10-åring stämplad som mobbare

Det här lät intressant så jag puffar på lite och ser om det är någon som har några ideer. Allvarligt men intressant ämne.

Det här har jag diskuterat med min väninna, som är av den åsikten att man som vuxen måste pusha för att "alla får vara med" men att man så klart måste prata med barnet som upplevs som jobbigt om beteendet. Själv är jag benägen att tycka att det är barnens rätt att inte behöva umgås med någon de inte gillar, i alla fall privat!

På skolan är det lite svårare, det ser jag mer som en arbetsplats, där man får försöka jämka. 

Jag undrar:

Är det så att Kalle inte får vara med de andra nya kompisarna om "jobbige Erik" är med? Är det så att Kalle fortfarande leker med Erik ibland, när inte de nya trevligare kompisarna vill leka? Vill Kalle byta skola för att han känner sig utpekad som mobbare? Eller för att slippa Erik? Har ni träffat skolans personal och pratat om saken? Låter konstigt att mobbningsexperterna bara träffade Kalle, varför inte båda tillsammans?
Min store kille hamnade i en situation med en tillfällig sommarkompis på ett landställe. Han tröttnade på att killen var stökig och uppmärksamhetskrävande. Ändå lekte han med honom till nöds när inga andra fanns tillgängliga. Då pratade vi med vår son och sa att han faktiskt fick vara lite mer rättvis, och säga till pojken vad han tyckte var jobbigt och att han gärna ville leka ifred med sina andra kompisar. Det slutade med att de slutade umgås, trist för den "jobbige" pojken kanske man kan tycka. Och han blev sårad, det kan man inte undvika. Men vi kände inte alls för att försöka kliva in och bli "fritidspedagoger" i gruppen. Det måste man ju däremot jobba med på en skola. Kan säga att jag fortfarande inte är helt hundra på att vi gjorde rätt...
 

Oj vad svårt. Det låter hårt att Kalle ska tvingas umgås med Erik eftersom "man måste kunna leka med alla". Samtidigt kan man ju förstå att Erik har hamnat i en trist situation. Det är väl så att Kalle leker med andra barn istället för Erik och stojar och har kul och det är klart att Erik då vill vara med att leka.

Hade man överfört det här till en arbetsmiljö så kan man väl i princip säga att Kalle faktiskt måste leka med alla. Dvs om några kollegor trivs bra ihop och gärna sitter och skvallrar över kaffet el går ut och lunchar tillsammans så känns det inte helt OK för dem att säga nej till en kollega de inte tycker lika bra om, om denne frågar om den får vara med. Så överför man det till vuxna så kan jag faktiskt tycka att på en arbetsplats måste man "leka med alla" även om man kanske inte måste vara direkt hjärtlig och inbjudande.

Däremot privat, hemma, får man välja vilka man vill leka med. Men är det applicerbart på barn eller är det att begära för mycket av ett barn?

Svår situation och jag har nog tyvärr inga bra svar på dina frågor. Dock är min åsikt att Kalle inte ska behöva "tvingas" att vara vän med Erik, ifall han inte vill det. Visst är tanken att "alla ska få vara med" väldigt bra. Men samtidigt så tycker jag att den kanske mer ska tillämpas i grupparbete, grupplekar, skoluppgifter osv. Dvs. att ingen enskild person ska uteslutas ur en grupp, inte så att man tvingar ihop enskilda personer. Alltså att säga att Kalle måste leka med Erik även om han inte vill är ju lika dumt/elakt/orättvist som att Erik inte får leka med Kalle för att Kalle säger nej.
Så, ja... det är en knepig situation. Men man ska inte tvinga ihop folk. Dock tycker jag att du har kommit till problemets kärna med dina frågor och jag hoppas att någon kan ge dig bra svar på dom.

