frupoulsen

Äldre 19 Feb 12:11

32 svar

vill berätta för er som funderar på/ ska adoptera

jag är adopterad från sri lanka , kom till sverige som 9 månaders bebis.
jag har aldrig någonsin haft problem med att jag är adopterad , tänker inte ens på det.

en sak som alltid har stört mej i hela min uppväxt och nu också , är att så fort man har problem med någonting , typ att man mår dåligt eller likanande så får alla andra för sej att det är för att man är adopterad.

för att man ska känna nån slags saknad efter sina bio föräldrar , vilket jag aldrig har gjort , min mamma och pappa är dom jag levt med och som har uppfostrat mej , sen att dom inte fått mej "naturlig väg" spelar noll roll.

en förälder är det som finns för dej och som du är trygg med.

har mått dåligt pysiskt länge under mina tonår och lite nu med , vilket berott på en massa saker , men inget av dom för att jag skulle vara adopterad , men varenda pyskolog har försökt fått det till att det är därför.

blir så förbannad , kan man inte må dåligt för andra orsaker bara för att man är adopterad?

det jag vill säga är att ni och era barn säkerligen kommer stöta på detta problem och ni som mamma och pappa kanske tror ni gjort fel eller att era barn inte känner sej älskade.
jag kan inte prata för alla , bara utgå från mej själv , men jag har aldrig känt mej oälskad av min mamma och pappa , snarare för älskad =)

mina bio föräldrar betyder ingenting för mej och kommer aldrig att göra , det är inte pga av dom lämnade bort mej , utan för att dom är som främlingar som jag aldrig träffat.

min mamma och pappa har alltid sagt att jag är adopterad och min mamma har brev växlat med min bio mamma , vilket jag inte ens brytt mej om , vi har även varit ner till landet jag kommer ifrån och träffat mina släktingar , det var min mamma som gärna ville att jag skulle se landet jag kom ifrån , men det var för mej som att träffa främlingar även om dom blev så glada av att se mej.

jag har alltid haft det bra , haft vänner och inte varit mobbad , jag har inte saknat någonting , jag vet att många har tusen frågor varför dom blev bort lämnade osv , men jag har aldrig varit sådan.

jag vet att min bio mamma inte kunde behålla mej pga av fattigdom och då fick jag komma tilll barnhem , thats it och det är jag tacksam för om nåt.

jag fick världens underbaraste mamma och pappa så vad har jag att klaga på.

det är inte många som förstår att jag inte är ett dugg intresserad av mina bio föräldra och tror det är ett skydd eller liknade , men jag är bara inte det och jag blir så lessen när människor inte kan acceptera det.

mina tips till adoptiv föräldrar är följande ,

om ditt barn säger , jag hatar dek , du är inte min mamma , jag vill inte vara här eller liknade

ta inte åt dej , han eller hon menar det inte , men alla vill ju kolla hur långt man kan gå och vad man får säga

alla barn blir arga på sina föräldra och kan kläcka ur sej i princip vad som helst , era barn är precis som alla andra barn.

tvinga inte fram ett intresse att veta om sitt ursprung , låt barnet själv betämma det , och tro inte att dte är nåt fel om barnet aldrig frågar någonting.

kom ihåg att mamma och pappa blir man , det är ingeting man är bättre eller smäre på beroende på vilket sätt man fick sitt barn.

jag har själv två döttar och en tredje på väg , och många säger ju att då vill man veta sina rötter mm , men det är inget jag tänkt på nu heller

kanske är jag väldigt annorlunda , eller inte ...

men som sagt , samhället kommer med största sannolikhet att tro att adoptionen är orasken till era barns problem om dom får några som dom behöver hjälp med ...
lita inte alltid ( jag vill skriva aldrig) på vad en massa pyskologer säger , lita på ditt barn och dej själv.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-02-20 07:28
min mamma gick bort i cancer 2003 samtidigt som min äldsta dotter föddes jag var då 19år , och många trodde då att jag skulle börja ta reda på saker och leta efter min bio mamma , men nej.
jag har bara en mamma och den mamman är tyvärr död , för enligt mej är en mamma den som tar hand om dej , älskar dej och finns för dej och det gjorde min mamma.

den värsta kommentaren jag fick efter min mamma gått bort var , men du har ju en till.
det var nån nöt som skulle vara snäll , jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

för mej är min bio mamma vem som helst , alltså en kvinna på stan betyder lika mycket om ni fattar hur jag menar.

ville bara skriva till detta

piapiapia

Äldre 20 Feb 17:17

#11

Håller med allt du skriver , TACK!!

