Hej alla som kämpar, hm tog ett tag för mej att lista ut hur det funkar d här, e inte så van med bloggar och sånt!
Jag heter Terese är 35 år och har kämpat i drygt 2 år med att bli gravid! Kände jag vill dela mina känslor med dom i min situation då folk inte alls verkar förstå hur det känns ibland. Min sambo är 27 år och längtar hett efter egna barn, jag själv är faktiskt välsignad med två stora pojkar sedan tidigare, dom är 14 och 17 år och mina ögonstenar, därför kanske jag inte ska klaga, då jag vet det finns många där ute som inte får alls.
Jag var mycket ung när jag fick mina killar, kanske har med min ålder att göra nu vem vet, vet bara att jag ser längtan i min sambos ögon, hör den i hans röst, men han klagar inte, tröstar istället mej med att det löser sej, att vi kan adoptera i värsta fall å så, men jag vet att han inuti sej längtar efter sitt eget barn, viil ju ge honom de. Han ser mina grabbar som sina, behandlar dom så, älskar dom så, å jag är så glad för det, bättre plastpappa kunde dom inte fått, men just därför vet jag ju att han oxå skulle bli en tokbra pappa även till en liten egen.
Vi sökte hjälp som man ska efter ett års tid, passade på när jag ändå sökte för mina hudproblem, acne och hårväxt, då dom trodde jag kanske har pco, vilket dom sedan sa att dom såg på mina äggstockar, men verkar ändå inte va orsaken, då jag ägglossar regelbundet varje månad, och tom känner av det kraftigt, de sa sedan på fertilitetskliniken att jag INTE har pco-äggstockar, hm förvirrande! Min sambo hittar dom heller egentligen inget fel på, hans prov var ok, något få spermier sa dom men inte för få. så ja ingen tydlig orsak direkt alltså.
Nu har det gått 2 år, vi vilade ett tag emellan då det blev lite för mycket för oss alltihop, kanske inte det smartaste men ändå nödvändigt för vår relation då vi kände att alltihop höll på å ta knäcken på vår kärlek, men nu tar vi nya tag, och siktar på att sätta igång kausellen med inseminationer lr ivf till våren, vilket känns omvälvande, pendlar mellan hopp och förtvivlan, kommer det att funka? Ja vem vet är bara å kämpa på.
som jag sa borde jag inte gnälla, HAR ju faktisk redan två fantastiska barn, och är mycke glad och tacksam för d, men min förtvivlan ligger ju mest i att inte kunna ge den jag älskar det han längtar efter, ett egaet barn, han har ju inga egna, vet att han stannar hos mej hur det än blir, men min hjärna kan inte låta bli att tänka och undra om det är rätt mot honom, om det nu e så att det e mej det är fel på, lr oss tillsammans kanske som det ju kan va ibland, får dåligt samvete då, å tänker att jag berövar honom det vackraste i livet, och då känner jag mej värdelös och trasig. Finns det någon där ute i en liknande situation, nån som vill dela med sej av tankar och erfarenheter skriv gärna så blir jag jätte glad, alla som vill kan ju skriva, alla är välkommna å lufta tankar, att stötta varandra kan va en tröst i mörkret ju. Vill avsluta med att önska alla där ute lycka till på vägen, kram på er alla
Efter ett lyckat ivf i våras, med två ägg tillbaka, pussade jag och båda äggen hade fäst, vi var såå glada, men det ville sej inte hela vägen, i vecka 19+3 gick vattnet hos den ena tvillingen, men allt verkade annars som de skulle, på ett kontroll UL för vattnet 2 veckor senare upptäcktes att den andra tvillingens hjärta slutat slå, ingen fattade varför, en vecka senare 28/9-10 ville min kropp inte längre, var då i vecka 23 22+4, mina små fina änglar fick inte stanna lilla Gabrielle som dog 3 veckor innan och så Johannes som var för svag pga bristen på fostervatten klarade inte förlossningen utan dog direkt i mina armar, gråter varje dag fattar ingenting, vill inte vara med, VARFÖR?? Sov gott mina änglar, mamma och pappa tänker på er och era storebröder med.
Jag heter Terese är 35 år och har kämpat i drygt 2 år med att bli gravid! Kände jag vill dela mina känslor med dom i min situation då folk inte alls verkar förstå hur det känns ibland. Min sambo är 27 år och längtar hett efter egna barn, jag själv är faktiskt välsignad med två stora pojkar sedan tidigare, dom är 14 och 17 år och mina ögonstenar, därför kanske jag inte ska klaga, då jag vet det finns många där ute som inte får alls.
