Vad gör man när allt blir så fel!?

Känner också igen mig jättemycket och var i exakt samma sits för en 6-7 år sen. Precis som du så hittade jag hit till Familjeliv och började ventilera med andra bonusföräldrar, något jag fortsatt med sen dess. Problemen numer är inte samma som då, samma du har nu med känslor man inte vet vad man ska göra med, dåligt samvete för att man känner att det är jobbigt etc, men forumet  är fantastiskt för att kunna prata av sig fortfarande.

Jag tycker både TessaS och McQueen of Norway hade jättemycket bra synpunkter och håller med dem i det de skriver. Jag hoppas att din sambo kan köpa att du behöver prata, att han inte bara tycker det är jobbigt och tror att du inte tycker om hans barn om du vill ventilera någon situation o.s.v. F
För min (numera) man så var det extremt känsligt att diskutera något som hade med hans barn att göra i början, han blev väldigt stött och tyckte att jag klagade på honom. Jag tyckte också det var jättejobbigt att ta upp något eftersom jag visste hur han skulle reagera och därför blev det att jag gick och irriterade mig istället vilket såklart är sämre. Vi har fortfarande de här problemen även om det blivit otroligt stor skillnad genom att vi har kunnat prata om saker och ting.
Jag tror min man var rätt naiv när vi träffades, han trodde att jag skulle börja älska hans lilla prinsessa precis som han gjorde bara jag lärde känna henne, hur skulle någon kunna göra något annat liksom. Att det är skillnad på att vara förälder och partner till en person med barn hade han nog inte ens reflekterat över utan jag tror att han såg det som att vi skulle bli en slags kärnfamilj.

Så blev det ju inte, det passade inte varken mig eller barnet eller hennes mamma och för min man tog det ett tag innan poletten föll ned, innan han förstod att bara för att jag inte känner som han för hans barn så betyder det inte att jag inte bryr mig.
Men det var klart lättare för mig att se bristen på rutiner och uppfostran än för honom som bara ville att hans vecka skulle var toppen och mysig och utan bråk och tillsägelser. Jag kunde på ett annat sätt se att det inte blev så bra resultat av att ha en 9-åring som bestämde sina läggtider själv, som fick gå upp när hon ville på morgonen, som inte "klarade" någonting själv och var som en hjälplös 2-åring ungefär när det gällde självständighet. Han tyckte det var gulligt och mysigt att han var  behövd på något sätt och såg inte att det kan vara bra för en så stor tjej att kunna duscha själv, dela maten själv, klä på sig själv, somna själv och få lite klara rutiner och vanor. Att det inte gjorde henne en tjänst att hon var helt dödstrött varje morgon och fick äta frukost på väg till skolan (en macka i handen och självklart då ingen tandborstning) bara för att han inte ville att hon skulle  bli sur eller ledsen om han införde läggtider.

Men ärligt talat så tror jag faktiskt att även min man numer ser att hans 15-åring antagligen hade mått bra av lite rutiner med tanke på hur totalt osjälvständig och nervös och ängslig hon är. Vår 5-åring är mycket tuffare och har ett helt annat driv och en annan självständighet och då skiljer det ändå 10 år mellan dem. Vår 3-åring gör mer själv nu än vad hans dotter gjorde när hon var runt 10 så du kan ju tänka dig.
Det är också svårt för min man att ändra sig, även om han nu ser att barnen blir väldigt olika genom att de uppfostras olika. Han har fortfarande svårt att säga till sin tonåring, sätta gränser när det behövs och vara tuff. Nu när hon är tonåring märker han också att genom att bara vara "snäll" så har han inte fått någon nära relation till henne, han har ju aldrig tagit en fajt, bråkat eller försonats, pratat ut eller diskuterat situationer som behövt pratas igenom. Man märker att han tycker det är jobbigt och jag tror att han ångrar sig jättemycket men det är lite som att han har köpt att det blev som det blev och har dåligt samvete över det, vilket gör att han blir ännu ängsligare i sin roll... Neverending story typ.

Men i alla fall, var inte rädd att prata igenom ert gemensamma liv. Nu är du ju en del av familjen och du måste också kunna trivas med er vardag. Låt honom sköta uppfostran för annars tror jag du bränner ut dig känslomässigt, men kräv av sambon att han ska ta hänsyn till dig så som du får ta hänsyn till honom och hans barn!