Så till en lite tråkigare sak kan jag säga att jag sett problemet tidigare!
Då min lillebror gick i lågstadiet hade han en cp-skadad pojke på sin klass. De blev vänner och lekte bra ihop. Min lillebror hade också en annan kompis och dehär tre pojkarna blev alla vänner. Tyvärr visade det sig att de hade svårt att leka tillsammans alla tre och min lillebrors kompisar började "gadda ihop" sig mot min lillebror och uteslöt honom, sa elaka saker om honom osv. Den cp-skadade killen blev bara elakare och började bete sig illa mot alla barnen i klassen. Typ kastade snorkråkor på dom på lektionerna osv. Innan dess hade jag förstått att alla lekte bra ihop, men de andra barnen tålde ju förstås inte hur mycket "skit" som helst av dessa två pojkar (alltså min lillebros f.d. kompisar) och började ju snart ge tillbaka. Inga lärare hade brytt sig värst mycket om situationen tidigare, men så fort det hände något till den annorlunde killen så reagerade dom.
De ville inte inse att det kanske inte var frågan om mobbning från min lillebrors (och de andra barnens sida) utan bara det att de blivit trötta på den annorlunde killens översittarfasoner. Så min lillebror blev och "stämplad" som mobbare av skolans mobbningskommitté och fick gå hos skolpsykolog osv. Samtidigt som lärarna tyckte synd om den annorlunde killen, daltade med honom och vägrade inse att han själv kunde vara minst lika "elak" som de andra barnen.

Och om någon undrar, så orsaken till att jag poängterade det att denna pojke hade en cp-skada, var att jag tror att det gjorde så att lärarna inte kunde/ville se den verkliga situationen. De tyckte bara synd om den annorlunde killen för att de per automatik antog att han var ett "offer". Vilket var fel!
Tror att det är lätt hänt att en person ges en offerroll och den andra automatiskt blir mobbaren. Och sällan är det så enkelt! Synd att inte vuxna människor klarar av att inse detta!

Det var ett intressant exempel. Min egen erfarenhet från min skoltid var att man hade ungefär samma behandling av invandrarbarn som de hade på den här skolan av den CP-skadade. Dvs att de alltid var offer och alltid andra som var elaka. Det tror jag fler har upplevt och att det är en bidragande orsak till en viss... debatt... som finns idag.

Men jag vill bara poängtera att det faktiskt ju kan vara så att offret verkligen är ett oskyldigt offer. Lika fel som det är att anta att den Cp-skadade alltid är oskyldig, lika fel är det att anta att ett mobbingsoffer alltid har bidragit själv till sin situation.

Absolut! Som jag skrev så tror jag sällan att dylika situationer är så enkla/simpla som många vill tro, där man bara kan plocka in folk i en förutbestämd mall. "Du är mobbare och du är offer". Eller "du är offer, men det är ditt eget fel". Eller varför inte "det är alltid synd om mobbaren också".
Och det är det som är så synd, att de vuxna personer på skolorna som ska ta hand om detta kan vara så extremt trångsynta!

Ja det är tråkigt. Men det är ju det där, att man någonstans förväntar sig att lärare ska ha ALLT. De ska vara duktiga på sitt ämne, ha ett stabilt privatliv, inga skelett i garderoben, skickliga pedagoger. Och sen ska de kunna ta människor också. Vara människokännare. Kanske är det väl mycket att begära.

Det är ju också sant.

Jag kan förstå att det blir ett problem för lärarna och tycker själv att de redan får ta på sig för mycket uppgifter ibland. Förutom att vara lärare så måste de också uppfostra barnen (eftersom många föräldrar tydligen avsäger sig detta ansvar då barnen börjar i skolan) ställa upp på diversre fritidsaktiviteter som lägerskolor och en massa annat.

Men å andra sidan så om de inte har den förmågan eller kunskapen, är de då de rätta personerna att sätta sig till doms i sånahär situationer? Alltså om de "bara" är lärare och man inte kan kräva mer än pedagogiskt kunnande av dom, så kanske de borde överlåta sysslor som "mobbningskommittéer" o.dyl. på andra. T.ex skolkuratorn eller att de lärare som ingår i sådana grupper ska ha gått någon skild skolning för detta.

Menar inte att klanka ner på lärarna, utan undra detta helt uppriktigt.

Nej absolut, skolan har ju tydligen mobbingexperter som barnet skickats till. Och även om man kanske inte kan begära att en vanlig lärare ska kunna hantera knepiga mobbingsituationer, så kan man ju verkligen tycka att mobbingexperterna borde det? Vad ska man annars med dem till? (Nu har jag aldrig hört talas om mobbingexperter förut, är det någon sorts specialutbildat team som åker ut eller?)

