Vad gör man när allt blir så fel!?

Jag var i samma sits som du när jag träffade min man.

Det vi gjorde var att prata en massa... och att det var ok för mig att vara ärlig. Dvs, han förstod att jag inte tycker att hans barn är fantastisk i vått och torrt och han måste tillåta mig att tycka det är skitjobbigt... För det ÄR det. Det handlar inte om att barnen är värre än andra barn, eller att jag tycker illa om dom, men det är jättestor skillnad att komma från singel-utan-barn till sambo-med-två-barn. Barn som sitter och skriker och gapar vid matbordet är otrevligt vare sig det är ens egna eller inte, det har jag insett nu när jag har en egen 4-åring på halsen När man då inte heller har "makten" att förändra det, så känns det rätt hopplöst.

Jag känner också igen "men barnen ska ju vara glada när de är här"... det är ett ganska klassiskt beteende som jag känner igen på flera frånskilda män med barn i min närhet.

Ni måste hitta era regler för vad som ska gälla i ert hem. Vare sig det är regler som bara gäller vuxa eller barn eller alla. Du är lika stor del av hemmet som han, och det är lika viktigt att DU som trivs som resten av gänget.
Är det ok att du sitter och och vrålar vid matbordet? Om inte, varför är det ok att barnen gör det?
Är det ok att du sätter dig vid bordet i underkläder? Om inte, varför är det ok att barnen gör det?
Osv... Ta upp de grejer som du tycker är jobbigt. En del får ni kompromissa om, en del saker blir självklara, annat behöver ältas några varv först...
Men prata om det måste man göra, för det blir inte bättre om du går och trycker för dig själv och mår dåligt och blir sur.
Lycka till!