Vad du var bra på att kort och koncist beskriva en svår situation! Kanske något jag skulle ta lärdom av som alltid svävar iväg när jag ska skriva om något .

Men jag känner igen jättemycket i det du beskriver även om det inte blivit exakt så här hos oss. Det skulle jättelätt kunnat bli så för man orkar liksom inte försöka ta sin plats hur mycket som helst och det kanske inte fungerar att man har en extravuxenroll i familjen trots att man egentligen är en extravuxen. Det måste ju ändå passa alla inblandade. Att vara en skuggfigur så som du beskriver förstår jag tär på dig på ett sätt, men alternativet är ju att det blir tjafs och bråk antagligen.

Det jag tycker är svårast med att vara lite mer tillbakadragen är att man trots allt är en vuxen person i en familj, i ett hem men som är borttagen från vissa moment trots att man har ansvar i det stora hela.
Nu växlar min roll lite beroende på hur relationen med min mans ex är för tillfället och hur mycket plats jag orkar ta (kräva ibland) men jag är ju alltid ekonomiskt ansvarig t.ex. för min familj och i min familj ingår min mans barn.
Jag är med och bidrar till henne och ser till att vardagen flyter men jag är inte med och uppfostrar eller sådär direkt. Jag har försökt men det blir mer att jag försöker influera min man som sen kanske tar med sig lite i sitt sätt att uppfostra.
Ok, vissa saker har jag infört med tvång därför att vi som familj inte hade överlevt annars. Barnet var t.ex. "tvungen" av mig att lära sig sova själv i sin säng när hon var 11 annars hade vi faktiskt fått separera då jag höll på att bli sinnessjuk av att aldrig få sova en hel natt. Såna saker.
Men det är otroligt mycket som jag backar undan ifrån trots att jag vet att det skulle kunna bli jättebra om jag hade lite mer inflytande och jag gör det för att jag dels inte orkar kämpa mig in och dels för att det av olika anledningar inte fungerar att jag tar den rollen jag skulle kunna ha. Precis som du.

Jag känner också igen det där med att vilja prata igenom boendet, men det är så himla känsligt här. Min mans dotter har under de senaste åren mer och mer indikerat på olika sätt att hon skulle vilja bo mer hos mamman och vara mer sporadiskt hos oss. Hon vill ha ett huvudsakligt boende och hon är också tonåring och har andra behov nu. Vi är fortfarande en småbarnsfamilj vilket innebär att hon inte kan sova ut här på samma sätt som hos sin mamma då det är liv och stoj här tidigt på mornarna etc. Vi bor mycket trängre och kan inte anpassa allt efter tonåringen som hennes mamma kan och det är alltid någon hemma här så hon är i princip aldrig själv hemma. Massa sånt... 
Jag förstår att det skulle vara skönare att bo mer hos mamma då och jag har hört att hon pratat om det med sin mamma i telefon vid några tillfällen.
Jag har försökt nämna det för min man, försökt måla upp det som att det skulle ju kunnat vara tvärtom också och skulle han inte vilja att hon vågade säga till sin mamma om hon ville bo mer hos oss eller om det blir så i framtiden. Att det är faser och perioder och att det inte är för evigt etc. Men han är livrädd att bli ratat han också så han går hellre och försöker och anstränger sig än att verkligen prata igen boendesituationen med sin dotter.

Men alltså, jag förstår honom, verkligen. Det är klart det skulle vara apjobbigt att träffa sitt barn ännu mindre! Men att barnet mår bra måste väl ändå komma först? Och vi andra påverkas ju också av att hon egentligen spenderar en massa tid här då hon egentligen vill vara hos mamman. Det känns som att hon sitter av tiden och hon blir sur och sådär.
Han skulle kunna göra det så schysst och bra genom att bara säga att det är ok om hon vill bo där mer nu, att hon får ändra sig igen när hon vill och att vi kan prova och se hur det känns. Att han älskar henne oavsett och vill att hon ska ha det bra. Men då är det som att han hellre vill att hon går och är missnöjd, sur, ledsen och så än att ta upp det här för att han är rädd för att hon faktiskt skulle vilja vara här mindre... Suck.