Jag känner igen denna situation så väl. Dels i min egen barndom och dels i min dotterns fast på två olika sidor. Jag var det där jobbiga barnet, jag visste om att jag var jobbig men kunde inte bryta beteendet och fick ingen hjälp.Fast hos mig fanns inte pedagogerna på min sida utan de var väldigt negativa gentemot mig oxå. Tvingade mg att gå tex när alla andra fick åka spark osv. Mycket för att jag var jobbig var för att jag inte fick vara med. Hade någon låtit mig vara med och leka så hade jag inte varit så jobbig. Det gör ont i mig när jag ser att det fungerar lika dåligt idag. Som i det här fallet som du beskriver. Både mobbaren och den som blir mobbad måste ju få hjälp att bryta sitt beteende båda två. Min dotter däremot är väldigt omtyckt och har kompisar, hänger inte efter någon så att säga. Och barnen vill gärna leka med henne. Däremot en tjej på gatan, har ganska svårt att leka tre och tre och min dotter blir lätt utpekad för att mobba henne i de fall där det leker alla barn på gatan. Mycket för att min tjej står henne närmast. Det slutar alltid med att den tjejen sitter i ett hörn och grinar och säger att hon inte får vara med. Fast jag mycket väl sett och hört att hon får vara med och leka. Vill så gärna hjälpa tjejen för jag känner igen mig i henne. Har försökt att fråga på förskolan som min dotter går på och som hon har gått på tidigare men de kan ju inte säga nåt pga tystnadsplikten. Verkligen svårt att veta hur man ska agera i denna situation. Men jag brukar trösta tjejen och säga till alla inblandade barn att man ska låta alla vara med. En situation var där de lekte utanför vårat fönster och de var innan snön kom men de var lite kallt så det hade mössor och vantar. Det började leka att dra av sig varandras vantar och mössor. Till slut ser jag att både min dotter och den tredje tjejen drar av denna tjej hela tiden att de har gaddad ihop sig. Men samtidigt ser jag ju oxå att de handlar om att dessa tjejer har tröttnat fruktansvärt mycket på att denna tjej har försökt och styrt och ställa i leken hela tiden. När de börjar gadda ihop sig så går jag dit och säger till att skärp er tjejer gör inte så. Vilket slutar med att de går över till att leka att de kastar gräs på varandra och att det är hundskit. Alla kastar på varandra men det slutar med att min dotter kastar på denna tjej och hon börjar grina och springer till mamma. Vilket oxå är ett beteende som inte uppskattas i gruppen har jag lagt märke till. Det uppskattas av barnen när de andra barnen inte är sådan som springer och skvallrar. Även om jag som förälder väldigt mycket uppskattar barn som skvallrar vad som händer när de leker själva. I villket fall som helst så tror jag nu endå att de bästa är att jag försöker vara ute med dem så mycket som möjligt nu framåt. tyvärr får ju denna tjej inte komma in och leka hos någon, speciellt inte hos mig då. För att de är inte kliniskt rent här. De är ganska stökigt minst sagt men jag väljer att lägga tiden på annat och de som accepterar det är välkommna att komma alla andra kan dra någonstans. Det är inte skitigt men det är inte kliniskt rent, jag städar minst en gång i veckan hela lägenheten.  Ja iallafall så hade det varit mycket lättare att hantera detta om hon var välkommen in till andra barn. Då man kunde hejda beteendet redan när hon börjar styra och ställa, för det följer samma mönster hela tiden. NÄr de leker två och två kan hon kompromissa och hon blir duktigare och duktigare på det hela. Men så fort de blir fler än två så kollapsar allt och hon styr och ställer och kan inte låta någon annan alls vara med och säga till om något. Det är en jättesvår situation och är rädd att de ska eskalera till hösten när min tjej oxå börjar skolan och kommer vara på samma fritids och samma skolgård.