Bluetingle

Äldre 20 Feb 18:48

#12

${#emotions_dlg.flower}$ Tack för ditt fina inlägg! Det var intressant och värmde att läsa.

hedmanpazio

Äldre 22 Feb 16:51

#13

frupoulsen skrev 2011-02-19 12:11:12 följande:

har mått dåligt pysiskt länge under mina tonår och lite nu med , vilket berott på en massa saker , men inget av dom för att jag skulle vara adopterad , men varenda pyskolog har försökt fått det till att det är därför.

blir så förbannad , kan man inte må dåligt för andra orsaker bara för att man är adopterad?
---------
men som sagt , samhället kommer med största sannolikhet att tro att adoptionen är orasken till era barns problem om dom får några som dom behöver hjälp med ...
lita inte alltid ( jag vill skriva aldrig) på vad en massa pyskologer säger , lita på ditt barn och dej själv.

Ett klokt, genomtänkt och välformulerat inlägg måste jag säga. Som adopterad, psykolog och nybliven förälder måste jag dock få kommentera lite om din tanke att professionella ofta har härlett dina psykiska problem till att du är adopterad. Jag kan förstå att det är frustrerande att få en automatisk stämpel på ursprunget till sitt mående, och om detta är en hållbar bedömning som är återkommande så håller jag med om de etiska problem detta medför, men det ligger något i detta 'fenomen' om jag får förklara.

Utifrån ett psykologiskt perspektiv så är det inte konstigt att man får hypoteser (förhoppningsvis tysta sådana) om en person är adopterad då detta har visat sig innebär en sårbarhet för att vara lite känsligare och mer mottaglig för negativa omställningar, alltså bli deprimerad lättare helt enkelt. Detta påstår jag inte ur tomma intet utan det finns en hel del kvalitativa studier som visar på dessa samband. Vad betyder detta då? Jo att man under tidig barndom ofta (inte i alla fall) befunnit sig på barnhem och genomgått separation under en mycket känslig och tidig period i ens liv har skapat en anknytningsrubbning som då ligger till grund för hur vi förhåller oss till känslor, framförallt till andra människor. Till detta, kommer teorier om att många adopterade från 'fjärdevärlden' kommer från förhållanden som medför en ökad risk för genetiskt arv för viss sårbarhet som exempelvis undernärdhet som har viss påverkan på hjärnans utveckling. Detta är en kontroversiell teori men något jag själv har haft mycket tankar kring om mig själv. Många adopterade har tyvärr problem i skola och i relationer och detta är, tror jag, inte enbart en slump. Därmed INTE sagt att ALLA har detta, verkligen inte, men det är enligt min erfarenhet många med min (vår??) bakgrund som upplever en del svårigheter som inte bara är kopplade till sin livssituation.

Hursomhelst så har du förstått det pragmatiska i det hela och pekar på vikten av att INTE brännmärka folk utifrån deras ursprung. Att ditt möte med psykologer varit negativ i den bemärkelse att de stigmatiserat dig är väldigt beklagligt och något jag verkligen tar avstånd från, för det handlar om HUR man tänker som professionell. Hypoteser om ens patients mående ska man hålla för sig själv som behandlare för att förstå patienten, inte för att 'pracka på' den ens funderingar! För det kan som du skriver även vara så att det psykiska 'illa'måendet faktiskt beror på helt förklarliga, och förståerliga omständigheter i ens liv som man bör fokusera på och inte hänga upp sig på det förflutna. Därför är det ju helt beklagligt att detta har presenterats för dig som orsaksförklaring.

Ville bara förtydliga lite hur jag med min bakgrund tänker och vill än en gång ändå säga att ditt inlägg är mycket väl skrivet och jag uppskattar det starkt!

jonte

Äldre 22 Feb 17:15

#14

Jag som förälder till ett adopterat barn blir varm när ja läser din post.

frupoulsen

Äldre 22 Feb 19:56

#15

hedmanpazio skrev 2011-02-22 16:51:59 följande:

Ett klokt, genomtänkt och välformulerat inlägg måste jag säga. Som adopterad, psykolog och nybliven förälder måste jag dock få kommentera lite om din tanke att professionella ofta har härlett dina psykiska problem till att du är adopterad. Jag kan förstå att det är frustrerande att få en automatisk stämpel på ursprunget till sitt mående, och om detta är en hållbar bedömning som är återkommande så håller jag med om de etiska problem detta medför, men det ligger något i detta 'fenomen' om jag får förklara.

