Missfall av tvillingar

Madicken..
Det är så jobbigt att läsa din historia,,kan sätta mig in i hur du känt,,att förlora något så speciellt och fint och till att vara maktlös att inte kunna göra något förutom att försöka ta sig igenom detta svåra och sen försöka hitta tillbaka till det vanliga livet..kan nog inte förklara hur mycket jag känner din smärta..Fanns det verkligen ingenting läkarna kunde göra för att stoppa det som höll på att hända..
Dom kämpade,,du fick ta farväl,,fy jag gråter när jag tänker på den situation du va i...
Hur är det idag,,jag hoppas ju på att du ska säga att smärtan dämpar lite i alla fall med dagar,,månader,,år eller är det fortfarande så att marken försvinner när man tänker på allt..
Många kramar till dig..

Lyckomia..
Ja det är verkligen ofattbart det går nästan inte att förstå för att det är så overkligt,,det finns dagar då jag faktiskt ibland tror att dom kanske på nåt sett skulle kunna vara kvar därinne,,även fast jag kände och såg dom efter förlossningen i nov-10..Det du beskriver om att ni skämtade om att ni va så fertila,,gjorde vi me vi skrattade och sa men herre gud vi är ju en man kort eftersom vi har 2 barn sen innan,,hur ska jag klara av amningen med att lyfta 2 samtidigt vi försökte till och med komma på hur vi skulle göra för att klara av det och hur skulle jag nånsin kunna ta en buss själv med dubbelvagn plus en 1½åring bredvid,,alla sådana små saker som hur ska nattningen gå till och hur ska vi få plats i sängen,,ha ha..
Men det värsta var att jag började ta dom tankarna till det negativa efter för att jag skämtat om att det skulle bli så jobbigt fast med ett leende på läpparna,,så ibland tror jag att det var därför jag förlorade dom för att jag skämtade om sånt,,
Jag vet nästan inte vad jag ska skriva till dig,,sorgen man känner är så jobbig,,svår och tuff,,jag vet bara att det är först nu efter ett par månader man igen börjar ta tag i sånt som man inte ens brydde sig om då,,dvs typ räkningar gå och handla,,ja du vet nog vad jag pratar om,,jag ville igentligen bara ligga och gråta ihjäl mig i sängen tills att jag skulle få tillbaka Gabriel och gabriella,,
Förlåt för att detta inte va något uppmuntrande skrivet,,men mitt är ganska nyligen  hänt med..men jag hoppas med hela mitt hjärta att vi alla kommer att kunna hantera denna smärta på nåt sätt och vända om den så att man inte för alltid kommer att vara så sorgsen..
vill gärna tro på att vi kommer träffa dom igen nångång nånstans,,dom är ju våra små änglar..

Hade en sån dålig dag idag..jag skulle åka in till kalmar för lite shopping med min yngsta och en kompis då vi skulle bara via sjukhuset för att hon skulle göra en gyn undersökning,,Allt kom tillbaka..alla gångar alla hissar alla avdelningar där man varit..kom att tänka på all personal som jag verkligen inte känner något för eftersom jag blivit bahandlad som jag blivit,,dvs ingen sympati och empati,,påpekar det igen dom va verkligen kallhjärtade och det bryr jag mig inte om att säga här på FL ifall nån kollar för att jag förstår att man inte kan sätta sig in personligt i patienten för djupt då är det väl svårt att kunna släppa det utanför jobbet(vem vet,men det är väl det dom behöver),,men sen finns det dom som verkligen bryr sig fast dom inte behöver,,kom på tanke idag när vi vad på gynmottagningen,,efter att allt hänt och att jag tydligen hade något kvar av en av de två moderkakorna kvar i mig som levde så var jag där för check kanske 6 ggr efter,,jag hade bett om att få mina journaler pgv att jag ville kolla dom,,kände att nåt inte stämde..
Gabriel och Gabriella som vi tänkt som namn för våra bebisar stod nu på pappret som jag höll i knät om att dom blev födda och dödsförklarade den 21nov,,jag satt i stolen för att ytterligare blodprov för att kolla ifall mitt hcg hade gått ner..
Jag bröt fullständigt ihop,,sjöterskan som skulle göra detta test hette gabriella,,helt otroligt vad är oddsen på det,,jag förklarade varför jag bröt ihop och hon sa hon hade hört talats om det pgv att det är inte ett sånt stort sjukhus,,men sättet hon sa det på och att hon fortsatte fråga mig hur jag hade det och att det måste va så jobbigt av att det va så utdraget av allt detta med fick mig till att bara vilja krama henne,,varför fanns det inte en sån person som henne när jag behövde det som mest,,varför va jag bara omringad av människor som bara gjorde sitt jobb,,,

