Bör man skilja sig från sin Alzheimersjuka hustru om man vill leva i ett nytt förhållande?

Det bästa är väl att aldrig gifta sig från början så slipper man sånt här..

Jag tycker han ska skilja sig om han hittat en ny kvinna. Han kan ju fortsätta hälsa på sin gamla fru ändå då de fortfarande kommer ha ett starkt band till varandra.

Jag tycker att det är helt okey,den kvinna han gifte sig med är inte den kvinnan han hälsar på,på hemmet.

Varför ska han leva sitt liv i ensamhet,frugan kommer aldrig tillbak utan kommer bara att bli sämre i en stadig nedförsbacke.

Man får inte glömma att detta är väldigt vanligt,både för kvinnor och män som är anhöriga till demenssjuka,man behöver inte skiljas för det,för den sjuke förstår ändå inte att en skilsmässa ägt rum.

Tänk dig själv att du lever med din man och en dag så förändras han,känner igen dig men vet inte riktigt hur,kallar dig mamma och tror att barnen är hans syskon,lägger avföring i handfatet osv osv.....han äter blommor och kopplar inte hur man ska få in skeden i munnen...alltså...inte den man du har levt med,lång därifrån.

Det spelar ingen roll för honom om du går vidare så länge du inte överger honom och det tror jag inte att någon anhörig gör,men om det är några som lider så är det dom anhöriga,mer än den som är sjuk.

Finns inget som blir bättre för att en person till går under i denna marldröms situation,det hjälper inte dn sjuke,deras barn eller den anhörige själv....bara mera sorg o elände.

Tycker att det är rätt att gå vidare ,träffa någon ny och leva det livet som ska levas tills det är slut.

Rätt ska vara rätt, va det ok om kvinnan hade kancer o han gjorde detta dock hon visste inget? Va har ni för moral? Varför tänker man i detta land enbart friskas välbefinnande? Varför tar man ingen hänsyn o respekt för den sårbaras rättigheter som inte kan säga ifrån? Så länge säger man ifrån så kan man få sina rättigheter då är det ok men är du dement kör på du fattar inget ändå(!) jag menar då kan vi väl säga att det ok att bedra sina partner så länge du kan dölja? Jag bli mörkräd av det här egoistiska tankar! Jag ville absolut skilja mig med en gång om jag va i Cecilias stuation! Och om Axel älskade henne en gång o har ej ork nu skilj dig pga respekt för henne o sig själv! Vill helsa påbsom vän nån gång då o då är fine me inte bakom henne bara för att hon inte "fattar" är så ful så jag avskyr iden öht! Ish!

Jag är lite fascinerad över hur mycket starka känslor det fanns i detta och har funderat på vad det beror på att vi verkar se det så olika.

För mig är det störta möjliga sveket i situaitionen att överge sin fru för att hon är sjuk. Och för tydlighets skull, överge i denna situationen innebär för MIG att skilja sig från henne och därmed ta ifrån henne ev. rättigheter och tryggheter man har som gift. Otroheten är för mig fullständigt sekundär. Betyder det att jag anser att otrohet är ok? Nej. Men jag skulle inte vilja att Axel skiljde sig från mig, ELLER att han "väntade" på mig i (eventuellt) resten av sitt liv. Ensam. Medan jag nästan garanterat inte fattar skillnaden.

Sen funderade jag på hur jag skulle reagera om det var mina föräldrar och jag tycker helt ärligt samma sak. Jag skulle inte vilja att Pappa levde ensam i 20 år om Mamma blev så sjuk och jag skulle bli vansinnig om han ville skilja sig från henne av samma anledning

Jag skulle själv tycka det var helt ok om min man gjorde samma sak, om jag blev så sjuk att jag inte ens skulle känna igen honom tillslut.
Jag vill att min partner ska vara lycklig och isåfall gå vidare med sitt liv...allrahelst om inte jag kan göra det längre!