Utifrån ett psykologiskt perspektiv så är det inte konstigt att man får hypoteser (förhoppningsvis tysta sådana) om en person är adopterad då detta har visat sig innebär en sårbarhet för att vara lite känsligare och mer mottaglig för negativa omställningar, alltså bli deprimerad lättare helt enkelt. Detta påstår jag inte ur tomma intet utan det finns en hel del kvalitativa studier som visar på dessa samband. Vad betyder detta då? Jo att man under tidig barndom ofta (inte i alla fall) befunnit sig på barnhem och genomgått separation under en mycket känslig och tidig period i ens liv har skapat en anknytningsrubbning som då ligger till grund för hur vi förhåller oss till känslor, framförallt till andra människor. Till detta, kommer teorier om att många adopterade från 'fjärdevärlden' kommer från förhållanden som medför en ökad risk för genetiskt arv för viss sårbarhet som exempelvis undernärdhet som har viss påverkan på hjärnans utveckling. Detta är en kontroversiell teori men något jag själv har haft mycket tankar kring om mig själv. Många adopterade har tyvärr problem i skola och i relationer och detta är, tror jag, inte enbart en slump. Därmed INTE sagt att ALLA har detta, verkligen inte, men det är enligt min erfarenhet många med min (vår??) bakgrund som upplever en del svårigheter som inte bara är kopplade till sin livssituation.

Hursomhelst så har du förstått det pragmatiska i det hela och pekar på vikten av att INTE brännmärka folk utifrån deras ursprung. Att ditt möte med psykologer varit negativ i den bemärkelse att de stigmatiserat dig är väldigt beklagligt och något jag verkligen tar avstånd från, för det handlar om HUR man tänker som professionell. Hypoteser om ens patients mående ska man hålla för sig själv som behandlare för att förstå patienten, inte för att 'pracka på' den ens funderingar! För det kan som du skriver även vara så att det psykiska 'illa'måendet faktiskt beror på helt förklarliga, och förståerliga omständigheter i ens liv som man bör fokusera på och inte hänga upp sig på det förflutna. Därför är det ju helt beklagligt att detta har presenterats för dig som orsaksförklaring.

Ville bara förtydliga lite hur jag med min bakgrund tänker och vill än en gång ändå säga att ditt inlägg är mycket väl skrivet och jag uppskattar det starkt!

självklat förstår jag att det kan vara så som du skriver för vissa , men det är just det att människor bara förutsätter att det är de som är problemet och inte ser nåt annat.
självklart är det bra att det finns hjälp att få om det är så att man behöver det , jag menade inte att det dom tror bara är taget ur luften , det var just det att bli dömd för att man är just adopterad , inget annat.
men tack för att du förklarde lite fakta , kan alltid vara bra att veta =)

hedmanpazio

Äldre 23 Feb 08:31

#16

frupoulsen skrev 2011-02-22 19:56:37 följande:

självklat förstår jag att det kan vara så som du skriver för vissa , men det är just det att människor bara förutsätter att det är de som är problemet och inte ser nåt annat.
självklart är det bra att det finns hjälp att få om det är så att man behöver det , jag menade inte att det dom tror bara är taget ur luften , det var just det att bli dömd för att man är just adopterad , inget annat.
men tack för att du förklarde lite fakta , kan alltid vara bra att veta =)

Jag håller helt med dig. Jag är också trött att ständigt bli dömd som adopterad, men jag kom även på efter ett tag att jag själv bidrog till den uppfattningen och tolkningen. Alltså att jag blev nästan lite paranoid över hur folk 'alltid dömde mig som adopterad och inte efter den jag kände mig som' och kom överfund med att detta ju egentligen inte alltid var sant. Vad andra okända personer jag träffar tänker om mig avseende detta bryr jag mig egentligen inte längre om, men vad professionella tänker har jag nu större förståelse för eftersom jag blivit insatt i vad en adopterad bakgrund betyder för den psykiska utvecklingen.

