vill berätta för er som funderar på/ ska adoptera

Ett klokt, genomtänkt och välformulerat inlägg måste jag säga. Som adopterad, psykolog och nybliven förälder måste jag dock få kommentera lite om din tanke att professionella ofta har härlett dina psykiska problem till att du är adopterad. Jag kan förstå att det är frustrerande att få en automatisk stämpel på ursprunget till sitt mående, och om detta är en hållbar bedömning som är återkommande så håller jag med om de etiska problem detta medför, men det ligger något i detta 'fenomen' om jag får förklara.

Utifrån ett psykologiskt perspektiv så är det inte konstigt att man får hypoteser (förhoppningsvis tysta sådana) om en person är adopterad då detta har visat sig innebär en sårbarhet för att vara lite känsligare och mer mottaglig för negativa omställningar, alltså bli deprimerad lättare helt enkelt. Detta påstår jag inte ur tomma intet utan det finns en hel del kvalitativa studier som visar på dessa samband. Vad betyder detta då? Jo att man under tidig barndom ofta (inte i alla fall) befunnit sig på barnhem och genomgått separation under en mycket känslig och tidig period i ens liv har skapat en anknytningsrubbning som då ligger till grund för hur vi förhåller oss till känslor, framförallt till andra människor. Till detta, kommer teorier om att många adopterade från 'fjärdevärlden' kommer från förhållanden som medför en ökad risk för genetiskt arv för viss sårbarhet som exempelvis undernärdhet som har viss påverkan på hjärnans utveckling. Detta är en kontroversiell teori men något jag själv har haft mycket tankar kring om mig själv. Många adopterade har tyvärr problem i skola och i relationer och detta är, tror jag, inte enbart en slump. Därmed INTE sagt att ALLA har detta, verkligen inte, men det är enligt min erfarenhet många med min (vår??) bakgrund som upplever en del svårigheter som inte bara är kopplade till sin livssituation.

Hursomhelst så har du förstått det pragmatiska i det hela och pekar på vikten av att INTE brännmärka folk utifrån deras ursprung. Att ditt möte med psykologer varit negativ i den bemärkelse att de stigmatiserat dig är väldigt beklagligt och något jag verkligen tar avstånd från, för det handlar om HUR man tänker som professionell. Hypoteser om ens patients mående ska man hålla för sig själv som behandlare för att förstå patienten, inte för att 'pracka på' den ens funderingar! För det kan som du skriver även vara så att det psykiska 'illa'måendet faktiskt beror på helt förklarliga, och förståerliga omständigheter i ens liv som man bör fokusera på och inte hänga upp sig på det förflutna. Därför är det ju helt beklagligt att detta har presenterats för dig som orsaksförklaring.

Ville bara förtydliga lite hur jag med min bakgrund tänker och vill än en gång ändå säga att ditt inlägg är mycket väl skrivet och jag uppskattar det starkt!

Jag håller helt med dig. Jag är också trött att ständigt bli dömd som adopterad, men jag kom även på efter ett tag att jag själv bidrog till den uppfattningen och tolkningen. Alltså att jag blev nästan lite paranoid över hur folk 'alltid dömde mig som adopterad och inte efter den jag kände mig som' och kom överfund med att detta ju egentligen inte alltid var sant. Vad andra okända personer jag träffar tänker om mig avseende detta bryr jag mig egentligen inte längre om, men vad professionella tänker har jag nu större förståelse för eftersom jag blivit insatt i vad en adopterad bakgrund betyder för den psykiska utvecklingen.