Bör man skilja sig från sin Alzheimersjuka hustru om man vill leva i ett nytt förhållande?

när man är sjuttio bast så har man förtjänat att få vara lite ego och bry sig om sin egna lycka de sista år man har kvar i livet.

Även om man kan tycka att kärlek ska hålla för evigt så är det inte alltid så

Finns ingen anledning att Axel ska leva ensam de år hans fru har kvar, bara för att vara snäll mot henne. Tack och lov har man RÄTT till skilsmässa eller RÄTT att träffa någon annan, ÄVEN om man har lovat att "älska varandra i nöd och lust!"

Frågan är dock om en skilsmässa, verkligen gagnar Axel och Birgitta, eller om den stjälper mer än den hjälper. Det kan bli byråkratiskt och juridiskt krångligt och om Axel vill fortsätta finnas där för Birgitta, den tid hon har kvar, men ha en särbo vid sidan om, ser jag inga som helst fel i det. Hade han gått bakom ryggen på någon av dem, hade det varit fel, men det gör han ju inte? Fast hur förklara för Birgitta, om hon inte är vid sina sinnes fulla bruk längre? 

Å andra sidan så finns det ju heller ingen anledning att introducera nya kärleken för frun heller.. Så länge den nya kärleken är införstådd med att frun även i fortsättningen kommer att vara en viktig del i hans liv och att han kommer att finnas där för henne. Jag tror att många äldre som träffar nya partners har stor, eller åtminstone större förståelse för varandras historia och bagage än vad yngre har. Jag tror att man är alldeles för medveten om tiden och hur dyrbar den är för att slösa bort på onödiga dramautspel.. 

Jag har svårt att tänka mig att känslorna för den demente försvinner. Jag tror de finns kvar hur förändrad personen än blir. De här personerna älskar ju varandra (förmodar jag), och jag tror inte att det blir annorlunda för att maken träffar "en till". Därför har jag VÄLDIGT svårt att förstå hur man kan vara så sjukt känslokall att skilja sig från den som blir sjuk. Usch vad hemskt. Förekommer det? :O

Att man har en till på sidan om vet jag inte vad jag tycker om faktiskt. Kanske kan vara bra, jag vet inte. Nej jag tycker nog man ska vänta. Jag tror att det för de flesta känns mest rätt att vänta.
Jag skulle nog inte kunna känna mig lycklig.

Jag jobbar med dementa och vet hur omtänksamma och kärleksfulla de boendes respektive kan vara. Kan aldrig tänka mig att man slutar "ha ett förhållande/räknas som familj" för att man träffar en till.. Måste kännas konstigt??

Jag har hört talas om liknande fall IRL. Och jag tycker Axel gör helt rätt som INTE skiljer sig från sin hustru. Att han i någon slags "teoretisk mening" skulle kunna sägas vara otrogen är skitsamma när hustrun är så dålig. Hon kommer ju heller inte bli friskare. Hans agerande är respektfullt och hänsynsfullt! Att ställa kravet att han skulle leva i monogam relation med en hustru med alzheimers är orimligt.

hmmm men med ditt resonemang så får den *nya* han lever med bara delvis ju och är det rätt mot henne? Förtjänar hon inte ett *fullt* förhållande?
Ja jag kanske är konstig men jag tycker man lever med den man lever till 100% inte bara i de goda stunderna och är det så olyckligt att partnern får en så pass illa sjukdom så får man väl isf hoppas för bådas skull att de *försvinner* snabbt ist. Jag förstår inte varför man så lättvindigt går vidare? Men det är ju jag det o jag precis som ni får ju ha min åsikt.En sak är att gå ut o tillfredställa sina *behov* om det nu skulle var det vad det handlar om vilket ändå i mina ögon är otrohet oavsett
Men att kalla det respektfullt och hänsynsfullt att ha ett förhållande med en annan kvinna? Hur tänker ni?
Nej hon kanske inte blir friskare men oavsett så är det inte rätt att inte säga saker vid deras rätta namn.
Ni får tycka det är ok men jag o säkert fler med mig gör det INTE.
Har tidigare levt med en mycket svårt cancersjuk man o inte tyckte jag då heller det var ok att gå ut o vara med någon annan under tiden?!

Som man bäddar får man ligga o om man har det minsta ärliga känslor för den man var/är gift med så ligger väl ändå respekten i att OM man inte kan/vill leva under de förutsättningarna så bör man ju gå vidare då.

Men den nya är väl informerad om hur förhållandena ser ut och gör ett informerat val? Annars är det ju naturligtvis inte okej. Det finns gott om äldre damer som gärna vill ha sällskap men inte är intresserade av ett förhållande där man bor tillsammans.

Sedan tycker jag inte att man på något sätt kan jämföra en Alzheimerssjuk person med en cancersjuk. För mig finns det verkligen inga likheter. En person som insjuknar i Alzheimers som 62 åring kan leva i trettio år eller mer och vara frisk som en nötkärna fysiskt. Däremot är man inte "med" psykiskt och inte speciellt medveten om sin omgivning.

Och hur menar du att någon "bäddar" för att leva med en person som i allt väsentligt slutar att vara just den personen. Man kan ju fortfarande känna ett stort ansvar för sin sjuka anhöriga - lite på samma sätt som man skulle göra med ett sjukt barn. Det är ju tex väldigt svårt att ha sexuella känslor för en person som faktiskt befinner sig på ett barns mentala nivå. Men det gör ju inte att ens känslomässiga bindningar helt försvinner.

Jag har aldrig lovat "tills döden skiljer oss åt" som många gärna komenterar i trådar av denna typ, det är inte självklart att man har. Jag tycker inte om hela sättet ändå, att ha någon boend epå hem långt borta. Men om det är så ser jag ingen större orsak att sklja sig. Berätta för frun, ja det bvore rimligt en gång, man ve tinte vad hon förstår eller ej. Men frågan är väl lite längre egentligen, vad spelar roll? Löften, ärlighet, summa av lycka?

Jag har jobbat några år med dementa när jag var yngre och det är en fruktansvärd sjukdom, som jag inte önskar någon. Det stämmer verkligen att det är en främling som flyttar in i det tomma skal som blir kvar när "själen flyttar ut". Självklart slutar man inte att älska eller bry sig om välmåendet hos en person man levt med och har en livshistoria med bara för att han/hon blir sjuk. Men kärlekslivet och de känslor man en gång haft förändras för många och i mina ögon är det fullkomligt mänskligt. Skulle min sambo, min kärlek och pappa till mitt barn vara med i en hemsk olycka och förvandlas till ett "vårdpaket", med de definitioner det innebär (då syftar jag på multihandikapp), så skulle jag inte sluta älska honom, men han skulle aldrig någonsin mer vara eller bli den man jag en gång känt och älskat och vid någon punkt skulle jag behöva gå vidare även om jag alltid skulle vilja vara en del av hans liv och se till att han har det så bra som det var möjligt. Det får helt enkelt nya bekantskaper acceptera. Man får bara en chans att leva och man är skyldig sig själv att göra vad man kan för att det blir ett så bra liv som möjligt. 

Kojbe, om du visste att den cancersjuka du levde med inte förstod skillnaden, skulle tillbringa resten av sitt liv på hem och långsamt bli sämre men leva i kanske tjugo år till, kanske lever längre än du tom.. Säger du ändå att man bör vänta?