Nirosha

Äldre 24 Feb 20:21

#17

Håller med dig fullständigt. Jag är också adopterad från sri lanka (1978) och vi ska adoptera därifrån nu: Ska bli spännande:)

Josie100

Äldre 11 Mar 21:34

#18

Håller med dig till 100%! Jag är själv adopterad från Syd Korea. Har aldrig någonsin haft problem med adoptionen i sig, det är mest samhället som gett mig problem som inte finns, genom att just sätta stämpel. Jag ser mamma och pappa som adopterade mig som mina riktiga enda föräldrar här i världen, det är dock synd att alla inte tycks förstå det... det är inte så kul att ständigt behöva försvara min familj, som ju är det dyrbaraste jag har! Det finns INGET som sårar mig mer än folk som påstår att mina föräldrar inte är mina riktiga föräldrar. Jag har fått många dumma frågor och kommentarer i mitt liv men "Varför sålde dina riktiga föräldrar dig" tar nog priset! Kommer ihåg när jag skadat handen och var tvungen att uppsöka läkare, denna undersökning inleddes med ett 10 minuter långt samtal om min bakgrund och frågor om min psykiska hälsa. När jag lugnt och sansat förklarade att jag inte ville tillbaka till Syd Korea och söka mina rötter sade läkaren att jag kände fel, och att jag med all säkerhet skulle ändra mig den dagen jag fick egna barn. Jag som trodde jag var där för min skadade hand? Den dagen slutade med att jag gick storbölandes hem till mamma min som fick trösta. Jag har nu nått en punkt när jag inte längre vet hur jag ska handskas med alla fördommar och sårande kommentarer. Skulle vara skönt att få utbyta lite erfarenheter med er andra adopterade! Hur handskas ni med dessa människor? Jag försöker att borsta av mig och gå vidare. Jag vet att jag borde skita i vad andra tycker och tänker, så länge jag själv vet vad som är sant, men det är faktiskt svårt för mig att göra det. Tror ju iofs att många som frågar enbart gör det för att de är nyfikna och menar inget illa. Men det är ju skillnad på frågor och frågor... Minns en tjej som kände att hon var tvungen att dela med sig av hennes familjs trauma nu när jag berättat om mitt "familje öde", hennes lillebror hade gått bort efter födseln... Hon menade på att min adoption måste varit lika smärtsam som bortgången av hennes bror... Sånt sätter spår alltså!

villsågärna38

Äldre 12 Mar 12:02

#19

Josie100 skrev 2011-03-11 21:34:03 följande:

Håller med dig till 100%! Jag är själv adopterad från Syd Korea. Har aldrig någonsin haft problem med adoptionen i sig, det är mest samhället som gett mig problem som inte finns, genom att just sätta stämpel. Jag ser mamma och pappa som adopterade mig som mina riktiga enda föräldrar här i världen, det är dock synd att alla inte tycks förstå det... det är inte så kul att ständigt behöva försvara min familj, som ju är det dyrbaraste jag har! Det finns INGET som sårar mig mer än folk som påstår att mina föräldrar inte är mina riktiga föräldrar. Jag har fått många dumma frågor och kommentarer i mitt liv men "Varför sålde dina riktiga föräldrar dig" tar nog priset! Kommer ihåg när jag skadat handen och var tvungen att uppsöka läkare, denna undersökning inleddes med ett 10 minuter långt samtal om min bakgrund och frågor om min psykiska hälsa. När jag lugnt och sansat förklarade att jag inte ville tillbaka till Syd Korea och söka mina rötter sade läkaren att jag kände fel, och att jag med all säkerhet skulle ändra mig den dagen jag fick egna barn. Jag som trodde jag var där för min skadade hand? Den dagen slutade med att jag gick storbölandes hem till mamma min som fick trösta. Jag har nu nått en punkt när jag inte längre vet hur jag ska handskas med alla fördommar och sårande kommentarer. Skulle vara skönt att få utbyta lite erfarenheter med er andra adopterade! Hur handskas ni med dessa människor? Jag försöker att borsta av mig och gå vidare. Jag vet att jag borde skita i vad andra tycker och tänker, så länge jag själv vet vad som är sant, men det är faktiskt svårt för mig att göra det. Tror ju iofs att många som frågar enbart gör det för att de är nyfikna och menar inget illa. Men det är ju skillnad på frågor och frågor... Minns en tjej som kände att hon var tvungen att dela med sig av hennes familjs trauma nu när jag berättat om mitt "familje öde", hennes lillebror hade gått bort efter födseln... Hon menade på att min adoption måste varit lika smärtsam som bortgången av hennes bror... Sånt sätter spår alltså!