Jag var nog nästan i samma sits när jag var i den åldern. Blev tvingad att leka med en tjej som hängde efter mig jämt, men var extremt jobbig på olika sätt och vis, som jag upplevde det.
jag hade önskat att nån hade styrt upp det, så att jag hade fått slippa umgås med henne, för hon fick mig att må väldigt dåligt. Men det är nog svårt att säga vad som är rätt och fel, men om dom bara hade pratat med henne så som dom hade pratat med mig. Jag som alltid var så himla försynt och försiktig sa till henne en gång att hon inte fick leka med mig, och då fick jag en sån enorm utskällning av läraren att jag fick stanna hemma ett par dagar från skolan för jag fick "magont" av att tänka på att behöva gå dit och leka med henne.

Men mobbing skulle jag nog inte kalla det i Kalles sits....han gjorde ju ändå som lärarna sa att han skulle.

Har lite samma erfarenheter från sonens klass, där en pojke klistrat sig fast vid min lite mesige son och hindrat honom från att leka med andra. till slut sa han till sin fröken o ho pratade med den andre kille och nu är det bättre.

här har lärarna gjort så att de aktivit jobbat med att alla barn ska ha flera olika kompisar att leka med. De har haft strukturerade lekgrupper i omgångar där man alltså måste leka med två-tre andra vissa raster, lära sig turas om att välja lek och med uppföljning av läraren.

Så jag tycker att man på nåt sätt måste stärka Erik att hitta andra kompisar o inte låsa upp sig vid en person, vissa barn är såna att de vill bara ha EN bästis liksom medan andra gärna leker med en, två eller flera lite hursomhelst.

Om Kalle var min son så skulle jag uppmuntrat honom att leka med Erik OCH andra samtidigt IBLAND. Att låta Erik vara med liksom.

Erik behöver få veta att så som han beter sig nu gör att Kalle inte vill vara kompis med honom, men samtidigt kan man inte tvinga nån att ändra på sig. Man måste ju också säga det på rätt sätt och det måste komma från rätt person. Inte från Kalles föräldrar, typ. Alla måste få vara sig själva, men man måste också få förståelse för om vissa saker man gör påverkar andras uppfattning om en negativt.

Hej Anne! Jag blir mycket upprörd över det du skriver, främst eftersom din inställning är så ansvarslös och innebär att du rättfärdigar ett mobbarbeteende.

Utifrån beskrivningen är det ingen tvekan om att Kalle både är en dålig kompis och en mobbare. Som han gör och har gjort är inte ok att göra! Bara det att han säger elaka saker till Erik borde ju få dig att reagera och fatta att Kalle inte alls beter sig sjysst och snällt, och som man ska. Att som vuxen acceptera Kalles ursäkter om att Erik är jobbig är att rättfärdiga mobbning. Lär Kalle att vara lojal och inkluderande och, om det nu ens ligger något i att Erik är "jobbig", hjälp Kalle att säga ifrån kring jobbiga beteenden (säga sluta osv) på ett trevligt sätt. Men acceptera inte för en sekund att Erik inte ska få vara med och leka!!! Eller att Kalle säger elaka och sårande saker till Erik!!!

Så här uppstår mobbning! Barn som vill utesluta andra hittar på ursäkter för att inte behöva umgås med den som tex har låg status, eller ett lite annorlunda beteende, eller något annat som en mindre trevlig grupp barn kan använda som ursäkt för att utesluta och kränka det mobbade barnet. När de vuxna runt mobbar-barnet köper ursäkterna så ställer de sig bakom mobbningen. Helt oacceptabelt!

Heder åt skolan som inte köper Kalles elakheter!

Jag antar att TS är Kalles mamma. Jag vill verkligen uppmana TS att genast ta itu med sin mobbande sons beteende. Det är ditt fel att Kalle mobbar Erik (eftersom du accepterar det och ursäktar det) och det är ditt ansvar att genast få ett slut på detta! Då skulle du också få ordning på att Kalle mår dåligt för att han betraktas som mobbare, eftersom problemet är att han är en mobbare men har en förälder som påstår att han inte är det, vilket gör det omöjligt för honom att få hjälp att rätta till sitt felaktiga beteende, och sluta betraktas som mobbare. Han kommer att sluta betraktas som en mobbare när han inte längre mobbar andra!

Kort sagt, vad man kan fordra är att Kalle omedelbart ändrar sitt beteende och slutar mobba Erik, och istället bjuder in honom att delta i leken med de nya kompisarna! Man kan också fordra att du som vuxen hjälper Kalle att sluta mobba Erik och lär honom hur man beter sig mot andra människor, om man vill vara en bra person och en god kamrat!

