle vilja vara här mindre... Suck.

När jag läser de två senaste inläggen så blir jag ju lite fundersam över det här med att de ska bli tonåringar. Jag har hela tiden sagt till mig själv att det är ok att de är jobbiga nu för de blir äldre och de kommer förstå mer och mer... Men herregud, den värsta tiden väntar man ju bara in nu!

I och för sig är det ett senare problem och jag behöver ju inte bry mig om det nu, för det är ett par år kvar. Vilket känns ganska skönt. Men någonstans ser jag fram emot att man kan tala om för dem att nej, du kan inte göra såhär för då blir det sådär och det blir ju fel. Eller att man kan förklara för dem att man faktiskt kan hjälpa dem i stället för att en än gång ska stå och se på "jag kan själv-barnet" som inte kan själv och som blir sur och grinig innan man får hjälpa till. Jag längtar verkligen!

Men jag uppskattar ändå att de är så pass små för det betyder att man kommer in lite snabbare. Ett litet barn förstår inte det här med avundsjuka och att man inte får ha pappa för sig själv och att man ska tycka illa om någon bara för att. De gillar en så länge man bara finns och ser glad ut och gör som de vill.. Men om man sätter sig emot deras vilja och faktiskt sätter gränser hamnar man ju i mellanstadiet som  jag är i nu. Vissa dagar är jag favoriten och andra dagar är jag "dumma Anna" och där vill jag inget hellre än att hitta en balans. Jag gillar inte alls att kallas för dumma Anna, det gör så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och ibland har det gått så långt att jag allvarligt börjat fundera på om jag är elak mot barnen eftersom jag ständigt kan bli kallad dum. Det gör mig inte så mycket att de är arga på mig, jag brukar uppmuntra det lite, säga att man få vara arg och ledsen men att man kan få gå undan och vara det i stället för att det ska gå ut över andra. Och det rör mig inte i ryggen att det kan bli arga på mig ibland, bara jag vet att det beror på något som jag faktiskt tror på. Att det inte är en massa fjanterier bara för att det är kul att säga att jag är dum.

"Han skulle kunna göra det så schysst och bra genom att bara säga att det är ok om hon vill bo där mer nu, att hon får ändra sig igen när hon vill och att vi kan prova och se hur det känns. Att han älskar henne oavsett och vill att hon ska ha det bra. Men då är det som att han hellre vill att hon går och är missnöjd, sur, ledsen och så än att ta upp det här för att han är rädd för att hon faktiskt skulle vilja vara här mindre... Suck"

Också min hjärna stormar ut och tycker/känner likadant. Att vi är till för barnets bästa, och inte tvärtom. Och varför inte göra det enkelt - Fråga! Vad vill du, var vill du bo? Och tillägga att 'jag älskar dig oberoende om du flyttar till din mamma/pappa eller till en piratstad i söderhavsöarna'. Detta är inte att ge upp sitt barn, förlora eller ge bort. Det är ge barnet en vuxen värld. En värld där vi möts utifrån intresse och känsla av frihet.
"Ja, ja. vänta du till din egen son ska ..." Fick jag nedtryckt i halsen. Och det är väl sant; det är inte riktigt samma med egna och andras barn. Kanske man kan fråga sig följande: Om det var dig det gällde hur skulle du då vilja ha det? Om du var 17-18 år igen och hade två hem, där den ena drällde av småbarn och den andra inte. 

Dumma Anna? Tja du, det är samma som dumma-mamma och dumma-pappa. Lev med det eller skapa ett åskmoln där ett sånt tilltal inte tolereras. Jag valde det senare . Barn är ju väldigt självcentrerade, har minne som guldfiskar och tycks leva efter devisen "glassen jag fick för 10 minuter sedan påverkar inte vad jag vill ha nu". Så naturligtvis är du "dum" när du hindrar dem att få det de vill ha.