Gud va okänsligt. Att folk är så fördomsfulla och klumpiga, måste vara oerhört tufft att behöva ta sån skit. Du verkar jättestark! Stora kramar

frupoulsen

Äldre 13 Mar 09:08

#20

Josie100 skrev 2011-03-11 21:34:03 följande:

Håller med dig till 100%! Jag är själv adopterad från Syd Korea. Har aldrig någonsin haft problem med adoptionen i sig, det är mest samhället som gett mig problem som inte finns, genom att just sätta stämpel. Jag ser mamma och pappa som adopterade mig som mina riktiga enda föräldrar här i världen, det är dock synd att alla inte tycks förstå det... det är inte så kul att ständigt behöva försvara min familj, som ju är det dyrbaraste jag har! Det finns INGET som sårar mig mer än folk som påstår att mina föräldrar inte är mina riktiga föräldrar. Jag har fått många dumma frågor och kommentarer i mitt liv men "Varför sålde dina riktiga föräldrar dig" tar nog priset! Kommer ihåg när jag skadat handen och var tvungen att uppsöka läkare, denna undersökning inleddes med ett 10 minuter långt samtal om min bakgrund och frågor om min psykiska hälsa. När jag lugnt och sansat förklarade att jag inte ville tillbaka till Syd Korea och söka mina rötter sade läkaren att jag kände fel, och att jag med all säkerhet skulle ändra mig den dagen jag fick egna barn. Jag som trodde jag var där för min skadade hand? Den dagen slutade med att jag gick storbölandes hem till mamma min som fick trösta. Jag har nu nått en punkt när jag inte längre vet hur jag ska handskas med alla fördommar och sårande kommentarer. Skulle vara skönt att få utbyta lite erfarenheter med er andra adopterade! Hur handskas ni med dessa människor? Jag försöker att borsta av mig och gå vidare. Jag vet att jag borde skita i vad andra tycker och tänker, så länge jag själv vet vad som är sant, men det är faktiskt svårt för mig att göra det. Tror ju iofs att många som frågar enbart gör det för att de är nyfikna och menar inget illa. Men det är ju skillnad på frågor och frågor... Minns en tjej som kände att hon var tvungen att dela med sig av hennes familjs trauma nu när jag berättat om mitt "familje öde", hennes lillebror hade gått bort efter födseln... Hon menade på att min adoption måste varit lika smärtsam som bortgången av hennes bror... Sånt sätter spår alltså!

Jo det har man fått höra x antal ggr , att man kanske mår dåligt för att man saknar sina bio föräldrar och att det är heeeelt förståligt , men när man säger NEj det är inte det , då tittar folk komstigt på en och man ser liksom hur dom tänker att "stackars henne , hon förnekar att hon mår dåligt , kanske hon inte tror hon får det" och så börjar dom tjata igen att det är heeeelt naturligt att känna så.
Jag brukar handskas med det genom att ignorera det eller tycka synd om dom stackars människorna som tror att ALLA adopterade söker nåt.
Min yngsta dotters bvc sköterska , frågar varje gång vi är där om min dotter (hon är 6 månader) ska ha en spruta ifall vi ska åka till mitt hemland och hälsa på för det har hon hört att många utländska gör , ja jag vet det är välmenat men jag blir så irriterad på att säga varje gång att vi inte har planerat att åka dit inom dom närmsta 1000 åren.
Det är nog det enda jag tycker är påfrestande , man är svensk i själ och hjärta , uppvuxen och uppfostrad av svenskar , men man ser inte svensk ut , alltså hamnar man i alla andras ögon mittemellan.
Det var lättare med det för bara några år sedan typ 15 år sedan , för då fanns inte så mycket invandrare , så dom flesta som såg utländska ut var adopterade.
Men mitt tips är som sagt att ignorera eller spela med , du behöver inte bry dej sen , jag vet vem jag är och jag har min man , mina barn och mina vänner , det är vad som räknas för mej.
Men visst är det påfrestande att man måste försvara sina egna känslor och åsikter ...

vill berätta för er som funderar på/ ska adoptera

INNEHÅLL