Roliga dejt-minnen (katastrofdejter)

Ha ha ha... Vilken rolig tråd!

Är det någon mer än mig som sitter och är orolig för att känna igen sig  någon historia? D v s att det är JAG som är den värsta dejten?

Haha nej har jag inte tänkt på emmel men däremot har jag själv skrivit om katastrofdejter som jag själv orsaket, de flesta skriver ju om dåliga erfarenheter från andra.. :)

Jag har tyvärr lyckats förstöra ett par dejter helt ensam.

Jag kommer ihåg en dejt med en kille som både jag och min kompis hade kontakt med på nätet. Jag var ganska intresserad, men det var inte min kompis. Killen och jag skulle ta en fika och helt plötsligt dyker hon upp utanför fiket. Jag bestämmer mig för att presentera dem för varandra, artig som jag är, och innan jag kan säga "chokladboll" så sitter hon brevid oss. Hon har liksom inte någon känsla av att hon stör. Vännen var en tjej som jag hade VÄLDIGT rolig med. Vi blev liksom idioter i varandras sällskap - och detta tillfälle var tyvärr inget undantag. Både hon och jag "flippade ut" och det slutade med en ganska förvirrad kille som INTE ville ha något med mig att göra efter det... och inte med henne heller.

En annan gång reste jag från Norrland för att dejta en kille i Stockholm (bodde inte hos honom utan hos en släkting). Ovan nämda tjej var också i Stockholm för att dejta en anna kille. Självklart skulle vi träffas alla fyra. Dagen efter pratade jag med min dejt om ideal. Han sade att hans ideal kvinna var precis som min kompis. SNOPET. Hon och jag är så olika man kan bli... Där rök den "kärleken":

nu puffar jag för den h'är tråden, den är ju underbar!!!

Detta var verkligen pinsamt..

Via ett forum som nu inte längre existerar tog en kille kontakt med mig, han hade sett mig hos gemensamma bekanta några år tidigare men inget hade hänt då, men så när han hittade mig där på nätet så tog han kontakt med mig... Vi mailade, smsade och ringde och sedan ville ju jag träffa honom, för jag hade inget minne av att ha sett honom på riktigt någon gång...

Han bodde då fortfarande hos föräldrarna (20 år gammal) och hans mamma såg väl honom som sin lille pojke fortfarande för hon tyckte vi skulle träffas hemma hos dem första gången tillsammans med hans familj, men jag var inte intresserad av att bli presenterad för familjen när jag inte ens visste vad jag tyckte om honom, sådant kan ju förändras när man väl ses på riktigt efter kontakt via telefon och internet.
Så en onsdag när jag slutat jobba tidigt så ringde jag och talade om för honom att jag skulle köra in till den stad där han jobbade och träffa honom efter jobbet. Jag gjorde mig lite lagom fin och körde iväg.
Han kom fram till min bil och var så blyg att han knappt  vågade titta på mig och frågade om vi skulle dricka kaffe någonstans. Visst, kunde vara trevligt tyckte jag. Hans romantiska förslag var att vi skulle köra till IKEA och fika... hmm.. nåväl, jag körde efter hans bil dit och han köpte varsin cola och sen satte vi oss i hans bil och sa kanske 2 ord på 15 minuter... Tillslut beslöt vi oss för att ta en sväng inne på IKEA och han höll sig på ca.2 meters avstånd från mig och bara sneglade på mig då och då och jag undrade vad det var för typ jag stött på.

Sedan när vi var påväg tillbaka till bilarna så ringde hans mamma och var såååå arg för att han inte kommit hem i tid och när hon fick veta att han var med mig så skulle den planerade middagen med efterföljande bowling hemma hos dem INTE bli av.
Jag blev så arg, så fruktansvärt arg att jag skällde ut honom så håret stod rakt bakåt och talade om att jag ville inte ha en karl som höll mamma i kjolkanten och dansade efter hennes pipa, ville han ha mig fick han ta och flytta hemifrån först, sedan kunde han höra av sig om han ville... Stackars kille... till saken kan tilläggas att jag hade PMS just då och brukar då vara extra lättantändlig...
Han tittade ner i marken och sa lågt: "Du tror väl inte, att jag inte tycker om dig?" Hjärtat smälte så klart som smör i solsken men jag var för stolt för att försöka be om ursäkt utan fnös bara: "Jag vet inte!"
Sedan skilldes vi åt i rasande fart...

Två månader senare gifte vi oss... och har nu varit gifta i 4 år... Men hur försoningen gick till är ju en annan historia...

Ja och hur är svärmor ?

Haha!

Jaså det var så spännande...

Jo... redan på vägen hem i bilen så började jag känna att jag burit mig riktigt idiotiskt åt och funderade på hur jag skulle kunna lappa ihop skadan för jag tyckte ju om honom av det jag redan visste om honom, och trots hans blyghet så var han ju gullig... Och jag tänkte också att han lär ju knappast flytta hemifrån för min skull när det enda han har fått från mig när vi setts på riktigt är en rejäl utskällning...
Så jag skickade ett litet överslätande sms om att jag typ såg framemot att vi skulle bowla framöver och ses igen... hmm...
Fick inget svar... och inget på hela följande dagen heller... försökte ringa och ringa men inget svar...
(Mensen kom också och all min PMS-elakhet rinner av fullständigt då och jag blir en ömkansvärd hög upplöst i tårar) och på jobbet kunde jag knappt låta bli att stortjuta. Bl.a. städade jag på en bilverkstad och hela grabbgänget kom fram och lyckönskade mig för det var internationella kvinnodagen... Jag började snyfta då och de frågade vad som var fel, men jag bara skakade på huvudet, en av dem frågade då upprört: "Är det en man?! Är det det?! I sådana fall är han inte värd dina tårar! Män är svin! Det vet du väl!!!" *haha* Jag bara nickade och gick in på en toalett och grät som en fjant...
Sedan åkte jag hem och försökte ringa igen och då svarade han... väldigt kort i tonen och hård som bara den... ok, jag fick en chans till, men det skulle bara vara kontakt via sms eller telefonsamtal 1 gång i veckan till att börja med så fick vi se vad det ledde till... Jag kunde nog gå med på vilka villkor som helst då, så vansinnigt illa däran var jag redan...
Fast den överenskommelsen bröts rätt så fort och vi träffades regelbundet och så, men svärföräldrarna var av någon anledning inte alls förtjusta så de mer eller mindre slängde ut min käre pojkvän med huvudet före och för att visa dem att vi verkligen menade fullaste allvar så skickade vi hindersprövning och hela kittet till Skatteverket, bokade en vigselförrättare och gifte oss i smyg med bara min lillasyster och några riktigt nära vänner med. Direkt efter vigseln la vi en bunt vykort på postlådan där det stod att vi nu var gifta adresserade till respektive föräldrapar och övriga nära släktingar...

Svärföräldrarna mer eller mindre bröt kontakten med oss första året men nu är allt hur bra som helst... Jag har väl inte riktigt förlåtit dem för deras beteende i början, men låtsas inte om det och det känns som att jag nu är en del i familjen... Så det var väl en saga med lyckligt slut kan man säga...
Inte nog med allt detta så ska vi dessutom utöka släkten med en liten bebis inom en snar framtid.