inte ok!

Jag tror snarare att ni har ett relationsproblem. Nått annat ligger till botten i varför hon säger sånna här saker till dig. Har du frågat när det inte är hus i helvet varför hon säger sånna saker till dig?

livetsunderbarastunder.bloggplatsen.se/

Jag skulle aldrig någonsin acceptera ett sånt språk i mitt hem, varken av bio- eller bonusbarn. Inte av någon oavsett vilken relation jag har till personen.

Jag har själv aldrig varit i närheten av att kalla mina föräldrar något så jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle reagera om mina barn kallade mig något.

Att ta datorn kanske är bra kortsiktigt, om det bara hade hänt någon enstaka gång. Men det löser inte problemet långsiktigt. Ni måste verkligen sätta er ner och prata. Tyvärr blir det nog inte lätt när det redan gått så långt, det är något ni egentligen skulle tagit tag i redan efter första fula ordet.

Att du tar datorn bygger bara upp ännu mer frustration hos henne. Jag försvarar absolut inte henne och kanske hade jag gjort samma sak, men det löser inte problemet.

Kanske hon mår dåligt, sätt dig ner och försök prata med henne på ett icke-dömmande sätt... Hon kommer säkert inte öppna sig varken första eller andra gången, men om hon vet att ni finns där för henne så kommer hon kanske krypa fram och berätta och prata med er till slut... Det känns som hon ser dig som ett hot.

Sist men inte minst får jag nog hålla med en föregående talare om att det nog inte alls lönar sig att köra "detta-är-mitt-hem"-regler. Hon behöver känna att det är hennes hem också. Hon kanske är utanför i skolan eller något? Då behöver hon verkligen en grund, det är svårt nog att ha två hem. Men båda hemmen måste hon känna sig välkommen i!

Det verkar som att flickan inte mår bra och inte blir det bättre av att trappa upp konflikten genom att påpeka att det inte är hennes hem eller ta ifrån henne hennes käraste ägodel. Tvärtom det leder bara till låsta positioner där du möjligtvis lyckas tvinga fram en ursäkt men i förlängningen leder ju inte det i sig till en bra lösning för någon av er.

Jag tror att det är svårt att nå framgång genom att använda attityden att det är "ditt hem" där du sätter reglerna och bestämmer konsekvenserna. Det är väl flickans hem också?

Varför inte sätta er ner hela familjen (var finns pappan i denna konflikt?) och komma överens om enkla regler som ska gälla för er alla som t ex datatid och hur man beter sig mot varandra, vilket språk man använder och inte får använda etc. Samt även vilka konsekvenser som gäller om man inte följer era gemensamma regler i ert hem.

Det verkar som om flickan ägnar stor del av sin tid till datorn, känner hon sig ensam? Har hon vänner? Ger pappan henne egentid? Gör ni i familjen saker tillsammans som är roliga även för henne och inte bara anpassat efter de yngre barnen?

Och kanske viktigast av allt, hur mår flickan? Vad kan ni göra för att hjälpa henne om hon behöver hjälp?

Ts, jag förstår att det är jobbigt och det är absolut inte ok att hon kallar dig för de saker hon gör. Men jag undrar en sak. Du skriver i din ts att du säger till henne att det inte är ok att bete sig så i MITT hem. Ja alltså i ditt hem då..För om du nu säger så, kan jag tänka mig att just de orden gör henne ännu mer förbannad. Jag kan tycka att det är ju hennes pappas hem också eftersom ni bor ihop och då känner hon sig förmodligen både utanför och åtsidosatt. Bara en tanke från mig alltså..hoppas allt löser sig för er.

Jag tycker du ska ta detta med din karl och flickans mamma. Det är inte hon själv som uppfostrat sig till ett litet monster, det är de som är ansvariga.

Det spelar ingen roll hur mycket tonåring man är eller hur jobbigt man har det, det finns ingen ursäkt för att kalla någon sådana saker.

Det är klart att det är hennes hem oxå och det vet hon, men när man blir förbannad kan man faktiskt råka säga "mitt hem"  Och vi har redan gjort allt det där med kommunikation, lösa konflikter , se grunden till problemen.. hon går ju på BUP redan och för att lösa detta. Vi har tydligt och lungt pratat om regler som gäller här.. så nu har det liksom kommit till en punkt då det är ohållbart. Det går på riktigt inte att tala med henne utan att on säger att jag ska hålla käften för jag är så jävla äcklig m.m..

Och hon har vänner, inga problem på den fronten. men skiter i skolan 80 % frånvaro.. och är likgiltig till detta..hon bryr sig inte!
Och vi försöker hitta på aktiviteter men följer ALDRIG med. för vi är ett gäng töntar...

Så är läget...

jag fattar inte varför alla föräldrar ska köra med det där att dra in saker, ex veckopengen, datan, mobilen. Vafan liksom :S

Ojdå, jag blir alltid lika ledsen när jag ser vuxna som beter sig mer omoget än barnen, samtidigt som de beskyller barnen för det onda.

Fy fan, rent ut sagt.

Ibland är det inte barnen som behöver gå på BUP, utan de vuxna som behöver lära sig.

Ni ser ju inte henne. Ni SER INTE HENNE.

Pinsamt att behöva säga det men JA sådan var jag mot min mamma när jag var tonåring =/ Idag är vi världens bästa vänner såklart och hon är mer som en syster än mamma.. älskar henne och ångrar självklart det jag sa då!

Angående problematiken med att de yngre måste höra så trot jag det bästa är om du säger till henne att hon gärna får vara arg men att hon bör se över sina ordval inför sina småsyskon.

Hoppas det löser sig.. annars får du se det somså att tonårsperioden inte varar för evigt (oftast)

Jag skulle kasta ut henne direkt. En varning sen ut! Sambon kan åka ut också om han har några invändingar. 
Vill man leka psykolog eller terapeut så överlåter jag det åt andra. Jag är ingen sådan och har heller inget intresse att bli.

Jag skulle ta ett seriöst samtal med Sambon be honom lösa problemet. SJälv eller med proffesionell hjälp. Sådana kränkande uttalande ska du inte gå runt och ta. Särskilt inte inför dina barn som säkert mår dåligt av det också. Du förtjänar bättre.

Lämna tillbaka datorn och ta ett samtal med din Sambo. Gå inte in i krig med styvdottern. Låt han ta det kriget.
Visa att du menar allvar. Föreslå annars en särbo lösning. Dina barn ska inte behöva lyssna på hur du ständigt kränks. De undrar nog också inombords hur hon kan få fortsätta. 

Ta tag i saken kompromisslöst. Var stark. För det blir bara värre och värre annars. Jag lovar och vet det efter själv haft problem med en son.