vill berätta för er som funderar på/ ska adoptera

Håller med dig till 100%! Jag är själv adopterad från Syd Korea. Har aldrig någonsin haft problem med adoptionen i sig, det är mest samhället som gett mig problem som inte finns, genom att just sätta stämpel. Jag ser mamma och pappa som adopterade mig som mina riktiga enda föräldrar här i världen, det är dock synd att alla inte tycks förstå det... det är inte så kul att ständigt behöva försvara min familj, som ju är det dyrbaraste jag har! Det finns INGET som sårar mig mer än folk som påstår att mina föräldrar inte är mina riktiga föräldrar. Jag har fått många dumma frågor och kommentarer i mitt liv men "Varför sålde dina riktiga föräldrar dig" tar nog priset! Kommer ihåg när jag skadat handen och var tvungen att uppsöka läkare, denna undersökning inleddes med ett 10 minuter långt samtal om min bakgrund och frågor om min psykiska hälsa. När jag lugnt och sansat förklarade att jag inte ville tillbaka till Syd Korea och söka mina rötter sade läkaren att jag kände fel, och att jag med all säkerhet skulle ändra mig den dagen jag fick egna barn. Jag som trodde jag var där för min skadade hand?  Den dagen slutade med att jag gick storbölandes hem till mamma min som fick trösta. Jag har nu nått en punkt när jag inte längre vet hur jag ska handskas med alla fördommar och sårande kommentarer. Skulle vara skönt att få utbyta lite erfarenheter med er andra adopterade! Hur handskas ni med dessa människor? Jag försöker att borsta av mig och gå vidare. Jag vet att jag borde skita i vad andra tycker och tänker, så länge jag själv vet vad som är sant, men det är faktiskt svårt för mig att göra det. Tror ju iofs att många som frågar enbart gör det för att de är nyfikna och menar inget illa. Men det är ju skillnad på frågor och frågor... Minns en tjej som kände att hon var tvungen att dela med sig av hennes familjs trauma nu när jag berättat om mitt "familje öde", hennes lillebror hade gått bort efter födseln... Hon menade på att min adoption måste varit lika smärtsam som bortgången av hennes bror... Sånt sätter spår alltså!

Tack! Det värmde verkligen! :)

Tror att det är faligt att skapa problem som inte finns. Om folk förväntar sig att man ska må dåligt, ja då kommer man tillslut att må dåligt! Tycker att vi adopterade (tvärtemot vad många säger) är MYCKET STARKA!
Jag ser mig själv som en väldigt stark person, detta faktiskt tack vare adoptionen. Jag har en familj som jag älskar över något annat på denna jord. Min familj betyder allt, absolut allt för mig!  Så kärlek är någonting jag verkligen har i mitt liv. Det gör mig stark. 
Jag har hela mitt liv fått försvara min familj som "min egna". Det är mycket påfrestande för mitt psyke, kränkande och sårande när folk påstår något annat. Har hela tiden haft fördommar mot mig´. Har fått höra allt från att jag skulle vara känslomässigt störd till att "såna som jag ofta tar självmord" och att man som adopterad asiat ofta är mer promuskuös för att känna mig accepterad av svenska killar osv. Om jag nu istället skulle vara väldigt kräsen med val av pojkvän, skulle det säkert ses som ett tecken på att jag har svårt att knyta ann osv osv. Mobbing i barndomen var jag väldigt skonad från, men på "äldre dar" har jag utsatts för en hel del rasism. Blir med jämna mellanrum kallad både det ena och det andra på stan, vilket jag ärligt måste säga är väldigt jobbigt. Har många vänner med invandrar bakgrund som har precis samma vardag som jag (så det har egentligen direkt inget med adoptionen i sig att göra). 

Så som adopterad har jag många fördomar mot mig, jag måste försvara min älskade familj och blir med jämna mellanrum utsatt för rasism! Trots det är jag en positiv levnadsglad tjej! Har ju trots alla så kallade "omständigheter" skaffat mig ett jätte bra liv. Har världens finaste kontakt med både mamma och pappa. Mamma och jag är som bästa vänner och det finns inget jag inte kan prata med henne om, jag är pappas flicka och min bror och jag har en väldigt nära och fin syster-bror relation. Studerar till läkare och det är det bästa val jag någonsin gjort. Jag har världens bästa vänner som stöttar mig i alla väder och min mormor är min absolut bästa vän och största förebild jag har här i livet! 
Sen förstår jag att det finns adopterade som mår jätte dåligt, och det accepterar och respekterar jag till 100%! Men folk måste även inse faktum att det faktiskt finns vi som mår bra. Hade det inte varit för dessa fördomsfulla idioter hade mitt liv varit sååå mycket enklare!
Så adopterade människor där ute, VI ÄR STARKA!  :D