Jag var mycket ung när jag fick mina killar, kanske har med min ålder att göra nu vem vet, vet bara att jag ser längtan i min sambos ögon, hör den i hans röst, men han klagar inte, tröstar istället mej med att det löser sej, att vi kan adoptera i värsta fall å så, men jag vet att han inuti sej längtar efter sitt eget barn, viil ju ge honom de. Han ser mina grabbar som sina, behandlar dom så, älskar dom så, å jag är så glad för det, bättre plastpappa kunde dom inte fått, men just därför vet jag ju att han oxå skulle bli en tokbra pappa även till en liten egen.
Vi sökte hjälp som man ska efter ett års tid, passade på när jag ändå sökte för mina hudproblem, acne och hårväxt, då dom trodde jag kanske har pco, vilket dom sedan sa att dom såg på mina äggstockar, men verkar ändå inte va orsaken, då jag ägglossar regelbundet varje månad, och tom känner av det kraftigt, de sa sedan på fertilitetskliniken att jag INTE har pco-äggstockar, hm förvirrande! Min sambo hittar dom heller egentligen inget fel på, hans prov var ok, något få spermier sa dom men inte för få. så ja ingen tydlig orsak direkt alltså.
Nu har det gått 2 år, vi vilade ett tag emellan då det blev lite för mycket för oss alltihop, kanske inte det smartaste men ändå nödvändigt för vår relation då vi kände att alltihop höll på å ta knäcken på vår kärlek, men nu tar vi nya tag, och siktar på att sätta igång kausellen med inseminationer lr ivf till våren, vilket känns omvälvande, pendlar mellan hopp och förtvivlan, kommer det att funka? Ja vem vet är bara å kämpa på.
som jag sa borde jag inte gnälla, HAR ju faktisk redan två fantastiska barn, och är mycke glad och tacksam för d, men min förtvivlan ligger ju mest i att inte kunna ge den jag älskar det han längtar efter, ett egaet barn, han har ju inga egna, vet att han stannar hos mej hur det än blir, men min hjärna kan inte låta bli att tänka och undra om det är rätt mot honom, om det nu e så att det e mej det är fel på, lr oss tillsammans kanske som det ju kan va ibland, får dåligt samvete då, å tänker att jag berövar honom det vackraste i livet, och då känner jag mej värdelös och trasig. Finns det någon där ute i en liknande situation, nån som vill dela med sej av tankar och erfarenheter skriv gärna så blir jag jätte glad, alla som vill kan ju skriva, alla är välkommna å lufta tankar, att stötta varandra kan va en tröst i mörkret ju. Vill avsluta med att önska alla där ute lycka till på vägen, kram på er alla
Efter ett lyckat ivf i våras, med två ägg tillbaka, pussade jag och båda äggen hade fäst, vi var såå glada, men det ville sej inte hela vägen, i vecka 19+3 gick vattnet hos den ena tvillingen, men allt verkade annars som de skulle, på ett kontroll UL för vattnet 2 veckor senare upptäcktes att den andra tvillingens hjärta slutat slå, ingen fattade varför, en vecka senare 28/9-10 ville min kropp inte längre, var då i vecka 23 22+4, mina små fina änglar fick inte stanna lilla Gabrielle som dog 3 veckor innan och så Johannes som var för svag pga bristen på fostervatten klarade inte förlossningen utan dog direkt i mina armar, gråter varje dag fattar ingenting, vill inte vara med, VARFÖR?? Sov gott mina änglar, mamma och pappa tänker på er och era storebröder med.
Ålder
51 år
Barn
29 år
33 år
Civilstatus
Sambo
Föräldratyp
Cool förälder
Good Enough
Heltidsförälder
Kaosförälder
Njutningsförälder
Änglaförälder
Personlighet
Ambivalent
Galen
Glad
Kontrollfreak
Nattuggla
Omtänksam
Pilsk
Tänkare
Intressen
Barn
Djur
Konst
Litteratur
Musik
Ockult
Sex/samlevnad
Vetenskap
Musik
Allätare
Hårdrock
Punk
Reggae
Rock
Schlager
Ska
Synth
Husdjur
Hund
Katt