fatta att jusst innan förlossningen startade och jag hade så ont av värkar och allt det andra psykiska som jag var förtvivlad åt så gav dom mig 2 olika sprutor en i benet och en i skinkan,,vad det va vet jag inte var nästan helt borta av att situationen gjorde mig så,,(förresten så står det inte ens i mina journaler vad det va jag fick) men i alla fall jag låg och skakade och sa snälla inget hjälper det gör så ont nånting e fel..
Då säger den ena sköterskan...DET VERKAR VÄL INTE VAD NÅT SOM HJÄLPER I DAG,,hur fa... kan man säga så till en människa som mår dåligt är ledsen är förtvivlad är så sårbar för precis allt eftersom jag visste vad som va på G,,jag skulle behöva föda fram mina små söta utan att få ha dom kvar..och då får jag en sån kommentar,,hmm..
Idag va jag på sjukhuset men ändå kände mig rätt stark hade nån sagt till mig samma sak idag hade jag ju verkligen snäst ifrån och sagt just det,,vem är du att säga så till mig,,lägg dig här själv och känn hur jag känner hur jag mår,,
Men det skulle jag aldrig vågat i alla fall,,ville bara åka därifrån..
Det blev ju inte bättre sen när jag kom hem och skulle rensa min garderob för att det  behövdes,,då jag hittade mina gravid kläder från förra graviditeterna plus mina 2 tröjor det stog BEBISAR på som jag beställt 3 veckor innan,,ville bara få dom tillbaka så dom kunde få en andra chans och jag med..
en andra chans så skulle jag göra allt annorlunda på nåt sätt..
ahh,,fy,, vill inte gräva ner mig i dåliga tankar men ibland är jag rädd för mig själv när jag gråter och blir så deprimerad och samtidigt så rädd när det kan gå ett helt samtal med min kompis utan att jag gråter..jag är rädd att jag har förlorat mig själv och att jag kanske är så stark ibland att jag förträngeer det som hänt,,vill jag glömma eller vill jag inte känna..hur kommer det sig att jag gråter när jag är själv men kan prata om dom när jag har folk ikring mig..
Vissa dagar vill man bara ha ogjorda och bara somna om och vakna en annan dag..
Jag lider med alla här inne och alla era berättelser,,alla har vi olika men ändå så lika..
Kramar till er alla,,hoppas vi tar oss igenom denna sorg och vänder det till fina minnen istället,,för det är ju igentligen va det är...Fina underbara små änglar som vi förhoppningsvis kommer att få träffa,,hålla om igen en gång till..

det va inte meningen att det skulle bli så långt,,en helt vanlig dag bara som utvecklades till nåt annat ,,för mig..

Idag har jag haft otroliga problem med skuldkänslor. Att det är mitt fel. Att jag inte klarade av att hålla Gustav och Klara kvar i min kropp. Att jag som kvinna inte kunde ge min sambo sina barn som han var så stolt över. Varför förstod jag inte att det var slemproppen som gick? Tänk om jag hade förstått det, då hade jag kanske åkt upp tidigare och dom hade kanske kunnat stoppa allt. Men min BM sa att hon inte trodde att det var slemproppen eftersom jag inte hade ont och inte blödde. Varför varför varför? Varför sa hon inte att jag skulle kolla upp det? Tänk om allt sett annorlunda ut då...

Lyckomia: Förstår precis hur du menar, jag har oxå haft otroliga skuldkänslor, samma tankar som du. Det är hemskt.

Man undrar om dom nånsin kommer att försvinna, stor kram till dej

Teza73: Ja, det är nog oundvikligt att ha dom tankarna även om jag innerst inne vet att jag gjorde allt jag kunde. För hur kunde jag veta...

Trodde jag hade prickat in min ägglossning nu  i jan,,men nu har jag blött i 5dar och är ändå bara på BM-1 så det blev väl inget,,rädd för att bli med barn igen men vill verkligen också samtidigt..Det kanske är för tidigt efter allt och min kropp e kanske inte redo än..

Förlorade våra tvillingar i vecka 15+3 2008. Hade sett dem på flera ultraljud redan och känt dem sparka. Vattnet gick samma dag som mitt rutin-ultraljud och de föddes samma dag, de levde tills de kom ut. De var så små och ändå helt perfekta. Gustav och Alexander skulle de heta. Det gjordes en utredning men inget fel hittades på mig eller barnen. Kan inte hjälpa att känna att det var meningen att de skulle finnas, att vi borde fått behålla dem... Hoppas du blir gravid snart igen! Inget förlorat barn kan ju bli ersatt men om jag inte fått min andra dotter efter tvillingarna så hade livet känts bra mycket svårare!

Jag har en sån tuff dag idag, om två veckor var mina små beräknade, dom skulle troligen redan varit här hos mej.

Gråter så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Till råga på allt retas mensen med mej mer än nånsin. Jag har alltid varit som en klocka, exakt på dagen varje gång, max en dag mer eller mindre enstaka gånger, men efter att jag förlora mina änglar har den knäppat ur helt.

Dom 2 första gångera va den som vanligt, på dagen punktlig, jag var glad att jag återhämtat mej så snabbt.

Men förra mensen som var den 3e kom hela 9 dagar för tidigt, har aldrig hänt mej förr, nånsin ändå sägs de ju att de händer alla nån gång, själv tog jag det direkt som att det är min ålder som börjat spöka, och blev sååå lessen, vi som kämpar så, och har gjort så länge :(

Skulle denna gång haft mensen igår, men tror tyvärr inte på några grav+ :( Den har gjort sej påmind men små flytningar och lite molvärk det är allt, vill bara att den ska komma igång om den nu ska de så jag inte blir mer lessen och att den ska strula en månad till på raken, känns som om hoppet rinner ifrån mej med tiden. Blir snart 38, har kämpat i 5 år, fan oxå.

Förlåt mitt utbrott behövde bara få mina känslor ur mej nånstans.

Massa kramar till er alla