Fel attityd, jag tycker du förringar Eriks ljugande och skrytsamma beteende i det hela. Jag håller dock med om att Kalle har agerat helt fel genom att vara elak och att man måste lära honom hur man på ett bättre sätt säger ifrån till jobbiga beteenden.

Men skolpersonalen ger helt motsatta budskap när de först säger att Kalle måste kunna leka med alla, vilket enligt mig är helt fel. Varför ska man tvingas leka med någon man inte trivs med? Sedan säger de i nästa andetag att han skall vara rak och ärlig, vilket han sedan är, och då blir skolpersonalen ännu mer upprörd. Eriks beteende verkar de ju inte ens ha gått in på... 

Att skolan inte gått in på Eriks beteende är förmodligen pga att han inte gör något egentligt fel som drabbar någon annan. Om det nu ens stämmer att han ljuger o överdriver/skryter (kan vara Kalless svepskäl) så bör någon förstås prata med honom om det, men det är inte ett fel i paritet med att vara elak eller att utesluta o mobba, det kan dessutom lika gärna vara en desperat tioårings försök att försöka göra sig mer intressant för Kalle som han betraktar som sin vän.

Att ha inställningen att man inte ska behöva leka med alla är att understödja mobbning.. Självklart ska alla få vara med, så länge han/hon inte är elak mot de andra (att någon slåss eller är elak är enda acceptabla ursäkten för att säga nej till någons deltagande i lek på raster i skolan). Allt annat är utfrysning o mobbing, o dessutom behöver de intoleranta barnen (de som lärt av sina föräldrar att det är ok att "bara leka med vissa" dvs frysa ut en del o bygga sin status på det) lära sig att fungera på ett trevligt sätt tillsammans med alla slags människor för att de ska utvecklas till fungerande o trevliga människor som kommer att kunna bidra positivt i samhället, på jobbet osv i framtiden.

Så alla vinner på att mobbarnas föräldrar tar sitt ansvar o ser till att deras barn slutar frysa ut andra, o istället lär sig uppskatta allas olika sätt att vara.

Är det så att Erik ljuger ihop historier om att han varit på lyxsemester eller fått en ny dator när det inte stämmer kan jag förstå om Kalle tycker att det är en påfrestande kille att umgås med. Kan inte du det? 

Det som är fel av Kalle är ju naturligtvis att säga elaka saker men den delen är ju redan klargjord.

Ärlig ska man vara och ska man ha rätt att vara men beroende på situation är det mer eller mindre ok att säga ifrån. Ett "nej jag vill inte leka med dig idag efter skolan" är alltid ok. Ett "nej jag vill inte leka för du är jobbig" är på gränsen onödigt ärligt men samtidigt så frågar Erik vidare varför så är det ju svårt att vara ärlig och inte såra. Det är ju en balansgång som inte är helt enkel för ett barn.

På skolan så måste ju grundregeln vara att är det lekar som alla kan vara med i så måste även Erik släppas in, här har ju dock pedagogerna ett ansvar att se att han inte går i spinn och helt tar över på sina villkor. Inte främst för Kalles skull utan för sin egen så han inte upplevs som jobbig.

Är Erik bara på Kalles och som ett plåster på honom ja då tycker jag Kalle ska ha rätt att säga att han vill vara ifred. Kanske pyssla med något, läsa en bok eller annat. Man kan inte tvingas leka med någon om man föredrar att göra något själv. Även här tycker jag pedagogerna får vara lyhörda och föreslå saker som de vet funkar bra mellan killarna eller leda in Erik på någon annan aktivitet än bara hänga efter Kalle.

Leker Kalle en lek med ett annat barn och de redan är i gång ska om möjligt Erik släppas in i leken men då på de villkor som redan är. Kommer han in, ska vända och vrida och göra om regler och styra ja då tycker jag även här att pedagogerna får bryta in och antingen göra klart för Erik att han anpassar sig till leken eller gör något annat. Man har aldrig rätt att komma in i efterhand och få allt på sina villkor.

Kloka ord, cosinus!